Igår afton promenerade vi så till vår lokala Jesus. Alla städer och byar med ett visst mått av värdighet har ju sin egen? Har inte Lund en? Pinsamt.
Där står han iallafall på en kulle och spänner sig över staden.
Inspirerande, tyckte barnen.
Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord.
Sjöng jag. Ironiskt förstås.
Han älskar mig!
Utbrast Isabella lyckligt. Små barn förstår ju inte ironi, de små stackarna.
På väg dit berättade Papai att han brukade samla skorpioner vid Jesus när han var liten. Lägga i en burk och mata med myror. Livsfarlig hobby. Ett bett och du är död.
Läskigt, tyckte Lolo.
Papai, kan du bära mig när vi kommer till kyrkan?
Não é igreja, só Christo.
Att Jesus bor i kyrkan vet hon ju. För javisst, jag är ateist, men det betyder inte att jag aldrig berättar om religionens tokroligheter för mina barn. Det gör jag ofta och gärna, ironiskt förstås, men små barn förstår ju som bekant inte ironi.
Däremot har Lovisa dragit slutsatsen själv när jag berättat om Jesus, att han är en hittepå-figur och iallafall död sedan länge. Och det krävs ju faktiskt inte mer än en femårings intelligens att fatta det.
Amen på det!
Lovisa 1 - Jesus 0
No comments:
Post a Comment