Vi måste prata om det här med att friend requesta på Fejjan.
Gränsen är lågt satt, det krävs inte mycket. Man kan vara vän med både kreti och pleti, fan och hans moster, utan att det gör särskilt ont. Men det FINNS en gräns. Och när den överträds blir det oerhört jobbigt, tycker jag.
Vi får helt enkelt klargöra några ganska enkla regler, så att det inte uppstår några missförstånd. Och som vi vet har varje regel undantag, så det gäller att ha tungan rätt i mun.
1. Att adda folk du aldrig träffat
T.ex. att adda kändisar eller folk vars bloggar du läser - det är nästan alltid fel och pinsamt. För vem vill ha en vänskap där den ene gillar den andre jävligt mycket mer? Den här idol-fan-relationen har jag alltid sett som tvivelaktig, det blir ju ett underläge för den som beundrar. Hellre undvika då, och för den delen kommer din idol förmodligen att neka dig iallafall. Jag tänker inte ens försöka med Neil Tennant. Det kan finnas undantag till denna regel - t.ex. om du haft en långvarig internetrelation till någon under många år, ni har läst varandras bloggar, ni var med redan på Lunarstorms tid - ja, då kanske det kan finnas ett visst intresse för varandras okända liv. Ett litet. Eller om du och din idol brinner för något gemensamt, som inte precis har med idoldyrkan i sig att göra, då kanske ni kan vara "vänner", tro bara inte att ni är något annat än "vänner".
Jag brukar reta min man för att han är kompis med Alexander Bard. Men eftersom Alexander sa ja, och t.o.m. "gillar" saker Luigi skriver i den gemensamma gruppen och de båda är intelligenta filsosofer (ja, jag sa det) tycker jag att det kan passera som ett undantag som bekräftar regeln.
2. Att adda folk du träffat en gång
Om ni har många gemensamma vänner och risken är stor att ni kommer träffas igen är det ok att adda, annars; don't do it! För tänk om den här trevligt pricken du träffade på en avlägsen bekants fest var en skojare av rang just den här kvällen men som Facebook-person är en sådan man genast måste sätta på HIDE för att de kanske skriver om sin trädgård, citerar visdomsord och uppdaterar om barns toalettbesök - då sitter du där med skägget i brevlådan och en vän för mycket som det är bra mycket jobbigare att ta bort än att inte adda från första början. Tänk på att de flesta människor är jävligt torra och med ett par glas innanför västen kan de flesta duperas. Ge det hellre lite tid, träffas ni igen och det fortfarande är trevligt, då kan det vara dags att adda.
3. Att adda folk du inte träffat på 10 år
Nu fanns väl inte Facebook för 10 år sedan, så visst, chansen finns ju att det hade varit aktuellt att adda varandra en gång i tiden. Men DET VAR DÅ. Nu har ni inte setts på 10 år, och var ni inte ens särskilt goda vänner på den gamla goda tiden, vad är då oddsen för att ni ska intressera er för varandras livs trivialiteter nu - om ni inte ens gjorde det då direkt? Nej, lämna det, don't go there.
Det finns en snubbe som jag var ytligt bekant med på den tiden jag var aktiv inom Kalmar Nation. Vi var absolut inte vänner då för jag tyckte han var gubbig och tråkig, om jag ska vara ärlig. Han har försökt adda mig två gånger! Sjukast i kommunen. Första gången var jag artig och sa ja, men var tvungen att ta bort honom för han var så helvetes tråkig. Sedan försökte han igen! Jag blev så chockad att jag ignorerade.
Men jag kan frångå mina principer. För i dagarna var det en kul och snygg människa från den här tiden som addade, och det fick han, eftersom han var kul och snygg, kanske är han fortfarande kul och snygg.
Ett annat undantag är förstås släktingar - blod är tjockare än vatten, släktingar vill man alltid adda!
4. Att adda folk som ingår i ett sammanhang du inte längre är delaktig i
Har du lämnat kursen, landet eller jobbet - ja, då kanske ni inte har så mycket gemensamt längre - särskilt inte om det gått en tid. Självklart ska man få adda folk man verkligen gillade då det begav sig, men har det gått flera år och man inte blev vänner på den tiden man faktiskt umgicks i samma kretsar, ja då finns det nog en anledning, och den brukar vara ATT NI FAKTISKT INTE GILLAR VARANDRA så jävla mycket. Eller att ni helt enkelt inte känner varandra.
