I världens brokigaste stad, iallafall av de jag varit i, där burkakvinnor trängs med curryindier, thaimassöser, polska svartjobbare, Starbuckstjejlumpare från the beautiful country of Sweeeden och en och annan geezer från Skottland, är det klart att se att världen är så stor så stor och att var och en blir salig på sin fason. Det är inte lätt att sticka ut, hur du än gör, hur många tatueringar, piercingar och tokiga kaftaner du drar på dig, så är det alltid någon som är värre, mer extrem.
Jag har lärt mig att aldrig chockas. Jag har lärt mig att det finns folk till allt.
Punkare är de raraste av människor, hårdrockare är varma och mjuka längst inne, utlänningar är alls icke farliga eller särskilt konstiga. Det konstigaste man kan vara är egentligen att vara vanlig. Common people like me.
Jag tror att jag också lärt mig att bli mer tolerant. Jag tittar sällan snett om folk inte följer normer. Man måste inte följa gamla invanda mönster, man måste till exempel inte vara på ett visst sätt för att man uppnått en viss ålder. Tant, torr och tråkig är något man aktivt blir för att man tror det förväntas av en, inte per automatik för att man passerar 28-strecket. Det finns inget som heter för kort kjol. Det är inget särskilt patetiskt över rockandroll-farbröder som springer på puben och efter flickor, bara de är lyckliga.
Jag har lärt mig att inta ett liberalt förhållningsätt till världen, till människor. Jag har lärt mig att själv är bäste dräng. Eller sämste, men då har han iallafall haft frihet att själv välja sitt (miss)öde. Vill du hjälpa, hjälp dig själv.
Följden av denna mentalitet är att man också slutar bry sig till viss del. När man inte chockas blir man heller inte rörd. Det sitter en uteliggare utanför Tesco med sin skitiga hand utsträckt. Men han är den tionde du ser för dagen, och dessutom såg du honom full och odräglig på kebabhaket igår natt, och då orkar man inte bry sig. Ta dig i kragen, vill man säga. Eller kasta in din handduk, for all I care. Det finns alltid någon som har det värre. Du har väl sett Jeremy Kyle-show?
Det är synd om människorna, visst, men det går inte att rangordna vem det är mest synd om.
Alla mår dåligt.
Och den som på pappret ser ut att må dåligt kan faktiskt vara hela jävla lycklig under sin korkek. Döm inte någon för vad du ser, du har inte gått en mil i hans mockasiner.
Taking the bus down memory lane: När vi bodde i Långtbortistan, alias Crystal Palace, tog vi alltid två nattbussar hem från Camden. Man bytte till långfärdsbussen mot Bromley vid Trafalgar Square, och vid det här laget på nattkröken var man för det mesta förbannat trött, fortfarande slirig men med begynnande baksmälla. Tro fan då att man somnade i det monotona busskvalpet. Någon gång vaknade jag i världens ände, alltså Bromley, så långt borta att det inte ens har Londonpostkod utan en som börjar med BR och då är det inte BRA. Då fick jag vackert ta bussfan tillbaka, med tändstickor i ögonen så att jag inte skulle somna igen.
En annan gång vaknade jag yrvaket på rätt busshållplats, men var så förvirrad att jag tog en random man i handen, som om han skulle med hem (det skulle han inte, jag skakade av honom så fort jag kommit till sans, under vissa protester).
Ännu en gång hade jag med mig Maria från Argentina på bussen hem och vi somnade så klart båda. Vi vaknade med ett ryck någonstans mellan helvetet och Brixton, fattade inte var vi var och frågade en vänlig medresenär: "Har vi passerat Crystal Palace?" -"oh ja, för länge sen", blev svaret varpå vi inte visste bättre än att stappla av bussen. Ute på gatan kunde vi dock lokalisera oss något och det visade sig att vi var LÅNGT från CP, men vid en hållplats INNAN CP. Vilken lurendrejare till medresenär. Taskigt! Och hur ofta kommer nästa buss? Well, aldrig om du frågar mig. Så där stod vi och försökte lifta i korta kjolar och horstövlar - ingen stannar, för de kanske inte ville köpa de fnask vi såg ut att utgöra, men däremot stannade polisen. Två vilsna förtappade själar, som dock inte visade sig vara prostituerade alls, utan bara fulla och trötta, varpå vi fick åka polisbilstaxi ända hem till porten. Det var vackert det, i allt det fula.
No comments:
Post a Comment