35 - när det börjar gå utför

Vem var det som sa det, jo det var så klart min mamma, vem annars, alltid är det hon som säger allt smart och sant.

Såhär:

Innan man fyller 35 kan man fortfarande komma undan som ung. Det är leg på systemet hit, kort kjol dit. Snus, folköl och cigg, utan id kan du glömma att få handla. Det är svårt att avgöra -20, 25 eller 30, vem vet, spela roll pingisboll, vi är väl alla ungdomar.

Men så slår det plötsligt till. Åldrandet. Som en bomb, kniv i ryggen på länsman, blixt från klar himmel.

Är du man, fd pojke, kan du räkna kallt med lönnfetma, håravfall, de sk grå tinningarnas charm och så kråksparkar så klart, dessa jävla kråksparkar grämer iallafall mig mest.

Som kvinna över 35 kan du knappast kalla dig flicka längre utan att framstå som smått patetisk. Flätor går bort, passar så jävla illa till rynkor. Klipp hellre håret i någon slags bob som kan kammas fram över ditt slitna ansikte.

Jag har på allvar börjat fundera på lugg. Det eller nervgift. Som alternativ till att acceptera tidens gång.

Det är någon slags allmän dassighet som drabbar en när man passerar 35. Plötsligt ser man helt enkelt risig ut. Det är inte bara rynkorna runt ögonen, det är hela glåmigheten, förfallet, åldern som obönhörligen tar ut sin rätt. Man kan inte luras efter 35, helt enkelt. Trist men sant.

Häromdagen var det en tjomme på mitt jobb som gissade på att jag var 28. Och jag mitt dumma nöt blev smått förnärmad. Vad fan hade jag väntat mig, 23?

Jag tänker tillbaka på när jag fyllde 30,ojoj-ångesten att nu är jag tant. Mer fel kunde jag knappast haft; året jag fyllde 30 var utan jämförelse det otantigaste i mitt vuxna liv och jag hade väl för fan inte en endaste rynka vid det laget. Legvisning mer regel än undantag, hej vad ball och ungdomlig jag var och vilt gick det till.

Nu inbillar jag ju mig fortfarande rätt ofta att jag är ungdomlig och tuff, men det räcker ju med att jag får syn på mig själv i en spegel för att jag chockartat ska komma ner på jorden igen.  Vilken sliten kärring! Ibland försöker jag ta kort på mig själv, för jag tänker att någon jävla smickrande vinkel måste väl finnas, något fördelaktigt ljus. Men jag får ta typ 50 bilder innan jag ens närmar mig nöjd. Fy för den lede.


Fortfarande snygg efter alla dessa år? Jag är fan skeptisk.

Allt blir mycket roligare om man är stygg?