Förra veckan ville en som jobbade på en av Ed's Diner-restaurangerna vars huvudkontor jag arbetade på för över TRE år sedan, bli kompis med mig. Men hallå - why oh why, säger jag. Den tiden är så jävla förbi. Vi hejade några gånger när jag var inne och Head Office-spände mig i restaurangen, men vikten av att du ska se mina fåtaliga och förhoppningsvis för dig ointressanta statusuppdateringar och svenska incheckningar känns inte stor, och att jag skulle behöva se dina polska dito i min logg känns inte alls lockande.
5. Att adda folk du aldrig skulle kunna tänka dig att kommunicera med
Här blir det lite svårare, eftersom ungefär 50% av de personer du redan har i din FB-lista är folk du aldrig kommunicerar med. Du bara spionerar på deras förehavanden, säger inte ens grattis när de föder barn eller fyller år. Vad är vitsen med det? Ingen särskild vits, men det fanns en tid då den med flest Facebook-vänner när han dör verkade vara vinnaren, så då lade man till lite hipp som happ. Nu har vi ju förstått att det inte är så, därför har vi blivit lite mer restriktiva, trenden är att inte lägga till folk i onödan längre. Hellre då rensa upp och ta bort de som du inte kan tänka dig att säga hej till - för vad ska du med dem till, varför måste du finnas i ditt liv? Då kan du ju lika gärna följa dem på Twitter.
Jag har själv addat ett fåtal personer som ignorerat min förfrågan. Hur kändes det? Lite snopet, får jag erkänna. De jag kommer på på min raka arm är en kollega och en kompis farsa. De tyckte inte att jag var värdig att komma in deras innersta krets. Och det får man ju ha förståelse för, det får man acceptera. Det är just därför man ska tänka både en och två gånger innan man går loss och addar. Man kan få en knäpp på näsan. Det vill man inte ha. Och att knäppa på näsan är också smått obehagligt. Fast bättre det än att fylla loggen med ovidkommande, trista individer, bara för att vara artig. Ärlighet drar alltid det längsta strået.
Det finns även folk som tagit bort mig. Ibland har jag bara sett att jag har ett färre antal vänner än sist jag kollade, men inte haft någon aning vem det kan vara som varit så hutlös. Då får man tänka att det inte var någon förlust, om man ändå inte fattade vem det var. Mister du en står det tusen och knackar.
En gång blev jag deletad men sedan friend requestad ett par dagar senare på nytt. Då blev jag lite perplex. Men det är tydligen ett legitimt sätt att markera för sin pojkvän att man är förbannad efter gräl, att radera hela hans släkt, har jag förstått. Som ett hot, som en markering. Om man är 12 år gammal.
En sak till: Deleta ALDRIG dina kompisars äkta makar och pojkvänner (eller fruar/flickvänner) så länge de är ihop. Även om du tycker han är tråkig, jobbig eller helt enkelt obehaglig. Göm dem och låtsas som det regnar istället, för fridens skull, för vänskapens skull. Om den är viktig för dig. Jag har två vänner som gjorde detta, och det har skapat onödig tandagnisslan, en av dem har jag inte pratat med på 1,5 år. På löpsedeln: Facebook förstörde vår mångåriga vänskap. Trist!
Regeln är alltså:
Adda bara de på fejjan som du antingen
a. kan tänka dig att kommunicera med
b. tycker är snygga och roliga
c. är släkt eller vän på riktigt med
Gärna alla tre.
Och akta dig för att deleta människor som på något sätt finns kvar i ditt liv. För tänk vad pinsamt för dig den dagen ni träffas, om sanningen uppdagats. Har du varit så dum att du addat en sopa, ja då får du dessvärre stå ditt kast. Bättre aldrig adda, än deleta, som vi Facebook-nördar säger.
Nu vet du det.
Gränsen är lågt satt, det krävs inte mycket. Man kan vara vän med både kreti och pleti, fan och hans moster, utan att det gör särskilt ont. Men det FINNS en gräns. Och när den överträds blir det oerhört jobbigt, tycker jag.
Vi får helt enkelt klargöra några ganska enkla regler, så att det inte uppstår några missförstånd. Och som vi vet har varje regel undantag, så det gäller att ha tungan rätt i mun.
1. Att adda folk du aldrig träffat
T.ex. att adda kändisar eller folk vars bloggar du läser - det är nästan alltid fel och pinsamt. För vem vill ha en vänskap där den ene gillar den andre jävligt mycket mer? Den här idol-fan-relationen har jag alltid sett som tvivelaktig, det blir ju ett underläge för den som beundrar. Hellre undvika då, och för den delen kommer din idol förmodligen att neka dig iallafall. Jag tänker inte ens försöka med Neil Tennant. Det kan finnas undantag till denna regel - t.ex. om du haft en långvarig internetrelation till någon under många år, ni har läst varandras bloggar, ni var med redan på Lunarstorms tid - ja, då kanske det kan finnas ett visst intresse för varandras okända liv. Ett litet. Eller om du och din idol brinner för något gemensamt, som inte precis har med idoldyrkan i sig att göra, då kanske ni kan vara "vänner", tro bara inte att ni är något annat än "vänner".
