Det börjar dra ihop sig

Back in Sao Paulo för de sista skälvande brasilianska dagarna. Jag har kofta på mig idag. Anmärkningsvärt som fan för brassesommar. Väderleksrapport: Mulet och överhängande regn. I köket förbereds till allas glädje de brasilianska korvarna.

Igår var vi - efter att ha lämnat smultronstället strandparadiset, semesterfirarnas mecka Ubatuba - i Paraty. Här snackar vi rena royalties bland kullerstensgator. Tycker du att Lund har kullerstenar, så har du inget att komma med här. Hell, i Lund kan man ju gå normalt, kanske ha en liten klack, rulla sin barnvagn eller för den delen rullator hjälpligt. I Paraty hoppar du i princip från sten till sten, handikappade göre sig icke besvär - fruktansvärt pittoreskt, if you ask me, och i vanlig ordning var det ju precis vad du gjorde. Vi kläppte en fisk, en glass och några snygga handcraft-grejer i de lokala boutiqerna. Snyggt!

Det enda jobbiga var så klart att bilresan tillbaka till SP förlängdes med en dryg timme - med en bonus på en skrikande bäbis och ett hällande ösregn, därtill mörker kan jag avslöja att den resan var en av de värsta bilresorna jag gjort i mitt långa liv - kanske den någon gång i mitten av 80-talet när det regnade in i vår Peugeot eller den till Östergötland någon gång i samma veva när vår katt kräktes upp en halvt matspjälkad råtta på bilmattan kan slå den, men jag är tveksam. Bäbisen skrek, barnet gallskrek att jag skulle SJUNGA, och jag sjöng, den ena tröttare visan än den andra, om Bäbä Vita Lamms bajskorv, om den där förpillade Nicholas som jag är så evinnerligt trött på, om vad fan som helst, med hes och förbannad stämma. Så klart körde vi fel när vi anlände till Sampa också, och var på god väg in i en favelajävel igen, tills Ludde alldeles magiskt plötsligt svängde in parallellt med Park Villa Lobos. Älska Villa Lobos!

Nu ska vi bara köpa ett par hattar, ett par resväskor och lite fler presenter - sedan bär det av igen. Hem till det kalla, den där vardagen, ett jobb jag inte riktigt vet vad det kommer att innebära och för vem, men jag hoppas på det bästa, på att Tant Lotta sorts me out som hon brukar. Jag ser fram emot att komma hem, det gör jag, men det är samtidigt sorgligt.

Att vi bor så långt borta. Att det finns två världar som är så skilda, att Daniel och Sandra i den gamla såpan vid just namnet Skilda Världar framstår som tvillingar stöpta i samma mammas barm, ingen skillnad alls, i jämförelse.

Att säga hejdå till Vovoarna och Nando-Bolena, att Lovisa inte får träffa dem på jättejättelänge, att Isabella kommer bli stor och glömma bort dem innan de ses igen. Det är sorgligt. Men en effekt av att man är en världsmedborgare istället för en svenbanan som gifter sig med gymnasiekärleken.

Nu suger vi ut den sista musten - på torsdag reser vi och på fredag anländer vi på Kastrup Airport, fredagen den trettonde för den vidskeplige, klockan 15:00 för att vara exakt, see you there, Mamma Mu!