Allt är redan uppfunnet.
Det sa man för över 100 år sedan. Alltså i princip before bilen, före flygmaskinen, på tiden utan teven, definitivt innan internet. Herregud, det fanns inte ens bakmaskin eller hair straightener, när man sa sådär, 80-talsmänniskans och 90-talsditons främsta vapen mot vardagsstressen.
Nu är vi beredda att säga det igen. Allt är upplyst. Allt har gjorts förut. Ingen kommer egentligen med något nytt, ingen vinner. Det finns bara variationer av 8 olika toner. Det är bu eller bä. Färgskalan är inte oändlig. Man kan räkna ut allt med matematik, resten är egentligen bara blaj. Därför finns det en sanning, aldrig flera. Och ett begränsat antal möjligheter att variera sig. När tar det stopp?
Är måttet rågat? Spelar vi på sista versen? Är allt redan uppfunnet?
Självklart inte. Om jag lever tills jag dör, vilket med den höga medicintekniska utvecklingstaktens mått mätt borde vara någon gång runt år 2100, alternativt aldrig, kommer jag att sitta där på mina höga hästar och skratta åt forntiden. Inte kommer jag att säga att det var bättre förr. Eller?
Jag vet inte vad framstjärten bär i sitt sköte, det kan ingen veta, men jag är rätt säker på att de metoder jag nu använder för att underlätta för mig i vardagen (bilen, datorn, telefonen, jumbojeten, tv-apparaten, cd-spelaren och för den delen iPaden etc etc) kommer att kännas jävligt passé om cirka 50 år.
Jag försöker hänga med i svängarna, och än så länge är det inga större problem. Jag lyssnar fortfarande på rätt modern musik, jag kan tugget-snacket-jargongen, jag är ett med tekniken och jag räds inte nymodigheter varken vad gäller mat, kläder eller idéer. Inbillar jag mig.
Men det kanske kommer att gå trögare senare. Vad vet jag. Knappast kommer ju vi som var födda på 1970-talet plötsligt tycka att pop är skränigt och börja lyssna på jazz och klassiskt. Fingrarna kommer väl att darra lite när man blir allt tantigare, men det är väl inte så pass att man inte kan ratta en surfplatta?
Är det rimligt att antaga att vi alla när vi passar ungefär 60 plötsligt tycker att det är allra anständigast att bära långa kjolar med tunn grå kappa och att klippa håret kort och praktiskt? Hemska tanke. Kort praktisk klipper ju även sinnesfrånvända småbarnsmammor, men i dessa tillfälligtvis förtappade själars beslut kan det ju förhoppningsvis finnas en återvändo. (Nu menar jag inte att alla korta frisyrer är fula, nejdå, men om man klipper sig av den anledningen att det är praktiskt med kort, inte för att det är snyggt, då ligger man risigt till).
Vad det nya fräcka kommer att vara säg 2050, det är jag inte kompetent att ens spekulera i, men jag kan säga att jag hoppas att jag kommer att vara med på det. Sign me up, kommer jag att säga. För det värsta är iallafall att inte få vara med. För att man är en sopa, för att man inte fattar, för att man inte ens försöker.
Allt är inte uppfunnet, långt därifrån. Allt är inte upplyst, det finns många tokerier kvar att tampas med. Hur det än blir vill jag hänga med min tid, inte fastna som en gammal grå tant någonstans tidigt 2000-tal och tycka att framtiden är nog ändå bäst på film.
Jag vill inte vara en av alla tatuerade kärringar på hemmet som sitter och trycker uråldriga iPads krampaktigt mot silikonbröstet. Jag vill vara en modern människa av min tid. Jag vill inte vara dummare än sista vagnen på tåget, för det hänger ju iallafall med.
Det sa man för över 100 år sedan. Alltså i princip before bilen, före flygmaskinen, på tiden utan teven, definitivt innan internet. Herregud, det fanns inte ens bakmaskin eller hair straightener, när man sa sådär, 80-talsmänniskans och 90-talsditons främsta vapen mot vardagsstressen.
Nu är vi beredda att säga det igen. Allt är upplyst. Allt har gjorts förut. Ingen kommer egentligen med något nytt, ingen vinner. Det finns bara variationer av 8 olika toner. Det är bu eller bä. Färgskalan är inte oändlig. Man kan räkna ut allt med matematik, resten är egentligen bara blaj. Därför finns det en sanning, aldrig flera. Och ett begränsat antal möjligheter att variera sig. När tar det stopp?
Är måttet rågat? Spelar vi på sista versen? Är allt redan uppfunnet?
Självklart inte. Om jag lever tills jag dör, vilket med den höga medicintekniska utvecklingstaktens mått mätt borde vara någon gång runt år 2100, alternativt aldrig, kommer jag att sitta där på mina höga hästar och skratta åt forntiden. Inte kommer jag att säga att det var bättre förr. Eller?
Jag vet inte vad framstjärten bär i sitt sköte, det kan ingen veta, men jag är rätt säker på att de metoder jag nu använder för att underlätta för mig i vardagen (bilen, datorn, telefonen, jumbojeten, tv-apparaten, cd-spelaren och för den delen iPaden etc etc) kommer att kännas jävligt passé om cirka 50 år.
Jag försöker hänga med i svängarna, och än så länge är det inga större problem. Jag lyssnar fortfarande på rätt modern musik, jag kan tugget-snacket-jargongen, jag är ett med tekniken och jag räds inte nymodigheter varken vad gäller mat, kläder eller idéer. Inbillar jag mig.
Men det kanske kommer att gå trögare senare. Vad vet jag. Knappast kommer ju vi som var födda på 1970-talet plötsligt tycka att pop är skränigt och börja lyssna på jazz och klassiskt. Fingrarna kommer väl att darra lite när man blir allt tantigare, men det är väl inte så pass att man inte kan ratta en surfplatta?
Är det rimligt att antaga att vi alla när vi passar ungefär 60 plötsligt tycker att det är allra anständigast att bära långa kjolar med tunn grå kappa och att klippa håret kort och praktiskt? Hemska tanke. Kort praktisk klipper ju även sinnesfrånvända småbarnsmammor, men i dessa tillfälligtvis förtappade själars beslut kan det ju förhoppningsvis finnas en återvändo. (Nu menar jag inte att alla korta frisyrer är fula, nejdå, men om man klipper sig av den anledningen att det är praktiskt med kort, inte för att det är snyggt, då ligger man risigt till).
Vad det nya fräcka kommer att vara säg 2050, det är jag inte kompetent att ens spekulera i, men jag kan säga att jag hoppas att jag kommer att vara med på det. Sign me up, kommer jag att säga. För det värsta är iallafall att inte få vara med. För att man är en sopa, för att man inte fattar, för att man inte ens försöker.
Allt är inte uppfunnet, långt därifrån. Allt är inte upplyst, det finns många tokerier kvar att tampas med. Hur det än blir vill jag hänga med min tid, inte fastna som en gammal grå tant någonstans tidigt 2000-tal och tycka att framtiden är nog ändå bäst på film.
Jag vill inte vara en av alla tatuerade kärringar på hemmet som sitter och trycker uråldriga iPads krampaktigt mot silikonbröstet. Jag vill vara en modern människa av min tid. Jag vill inte vara dummare än sista vagnen på tåget, för det hänger ju iallafall med.
No comments:
Post a Comment