Att det skulle vara mysigt eller nåt. Det trodde jag. Att leka lite slacker en vecka såhär alldeles i inskolningstider och jobba 80% emedan min man kläppte 100. Vara ansvarig för såväl lämningar som hämtningar, svischa vidare på den utanför dagiset parkerade järnhästen. Mot jobbet, det "balla".
Joråsatt. Men i den planeringen glömde jag bort följande:
Hur jobbigt och omöjligt det är att ha hand om två barn samtidigt, helst om samtliga inblandade är gnälltrötta som det är.
Det där jag trodde var mysstunden, den när vi kommer hem strax efter klockan tre, den har varje dag istället varit helvetets skrikmaraton där alla tre damer i familjen häver ur sig otrevligheter på sitt sätt. Simultanbajsande och en mammakärring som försöker keepa up to date med de i telefonen inkommande jobbmejlen. Jag kunde fanimig dra mig själv baklänges för mindre. Det är en lång och plågsam nedräkning tills Papai kommer hem, det är vad det är. Inget alls kul för någon, och man inser lätt att de små människorna haft det bättre kvar på dagis och jag min tönt borde stanna på jobbet tills bilskjutsen går hem via dagiset strax efter 16:00.
Nu har jag provat och det var inte bra. Mamman är inge kul. Nästa vecka jobbar alla heltid, barn som vuxna. Det blir skitbra. Typ. Och snart ska jag gå på tredjeintervju. Det anstår så klart bara en kvalitetsassistent. Med en grek. Vad ger du mig för den. En kräk, som grekerna själva säger om de kan prata bara lite svenska.
No comments:
Post a Comment