Jag brukar reta min man för att han är kompis med Alexander Bard. Men eftersom Alexander sa ja, och t.o.m. "gillar" saker Luigi skriver i den gemensamma gruppen och de båda är intelligenta filsosofer (ja, jag sa det) tycker jag att det kan passera som ett undantag som bekräftar regeln.
2. Att adda folk du träffat en gång
Om ni har många gemensamma vänner och risken är stor att ni kommer träffas igen är det ok att adda, annars; don't do it! För tänk om den här trevligt pricken du träffade på en avlägsen bekants fest var en skojare av rang just den här kvällen men som Facebook-person är en sådan man genast måste sätta på HIDE för att de kanske skriver om sin trädgård, citerar visdomsord och uppdaterar om barns toalettbesök - då sitter du där med skägget i brevlådan och en vän för mycket som det är bra mycket jobbigare att ta bort än att inte adda från första början. Tänk på att de flesta människor är jävligt torra och med ett par glas innanför västen kan de flesta duperas. Ge det hellre lite tid, träffas ni igen och det fortfarande är trevligt, då kan det vara dags att adda.
3. Att adda folk du inte träffat på 10 år
Nu fanns väl inte Facebook för 10 år sedan, så visst, chansen finns ju att det hade varit aktuellt att adda varandra en gång i tiden. Men DET VAR DÅ. Nu har ni inte setts på 10 år, och var ni inte ens särskilt goda vänner på den gamla goda tiden, vad är då oddsen för att ni ska intressera er för varandras livs trivialiteter nu - om ni inte ens gjorde det då direkt? Nej, lämna det, don't go there.
Det finns en snubbe som jag var ytligt bekant med på den tiden jag var aktiv inom Kalmar Nation. Vi var absolut inte vänner då för jag tyckte han var gubbig och tråkig, om jag ska vara ärlig. Han har försökt adda mig två gånger! Sjukast i kommunen. Första gången var jag artig och sa ja, men var tvungen att ta bort honom för han var så helvetes tråkig. Sedan försökte han igen! Jag blev så chockad att jag ignorerade.
Men jag kan frångå mina principer. För i dagarna var det en kul och snygg människa från den här tiden som addade, och det fick han, eftersom han var kul och snygg, kanske är han fortfarande kul och snygg.
Ett annat undantag är förstås släktingar - blod är tjockare än vatten, släktingar vill man alltid adda!
4. Att adda folk som ingår i ett sammanhang du inte längre är delaktig i
Har du lämnat kursen, landet eller jobbet - ja, då kanske ni inte har så mycket gemensamt längre - särskilt inte om det gått en tid. Självklart ska man få adda folk man verkligen gillade då det begav sig, men har det gått flera år och man inte blev vänner på den tiden man faktiskt umgicks i samma kretsar, ja då finns det nog en anledning, och den brukar vara ATT NI FAKTISKT INTE GILLAR VARANDRA så jävla mycket. Eller att ni helt enkelt inte känner varandra.
Förra veckan ville en som jobbade på en av Ed's Diner-restaurangerna vars huvudkontor jag arbetade på för över TRE år sedan, bli kompis med mig. Men hallå - why oh why, säger jag. Den tiden är så jävla förbi. Vi hejade några gånger när jag var inne och Head Office-spände mig i restaurangen, men vikten av att du ska se mina fåtaliga och förhoppningsvis för dig ointressanta statusuppdateringar och svenska incheckningar känns inte stor, och att jag skulle behöva se dina polska dito i min logg känns inte alls lockande.
5. Att adda folk du aldrig skulle kunna tänka dig att kommunicera med
Här blir det lite svårare, eftersom ungefär 50% av de personer du redan har i din FB-lista är folk du aldrig kommunicerar med. Du bara spionerar på deras förehavanden, säger inte ens grattis när de föder barn eller fyller år. Vad är vitsen med det? Ingen särskild vits, men det fanns en tid då den med flest Facebook-vänner när han dör verkade vara vinnaren, så då lade man till lite hipp som happ. Nu har vi ju förstått att det inte är så, därför har vi blivit lite mer restriktiva, trenden är att inte lägga till folk i onödan längre. Hellre då rensa upp och ta bort de som du inte kan tänka dig att säga hej till - för vad ska du med dem till, varför måste du finnas i ditt liv? Då kan du ju lika gärna följa dem på Twitter.
