Monday, March 19, 2012

Vad blev det av dig?

Hur går det med skrivandet, frågade en god vän jag inte sett på flera år.

Jag ryckte till när hon ställde frågan, som om hon gett mig en käftsmäll.

Ja, hur fan går det. Åt helvete för det mesta.Vilket jävla skrivande?

Alla dessa ursäkter. Hinner junte. Måste jobba. Små barn som drar mig i kläderna. Vad fan ska jag skriva om? Romaner kan man väl haspla ur sig när man blir pensionär?

Jag har ju min blogg. Som jag spyr i ibland. Ordbajsar. Till mina 50 läsare. Ja man tackar. För det lilla.

Skrivandet som yrke, det kan jag bara drömma om. Jag träffade en snubbe som jobbade som översättare på partajet, Woody Allen och Ernest Hemingway hade han betat av. Halkat in på ett bananskal på ett bokförlag och sagt att låt mig testa att översätta denna där, och på den vägen var det. Gled in som en kniv i ryggen på länsman. Det är flyt man ska ha.

Jag svär ändå för mycket. Kan inte tas på allvar. Är bångstyrig, egensinnig, vill provocera. Och det som hindrar mig mest - jag KAN INTE LJUGA och jag har inte förmågan att ysta ost ordledes. Alltså kan jag inte arbeta med marknadsföring. Jag kan heller inte vara knastertorr och saklig - alltså kan jag inte jobba med juridik eller inom kommun och stat.

Jag vet i fan vart jag ska ta vägen. Just nu sitter jag fast i assistentträsket, och även om det inte är av det personliga slaget som involverar bajs och blöjor, är det ju definitivt under min förmåga, det fattar alla. Jag skulle ju bli chef, allra minst.

En dag, one day, uma dia, ein tag, guten abend, godnatt.

2 comments:

Ogi said...

Detta hände mig i somras också! Var på syrrans student och träffade en gammal klasskompis från gymnasiet. När hon såg att jag har man och två barn utbrast hon; "Ah, vi trodde ju alla att det skulle bli nåt stort av dig". Då känner man sig extra pissig, fet och ful kan jag lova. Jag trodde också jag skulle bli något annat än bara mamma för 10 år sedan. Men sen kom livet emellan... :)

Ulla said...

Äh, vad är det med folk. Det kan fortfarande bli något stort av oss, och det är väl stort nog att föröka sig och göra jättesnygga kopior av sig själv? Om man skulle misslyckas själv kan man ju alltid hänga upp sig på deras framgång, menar jag. Blir en sån där som pushar att de ska bli ingenjöööörer eller doktoooorer. Eller modeller, om man är sån. Åtminstone inte bög.