Vad packade jag med mig från London? - Del 6 om hierarki

Jag har aldrig riktigt förstått varför vissa människor ska åtnjuta respekt bara för att de är t.ex. gamla eller har en viss position. Jag har istället alltid varit av den åsikten att respekt är något man måste förtjäna. En bra chef respekterar jag. En gammal snäll tant likaså. En dålig chef eller en gammal grinig kärring hoppas jag ska trilla av kontorsstolen/pinn.

Dra mig då baklänges när jag presenterar Vårtkärringen.Av anledning jag nu i efterhand inte förstår gick jag till samma arbetsplats under fem års tid (jag fattar så klart att det berodde på lättja, på bekvämlighet och det faktum att jag jämt var ute och röjde istället för att koncentrera mig på karriärsutveckling). Det var egentligen ett kul, lärorikt och omväxlande jobb det där, och Ed's Diner var ett coolt plejs att sköta, om det nu inte hade varit för denna vidriga människa vi kallade Vårtkärringen. Mycket kan sägas om denna vdirighetsminster och falska anka, så har även spaltmeter av denna blogg ägnats åt henne, här, här och här, eller i stort sett hela min bloggkategori "du din äckliga jävel". Läs och begrunda om du orkar.

Det vedervärdiga med henne är alltså att hon är falsk, elak, fjäskig, socialt missanpassad och lider av total avsaknad av empati. Att hon drar snyfthistorier för egen vinnings skull, har inga skrupler, högaktar sin egen fasansfulla person. Och att hon är ful och fet och allmänt sätt skitäcklig. Hade hon bara suttit i en länsstol på ett vårdhem för kärringar som hon hade man väl kunnat tycka synd om henne, eller åtminstone inte tycka någonting alls om henne, men nu satt hon där på MITT kontor, och hade MAKT och bar sig åt och krävde RESPEKT utan att på något sätt någonsin förtjäna det, varken vad gällde kompetens, intelligens eller trevlighet.

För så funkar det visst i den engelska affärsvärlden, fick jag lära mig. Respekt kommer per automatik med titel och ålder. Sedan kan du bete dig hur fan som helst, och det finns INGEN som vågar säga emot, och gör du det, gud nåde mig, så får du INTE smaka ur fruktkorgen.

Åh det grämer mig fortfarande att hon var så vidrig. Hoppas hon är död nu.

Work hard, play hard: Det bästa jobb jag någonsin haft var det som väldigt mycket inte kändes som ett jobb, utan en lek, ett liv. Alldeles perfekt för en som tyckte att det var dags att flytta till London när hon passerade 25 och inte på några villkor ville bli vuxen. Om jag inte var inbokad på arbetsskift gick jag till jobbet ändå och hälsade på mina kollegor, så mycket älskade jag mitt jobb. 


Alldeles i smetarnas smet på 37 the Piazza i Covent Garden låg det, Internet Exchange, the home of the duvor and the dockor, som vi kallade det. Stammisarna blev mina vänner, sugen blev jag först på min chef, sedan en romans med head office, sedermera gjorde jag om en kund till pojkvän. Allt hände här. Vi hade nycklar och det fanns inget larm (!), så vi brukade ha både förfest och efterfest i cafésofforna. Ibland sov vi över, ibland togs det med ett ragg och man låtsades visa upp sin snygga lya i Covent Garden, inga konstigheter. En av mina kollegor berättar en lustig anekdot på detta tema, om en snubbe som kommer upp för trappan, från receptionsrummet till the mezzanine, iklädd endast  vita kallingar. Jag var inte där, men kan föreställa mig det barocka i att en halvnaken man försöker släntra sexigt på min arbetsplats. Här levde vi helt enkelt våra liv, från början till slut, möjligen ibland en liten avstickare hem eller till Camden. Och när allt gick snett, när våra favoriter slutade och de istället tog in en "cp-dvärg with a bajskorv up his röv" som vi kallade vår nye chef, jag och min partner in crime Maria från Argentina, för att få fason på stället som vi inbillade oss var vårt eget vardagsrum, blev vi så ledsna att vi skrev ett brev till huvudkontoret - 12 SIDOR LÅNGT - om hur han FÖRSTÖRDE det vi byggt upp. I efterhand inser jag att det var ett patetiskt försök, att det aldrig kunde fortsätta i vår regi, att själva målet med att sätta in en stel humorlös gubbe i slips var att få bort oss och vår glittriga eyeshadow, vår klubbmusik, vår nästintill besatthet av stället.


Men det var vackert så länge det varade.