Det värsta jag vet, iallafall topp tre, iallafall av de saker jag ibland tvingas utsätta mig för i vardagen, är att åka på långfärdsbilresor.
I min egen snygga, rymliga bil är läget något bättre, eftersom jag får plats att sitta där bak, mellan bilstolarna. Då kan jag lättare underhålla, dela ut nappar, mat och kärlek.
Men ge mig en skumpig brasiliansk statsägd väg, ge mig 6 timmar på denna, kanske till en håla vid namn Assis, give it to me, och jag kan försäkra dig om att jag på intet sätt skrattar hela vägen till byn.
Nej, jag sitter med armen vriden i en ytterst obekväm position för att hålla en utspottsdrabbad napp i liten mun, jag kränger av halva bältet ungefär vart 5:e minut för att våghalsigt slänga mig bak och greppa de 5 nu utspottade napparna, jag tvångssjunger om mumintroll, vita lamm och mamma mus som väcker hela barnaskaran sin, jag svarar så tålmodigt jag kan på frågan VARFÖR DÅ? Svarar jag inte tillräckligt snabbt, alltså inom 1 sekund, skriks det hysteriskt, och då, om man har osis, har nappskojaren som äntligen spottat ut sin sista napp och somnat, vaknat, och börjar skrika den med.
Ja fy fan. Men nu är vi på plats på landsortshotellet, nu ska vi släjtfejda och ha oss. Vi behöver inte tänka på de 6 timmarna i helvetet tillbaka till Sao Paulo, nej inte nu. Nu sover vi.
No comments:
Post a Comment