Wednesday, November 30, 2011

Vad jag packade med mig från London Del 5 - Man kan knarka utan att må dåligt

Det finns en herrans massa människor som knarkar. Fulspeed i någon gammal gränd, en spliff innan läggdags, lite nässpray på efterfesten, ett par piller innan klubbandet. Och av alla dessa narkomaner är det väldigt många som lever helt normala liv, som har jobb att gå till, som sköter sin hygien, som är intelligenta och läser böcker, filosoferar och har det bra. Det trodde du inte va. Det trodde iallafall inte jag, innan jag såg det med egna ögon.

För det hör man ju jämt om hur dåligt alla mår som knarkar. Man kan liksom inte knarka bara för att det är kul. och säger man det så ljuger man. Då har man ett litet hjärnspöke, ett ångesttroll som gräver i själen, då mår man dåligt. Alla mår dåligt.

Men efter alla duktiga snygga människor jag träffat som drar i sig koks på lördagkvällarna, som röker lite braj på festivalen - har jag fått tänka om. Det går att vara en normalt fungerande människa även om man småknarkar lite ibland.

Därmed inte sagt att knark alltid är kul och bra, jag har sett exempel på det motsatta. Men att, som jag trodde i min naiva ungdom, varje bloss på haschpipan är en inkörsport till tyngre droger och ett liv av missbruk, det är en grov överdrift. Det är ingen som dött av lite knark, på samma sätt som det inte är någon som dött av lite cancer. Allt med måtta, var sak har sin tid.

Alla som kommer ut med att de någon gång knarkat i svensk press måste också alltid raljera över hur dåligt de mådde. Det är ju inte möjligt att alla svenbananer mådde piss, när nästan alla jag mött med knark i näsan har verkat må bra. Det har jag lärt mig på Camdens smutsiga bakgator.

Det är inte en så big deal om folk vill knarka lite, det skiter jag i, var och en blir salig på sin fason, knark betyder inte alltid överdoser, sprutor och beroende. För den känslige läsaren kan jag berätta att jag själv INTE knarkar, jag är nämligen allergisk mot knark.

My name is Ulla, I lived on the second floor - Om mina bostäder - Mitt sista boende i London blev också mitt snyggaste. Hade jag varit ekonomiskt oberoende, helt enkelt svinrik, hade jag fortfarande velat bo i Holly Lodge. Vid Swains Lane och de finaste caféerna Kalender och Mozart, nära Highgate Cemetary med spökena och Karl Marx, ett stenkast från pittoreska Highgate Village, det var bara att snedda genom min favoritpark Waterlow Park, en liten promenix iväg från den enorma, fantastiska Hampstead Heath - och fortfarande promenadavstånd till farligheterna i Camden Town.


Jag har bott på många ställen, de flesta helt ok standard för att vara London, och för att vara med Londonmått mätt fattig. Jag har haft heltäckningsmatta på toaletten, jag har delat med partyknarkare och konstiga tyskar, det har sprungit en eller annan råtta över mitt köksgolv, men värre än så är det inte. Jag flyttade ju aldrig in ovanför den indiska restaurangen, där man skulle duscha på restauranggästtoaletten - ej heller hos kattpissmannen. Det var inte jag som bodde i lägenheten med duschkabin i ett av sovrummen och toaletten på balkongen. Jag har aldrig squattat, aldrig delat rum med en korean som läser bibeln varje kväll. Den där lägenheten med diskbänken på armlängds avstånd från sängen som luktade curry tackade vi ju nej till.


De lyckligaste stunderna hade jag kanske när jag satt på min balkong och överblickade Primrose Hills paradgata. Bara sitta där och glo, röka lite, dricka lite, tramsa lite, kanske leka plånbokstricket lite, man gör alltid så. Sedan gå och knyta sig i båten på andra våningen. Det var tider det!

4 comments:

Anonymous said...

Haha, det var ju jag som hade dusch i mitt sovrum och toa pa balkongen. Va roligt! Men det var faktiskt en valdigt mysig lagenhet. Miss you. Svenny xxx

Ulla said...

Ja det var du, min snygga! Miss you too...xx

ElviraElmira said...

Ja det här med knark alltså. Jag håller med, alla som dekar lite då och då mår inte dåligt, är inte spillror av människor, ligger inte i abstinensångor varje dag. Det finns dom som dricker sig fulla på julfesten, det betyder inte att de är alkisar. Precis lika lite som en trettiårig småbarnsmor som drar i sig en joint en lördag i Amsterdam, eller på ngn fest efter jobbet i Stockholm, är en hashmissbrukare. Bruk är inte alltid lika med missbruk. Jag är åxå allergisk mot "knark", och då menar jag allt utöver alkohol, för alkohol kan man. Jag vågar inte prova ngt nytt just för jag vet inte hur min kropp reagerar. Och det skrämmer mig. Det beror nog till stor del på den skrämselpropaganda man matats med. Kanske är det bra, iaf för mig funkar det ju, men kanske är det på många sätt dåligt, att man bara säger "NEJ DU FÅR INTE KNARKA FÖR DÅ DÖR DU", istället för att verkligen beskriva och förklara vad som händer och vad det innebär. Öppna upp förståelsen för vad en drog är. Det behöver inte betyda att man är för legalisering. Och vafan, alkohol är åxå en drog, en farlig en, men med skillnaden att den är kulturellt accepterad...

Nu vet inte jag vad jag ville säga med detta :) ville kanske bara skriva lite :)

Ulla said...

Det tyckte jag var roligt att du gjorde! Och skönt med en "Banan" - för det är du väl - som inte tycker att alla som knarkar per automatik är mänskligt avfall.

Jag är som du rädd för knark, det är väl en bra sak att ha med sig i sin svenskhet, för det är ju inte precis läckert att knarka, och man vet aldrig vad för bisarrt sinnestillstånd man hamnar i, vilket man ju vet med den gamla goda spriten som man hällt i sig sedan tonåren. Det är väl därför man inte kan beskriva riktigt vad som händer, för det påverkar olika från människa till människa och från gång till gång, för inget knark är det andra likt. Läskigt tycker jag, spännande antar jag de tycker som gillar att knarcha lite. Living on the edge liksom.

Men nu ska vi prata om att allt blir mycket roligare om man är snygg, tycker jag!