Vi kämpar alla mot gråten

Tänk dig en som känner sig lite trött och kinkig på jobbet på måndagseftermiddagen och faller handlöst över skrivbordet och storbölar. Inte ok. Psykfallsvarning. Det är klart.

Men en som blir uppriktigt förbannad, känner sig förfördelad och förnedrad - som har alla emot sig. I mötesrummet, i skolsalen. Hur han kämpar för att hålla tillbaka tårarna. Får. Inte. Gråta.

Eller tänk på Tomas Ledin i "Så mycket bättre" i lördags, hur han fick "en stor klump i halsen" och fick "blinka hårt" för att inte fälla några tårar när de andra tolkade hans gyllene hits. Så mycket känslor, men inte ett öga blött.

För så gör vi vuxna. Det passar sig inte att gråta öppet. Även när det är riktigt jävligt. När gråten vill välla ut kämpar vi tappert emot. Till och med på begravningar stretar vi emot. Vill inte ställa till någon scen. Inte hulka oklädsamt högt. Inte verka onödigt svaga.

Däremot små barn, iallafall de under tre som jag har erfarenhet av, de gråter ju stora rullande krokodiltårar flera gånger om dagen. De har inga spärrar alls. Det kan vara något så simpelt som att man inte vill äta sin broccoli, att man inte hittar rätt gosedjur på två sekunder, att mamman läser Alfons Åberg med fel röst, att man inte vill stiga ur badet, helt enkelt att man är trött. Och det här gäller ju inte bara bäbisar, de som inte vet något annat sätt att kommunicera än att skrikgapa, utan även äldre barn.

Jag vet inte ännu när det slutar, när man sätter munkvale på sig själv och börjar kämpa emot all den här gråten som uppenbarligen vill komma ur oss alla. Men jag tycker det är allt bra stelt att vi stora barn aldrig får gråta ut ordentligt, att vi alltid stretar emot så förbannat.

Nu har jag inget alls jag vill gråta över för tillfället, ingen spilld mjölk alls, men principen. Principen. Det borde vara ok att gråta lite mer. Om en vuxen börjar gråta helt oförhappandes blir ju alla så jävla chockade, och spända. Lägger en stel arm om en skuldra, känner sig obekvämare än Hitler i Synagogan, vill bara att gråten ska sina till varje pris. För det är så evinnerligt piiinsamt med gråterskor, folk som visar sig så svaga, särskilt om det är en karl, vad fan gör man, vill han ens bli kramad? Så borde det väl inte vara. Vi borde lära oss av det jugoslaviska ordspråket som säger: Bättre att gråta ut en gång än att ständigt sucka.