Jag har själv addat ett fåtal personer som ignorerat min förfrågan. Hur kändes det? Lite snopet, får jag erkänna. De jag kommer på på min raka arm är en kollega och en kompis farsa. De tyckte inte att jag var värdig att komma in deras innersta krets. Och det får man ju ha förståelse för, det får man acceptera. Det är just därför man ska tänka både en och två gånger innan man går loss och addar. Man kan få en knäpp på näsan. Det vill man inte ha. Och att knäppa på näsan är också smått obehagligt. Fast bättre det än att fylla loggen med ovidkommande, trista individer, bara för att vara artig. Ärlighet drar alltid det längsta strået.
Det finns även folk som tagit bort mig. Ibland har jag bara sett att jag har ett färre antal vänner än sist jag kollade, men inte haft någon aning vem det kan vara som varit så hutlös. Då får man tänka att det inte var någon förlust, om man ändå inte fattade vem det var. Mister du en står det tusen och knackar.
En gång blev jag deletad men sedan friend requestad ett par dagar senare på nytt. Då blev jag lite perplex. Men det är tydligen ett legitimt sätt att markera för sin pojkvän att man är förbannad efter gräl, att radera hela hans släkt, har jag förstått. Som ett hot, som en markering. Om man är 12 år gammal.
En sak till: Deleta ALDRIG dina kompisars äkta makar och pojkvänner (eller fruar/flickvänner) så länge de är ihop. Även om du tycker han är tråkig, jobbig eller helt enkelt obehaglig. Göm dem och låtsas som det regnar istället, för fridens skull, för vänskapens skull. Om den är viktig för dig. Jag har två vänner som gjorde detta, och det har skapat onödig tandagnisslan, en av dem har jag inte pratat med på 1,5 år. På löpsedeln: Facebook förstörde vår mångåriga vänskap. Trist!
Regeln är alltså:
Adda bara de på fejjan som du antingen
a. kan tänka dig att kommunicera med
b. tycker är snygga och roliga
c. är släkt eller vän på riktigt med
Gärna alla tre.
Och akta dig för att deleta människor som på något sätt finns kvar i ditt liv. För tänk vad pinsamt för dig den dagen ni träffas, om sanningen uppdagats. Har du varit så dum att du addat en sopa, ja då får du dessvärre stå ditt kast. Bättre aldrig adda, än deleta, som vi Facebook-nördar säger.
Nu vet du det.
5 comments:
Bra regelverk det där. Bryter dock mot en del punkter själv, speciellt den om gamla bekantskaper. Men det handlar mest om att jag sällan ignorerar. Ska man sen ta bort dem? Tvek på det.
Det sista håller jag verkligen med dig om. Dessutom är det få människor som skriver så intressanta inlägg som just din make. Att vi inte har samma åsikter om en del saker (religionen såklart) gör ju inte honom till en bov direkt. Du och jag delar ju inte heller åsikter där, men bättre vän får man leta efter! Kyss på daj!
Förresten: det var väl min pappa som ignorerade? Tokerier.
Ja klart man bryter. Men någon måtta får det ju vara, du vet ju vem den där gamla Kalmar-osten är, han har säkert vart på dig också (du är nog vän med honom fortfarande, för du är snällare än jag). Och det var din pappa som iggade! Taskigt, men som du sa ville han bara ha sin fejja till att hålla koll på sitt kontaktbarn och sin familj, det får man respektera!
Hade jag själv vågat/valt att sätta gränser hade jag väl haft typ 25 fb-vänner och det hade ju varit tråkigt!
Apropå Idol och Bard...
Skulle glädja mig mycket om du ville kolla mitt inlägg om Idol.
Det här med att adda eller deleta,är inte lätt. Men man får verkligen tänka på vad man säger!för där står det sedan, långt efteråt. Kan man stå för det? osv. Det är stor skillnad på det sagda ordet och det skrivna!
Det var ett bra och sant inlägg om idolheten och uppmärksamhetstörsten till varje ris. Vad är det med folk, brukar jag undra?
Jag kan stå för allt jag skriver...tror jag. Ibland när jag är full står jag inte för saker lika mycket.
Haromveckan forsokte ett gammalt ragg adda mig. Alltsa jag traffade honom EN GANG! (En natt...) For typ 6 ar sen. Why? Hur fan har han ens hittat mig? Det kanns ju lite laskigt. Jag sa nej tack!
Sven
Post a Comment