Tuesday, December 20, 2011

De fattiga och de rika

Jag har svårt att vänja mig vid det brasilianska klassamhället. Jag kan inte absoluta tal, men jag gissar att 80% av Sao Paulos befolkning är favelafattig, 15% s.k. Medelklass och 5% onödigt snuskrika som tar sig fram medelst helikopter och bräschar med märken och juveler fast de självklart aldrig visar sig ute på gatan. De landar sina farkoster i heliporten, tex ovanpå det allra flottaste shoppingcentren som man inte kan besöka till fots, så är det bra med det.

Man blandar inte gärna olika klasser, utan man umgås bara med de som har ungefär exakt lika mycket pengar som en själv. På så vis handlar jag och mitt gäng på Villa Lobos, ett typiskt medelklassshoppingcentre. Vissa skillnader finns så klart även inom den egna klassen, mina gränsdragningar är på intet vis absoluta. T.ex. kan de i den övre medelklassen få sin bil parkerad av en tjomme när han anländer med sin bil, s.k. Valet parking, medan medelmedelklassen och lågmedelklassen parkerar själva. Jag parkerar själv! Duktig idiot.

Paulista Avenue tillhör också "min" klass, och detta är vad jag skulle beteckna som stadens centrum, här är det drag under galoscherna, storstadspuls och butikskedjor. Däremot det som heter Centro, som ligger alldeles i stadens mitt, det åker inte jag till, för här är nästintill Favelavarning, jättefarligt och dodgy. Fult som fan också, nergånget och jävligt. Jag vet, för jag har varit där, förra gången jag besökte staden. Hit rekommenderar man inte turister att åka, nehejdutack.

Närmast där jag bor är väl Lapa det som mest kan betecknas som ett centrum, men här hör jag inte hemma, jag är tydligen en klass över Lapa, här är lägre medelklass, lite fulare, lite skitigare, än där jag bor. Dessutom är det billigare, och billigt är inte bra.

Nej, dyrt är bra, dyrt ska det vara. Det allra dyraste man har råd med inom sin klass, det är det man ska sträva efter. Sånt som vi svennebananer högaktar, såsom rabattkuponger och extrapriser, det är det fulaste som finns. Sånt är bara för fattiglappar, vi behöver inte sånt. Gud nåde den som tittar vad saker kostar i affären, det ska man inte bry sig om. Ta isåfall alltid det dyraste! Det är säkert bäst.

En annan märklig sak som är väsenskild från hur det fungerar i Sverige är det här med show-off eller icke. Vi kallar ju det för skryt, att frottera sig i lyx för allmän beskådan, att köpa onödigt krafs anses väl nästintill patetiskt och jag känner iallafall en hemma i Sverige som skäms för att hennes lägenhet är FÖR fin, som hon vore nån slags snobb.

Här är det tvärtom, man ska showa off vad man har, ju finare desto bättre, ju större spenderbyxa desto mer avundsvärt och därmed vackert.

Och har man råd att betala ska man inte göra något tradigt själv. Som att tvätta eller tanka sin bil, sy upp sina byxor, städa sitt hus, tvätta och stryka sina kläder, packa sina kassar i mataffären, hämta sina ungar från skolan - listan kan göras oändlig. Och visst, det är väl livets goda att slippa ta tag i tristessartade vardagssysslor, men för mig är det udda. I min skola har man ju snarare fått lära sig att själv är bäste dräng och så länge man kan stå och gå är det snarare fint att kunna göra och fixa allt själv. För mig känns det ju nästan olustigt om nån butikspersonal hoppar fram som gubben i lådan och packar min Ica-kasse, som en skymf. Hallå där, jag kan faktiskt själv.

Sedan har jag också medfött i mig att man inte ska slösa i onödan, inte låta saker förgås. Det är nästan sjukligt hur gärna jag vill utnyttja saker till fullo, hur jag mår bra av att spara och återvinna. Åtminstone med brasilianska mått mätt.

Det är naturligtvis bara jag som häller vatten i pumptvålen för att få ut det allra sista, de andra har börjat på en ny. Och att jag inte vill använda pappershanddukar att torka mig med på toaletten, är det miljöboven som stångas i mig, eller är det rentav skönare att torka händerna på en frottéhandduk? Häromdagen var det någon som slängde våra rester från den kinesiska takeawayen, trots att det var minst två portioner kvar, aj vad det sved. Men jag är som sagt lite sjuk, jag blir vansinnig om jag gjort mjölk eller välling till bäbis och hon sedan inte dricker, inte mest för det missade näringsintaget, utan för att jag blir tvungen att SLÄNGA DYR MAT.

Sedan att vi inte återvinner någonting alls här, det tål jag inte ens att tänka på, för då mår jag så dåligt över sopberget. Jag sopar helt enkelt under mattan istället.

Tilläggas bör att jag är ju inte bara extrapriskåt och sparsam (snål, tänker du), jag gillar även när det är lite sunkigt och enkelt. Hell, det var väl inte för intet The Good Mixer och Dublin Castle var mina favorithak i Camden, och när jag kom in på lyxiga Gilgamesh började jag snarare skruva på mig. Jag gillar helt enkelt inte när det är för flott, jag vill inte ha varken fjäsk eller genvägar.

Fult är ibland fint och BOB betyder fortfarande billigt och bra.

Nu vill jag på intet sätt kritisera Brasilien, jag vill bara belysa skillnaderna. Hur olika det fungerar, hur olika man tänker. När jag läst ut min julklappsbok, som jag för övrigt redan öppnat, A concise history of Brazil, då kommer jag förhoppningsvis förstå mitt nya, andra hemland bättre.

Tills dess får jag tyvärr sitta här och häva ur mig från min inbyggda kunskapskälla och ge en något dräpande analys. För sån är jag.

1 comment:

hakbor said...

Att ha en mathållning som bygger på rester har många fördelar: billigt, miljövänligt och (inte minst viktigt när man är som hungrigast) snabbt.