Antingen tar man
med sig jobbet hem, det är det många som gör. Ständigt tillgängliga per
telefon, alltid jagade av push notification e-mails i telefjanten. Vissa saker
tål inte vänta på sig, nämligen.
Eller så tar man
med sig hemmet till jobbet. Fyller skrivbordet med foton på sina barn i
putslustiga situationer. Sittande på pottan, höhö. Halvnakna i nån slags
semestermiljö. Poolkant. Färgglada plastvapen i händerna. Pang-pang. Snackar
inte om annat. Spottar ur sig anekdoter på
löpande band för var och en som råkar sitta i närheten om hur tokigt det blev
när lille Bengan sa nåt vid matbordet, minns inte vad, det var så evinnerligt
ointressant. Går tidigt varje dag för att hämta på dagis. Eller VAB:ar. Halva
veckan kan man VAB:a, why not liksom, baaarnen är ju viktigast. Och ibland, om
dagis är stängt eller i karensdagarna efter sjukdom när man inte får vistas på
dagis med de andra barnen, ja då kan man ta med sig de små, i kött och blod,
till arbetsplatsen. Alla kollegor tycker det är så himla roligt att träffa ens
avkomma ju! De sitter så lugnt och snällt och ritar bredvid mamma, de små
liven, heeela dagen, medan hon ”jobbar”. De dagar det inte funkar, om det blir
för jobbigt för den lille att åka långt långt i brumbrum-bilen, vojne vojne, ja
då kan man jobba hemifrån. Vi måste tänka på barnen!
Själv är jag
tuktad i en annan skola och undrar i mitt stilla sinne vad som hände med
arbetsmoralen. Och hur jävla dåligt det här är för den framstjärta
jämställdheten när kvinnor, bara kvinnor, väljer att bete sig som ovan.
No comments:
Post a Comment