Vad jag packade med mig från London Del 4 - Insikten att alla vill ligga

Man kan ju försöka dölja det efter bästa förmåga, när man är ute på krogen, lägga fram rökridåer och låtsas vara glad singel som bara är ute efter ett gott skratt i goda vänners lag. Men när det väl kommer till kritan, så vill alla ligga. Och åtminstone vill alla ha möjlighet att ligga. De vill bli erbjudna och få ynnesten att isåfall säga nej. Det är nästan lika bra som att få ligga, ibland till och med bättre.

Vad jag också lärt mig att alla FÅR ligga. Inte bara de snygga och tuffa. Herregud, han den där äckliga Mixerpunkargubben fick ju ligga med Britney Spears-kopian, hur fan gick det till? Spelar du bara i band spelar det ingen roll om du är 40+ och skitful(l), då får du iallafall lägra 22-åringar på löpande band. De vaknar med din kondom i handen. Och säljer du bara lite kvalitetsknark i gränderna runt Inverness Street, då kan du även räkna med en snabb avsugning som tack för kaffet. Är du DJ eller bartender - då är saken biff, då får du ligga varje kväll om du vill. Det finns alltid någon som ställer upp. Den här killen som vi kallade Horan, som allmänheten känner som Blake som var gift med Amy Winehouse ett slag, han fick nytt napp varje kväll under sin storhetstid, och det vet jag för att jag hörde honom skryta om det. Alla vil ligga. Kanske särskilt med snygga unga popsnören, även om de är horor.

Och dessutom att det inte är en så stor grej att ligga lite. Man kan mycket väl ligga en dag för att nästa dag inte ens veta om man ska hälsa. Inget ovanligt. I've seen it all before.

Vissa horor har helt enkelt inte vett att ta betalt. Inga konstigheter.

Mind the gap, i tunnelbanan: På tuben läser man helst the Sun. Som rutinerad slutade jag dock nästan åka tunnelbana. Jag bosatte mig så att jag kunde gå till jobbet, i närheten av Camden, så att jag även kunde gå till puben. Ibland, när det vankades extravaganser eller det var extra bråttom, tog jag bussen. Men helst inte. Och tunnelbanan är för turister och nyanlända. Där kan de trängas med sina kartor och tabloider.

I början av min karriär som Londonista hade jag dock tunnelbanekort, och pojkvän i Balham - dit tog man sig bara med tunnelbana, vad gör man inte för kärleken, även om den är långt, långt från Camden. En morgon när jag skulle ta tuben till jobbet, från Balham till Oxford Circus, Northern Line och Victoria Line i samverkan, upptäckte jag till min förgrämelse att tunnelbanestationen var stängd vid min ankomst. Sur som andedräkten hos en vinalkis satte jag mig på en seghetsbuss och räknade med att vara minst en halvtimme sen till jobbet. En surhet som jag fick äta upp och som förvandlades till förfäran- när jag hörde vad som hade hänt. Det var den 7 juli 2005 och London skulle aldrig bli detsamma - bara lite fulare, lite farligare. Så fruktansvärt sorgligt. Det jobbades inget den dagen. Vi följde nyheter på nätet och förvissade oss om att alla vi kände fortfarande levde. 

Efter jobbet promenerade vi i trupp från centrala London till Camden och drack tysta, fina gravpints på Good Mixer. Och även om världen inte var densamma, så var iallafall vi lite starkare, lite mer kärleksfulla mot varandra. Just den kvällen. En annan person som också befann sig på Mixern denna kväll var han som sedermera skulle bli min man. Det visste jag inte då, men känner jag mig själv rätt skänkte jag säkerligen en sugen blick åt den stilige brasilianaren i keps redan då.