Träffade en skojare från högstadiet på festen i lördags. På den tiden var hon cool och jag töntig. Om man hårddrar det. Och det gjorde man ju alltid. Töntig eller tuff. Syntare eller hårdrockare. Ful eller snygg. Svart eller vit.
Vi körde det obligatoriska tugget vad-gör-du-nu-för-tiden.
Inte för att skryta men jag har världens snyggaste barn. Så sa jag inte. Jag tog ner mig själv på jorden och berättade att jag "jobbar som assistent till en gubbe". Och det är ju på sätt och vis sant. Bara att bilden som frammålades på hennes näthinna, hur jag byter blöja på och matar en slemmig gubbe, inte riktigt stämmer med verkligheten. Tacka fan för det.
Men att detta missförstånd skulle uppstå insåg jag inte förrän efter avslutad konversation, och då grämde det mig så. Att hon den coola söta tjejen trodde att jag var en totalt misslyckad loser som fastnat i personlig-assistent-träsket. Som om det vore något dåligt, och det tycker jag att det vore, för jisses vad bitter jag känner att jag hade varit då.
Situationen var ju en light-version av School Reunion 20 år efter högstadiet och då vill man ju gärna visa upp hur lyckad som människa man är. Allt man åstadkommit, hur snygg man blivit i takt med att åldern tagit ut sin rätt, göra fuck you-fingret till alla sina antagonister.
Inte sitta fet och ful och haspla ur sig att man jobbar som personlig assistent till en gubbe.
Nåja, jag fick chans till upprättelse en stund senare när jag detaljerade vilken typ av cool assistent jag verkligen är. Ulla-Bella Sekreterare liksom, hur fräck som helst, vilken grej, vilken tjej.
Dessutom tyckte jag hon såg gammal ut, typ 36, och så hade hon för små byxor till fläskig mage, men det kanske inte hör hit.
Vem är vinnare? Förmodligen inte jag ändå.
Vi körde det obligatoriska tugget vad-gör-du-nu-för-tiden.
Inte för att skryta men jag har världens snyggaste barn. Så sa jag inte. Jag tog ner mig själv på jorden och berättade att jag "jobbar som assistent till en gubbe". Och det är ju på sätt och vis sant. Bara att bilden som frammålades på hennes näthinna, hur jag byter blöja på och matar en slemmig gubbe, inte riktigt stämmer med verkligheten. Tacka fan för det.
Men att detta missförstånd skulle uppstå insåg jag inte förrän efter avslutad konversation, och då grämde det mig så. Att hon den coola söta tjejen trodde att jag var en totalt misslyckad loser som fastnat i personlig-assistent-träsket. Som om det vore något dåligt, och det tycker jag att det vore, för jisses vad bitter jag känner att jag hade varit då.
Situationen var ju en light-version av School Reunion 20 år efter högstadiet och då vill man ju gärna visa upp hur lyckad som människa man är. Allt man åstadkommit, hur snygg man blivit i takt med att åldern tagit ut sin rätt, göra fuck you-fingret till alla sina antagonister.
Inte sitta fet och ful och haspla ur sig att man jobbar som personlig assistent till en gubbe.
Nåja, jag fick chans till upprättelse en stund senare när jag detaljerade vilken typ av cool assistent jag verkligen är. Ulla-Bella Sekreterare liksom, hur fräck som helst, vilken grej, vilken tjej.
Dessutom tyckte jag hon såg gammal ut, typ 36, och så hade hon för små byxor till fläskig mage, men det kanske inte hör hit.
Vem är vinnare? Förmodligen inte jag ändå.
No comments:
Post a Comment