Vad jag packade med mig från London Del 2 - Språkets Gåva

Klart jag är bra på engelska. Men inte så bra som jag hade önskat eller som jag "borde" vara.

Efter åtta år i ett land borde man ju prata någorlunda felfritt och utan brytning, kan jag tycka. Och det gör många av mina svennebananiska kompisar som bor kvar.

Jag däremot, verkar alltid ha värnat om mitt svengelska uttal och hängt mig fast i det svenska språket - både genom att ha mest svenska vänner samt att försöka lära ut svenska till var och en som var intresserad eller ointresserad. Alla pojkvänner och ragg skulle drillas i att snicksnacka åtminstone det mest basala hej-hejdå-knulla-puss puss. Min bästa elev var lilla Maria från Argentina, henne gjorde jag nästan flytande där ett tag år 2001.

När man bjuder in till bröllop gör man ofta en kort personbeskrivning av alla inbjudna gäster, ett litet persongalleri för att alla ska ha ett hum om vilka de andra är. Trevlig idé ja. Beskrivningen av mig, år 2002 tror jag det var, blev dock: "Snusande tant som bara pratar svenska i London". Träffande kanske, men lite tragiskt, måste man väl ändå tillstå? Snuset var väl fräckt att ha med som en liten påminnelse om det svenska karga tuffa, men språket kunde jag väl för fan ha vett att anpassa?

Sedan vet jag med mig att jag alltid ringaktar mina egna förmågor, tycker att det är väl inte så jävla märkvärdigt, alla snackar väl engelska. Men så hör jag andra och förfasas, och tänker att jag är nog inte så jävla pjåkig ändå, trots att jag bara snusade och pratade svenska under mina åtta år.

Häromdagen var det en engelskfödd kvinna som överhörde mig i en telefonkonversation med indiska helpdesken, som tydligen hade berömt mig för min oerhört snygga, perfekta engelska. Då blev jag glad!

Piccadilly Circus - Minnet av ett ögonkast. När man BOR i London besöker man sällan de klassiska platserna, turistfällorna. För även den som bor i en storstad vill hitta bykänslan och gemenskapen. Inte vandra upp och ner för Oxford Street, sitta vid fontänen på Piccadilly Circus, mata duvorna på Trafalgar Square. Nej, man vill - och det är den gamla bondekulturen som lever kvar i oss - hitta sitt lilla vattenhål, må det vara Dublin Castle, Mixern eller Elefanten, och möta samma gamla ansikten dag in och dag ut, tills man känner igen varandra, tills man säger hej, tills man ligger med varandra. 


När jag åkte till London på semester cirka 1996 däremot, då gick vi ut på klubb vid Leicester Square, det kan ha varit Equinox, man gör alltid så. Dagen efter spydde jag utanför Eustons tunnelbanestation. Det var då det, senare spydde jag hemma i den stora vita på toaletten med heltäckningsmatta. Det är de små sakerna i tillvaron som gör det. Storstadspuls är inte så jävla exotiskt när man har den runt hörnet. Piccadilly Circus är för Pernilla Wahlgren och lantisar från charterbokningen, och Piccadilly Circus ligger som bekant inte i Kumla.