Monday, December 19, 2011

Vi hittade inte Gojoj

Dagens "Jag kunde ha klämt mig" stod jag för.

Vid sänggåendet kunde vi inte hitta Guran. Vi letade överallt i hela lägenheten, i alla vrår och alla skåp. Och under letandet stegrades min skräck. Tänk om han är borta? Tänk om jag aldrig får tillbaka min Gojoj? Herregud, det första jag skulle rädda i en brand, förutom levande varelser. Han kan inte vara borta!

Hur kunde jag vara så jävla dum att jag lät Lovisa ta med honom till Villa Lobos Shopping Centre? Självklart tappade hon bort honom där, och något fattigt jävla skitbarn snodde honom. Jag döööör. På riktigt började jag gråta inombords, det var bara fasaden som hölls uppe för att inte skrämma Lovisa alltför mycket.

Alldeles skakig blev jag, och paralyserad i tanken. Var har vi varit? Bara Villa Lobos väl, alltid detta Villa Lobos. Kan vi åka dit nu på studs och leta? Nej, det är stängt. Jag dööör.

Och skrämmer upp Lovisa så klart. Skäller på henne att hon slarvat bort min Gojoj. Hur kunde jag, hur kunde hon, vandrar i cirklar, på riktigt, i tanken.

Tills min man, min hjälte, min älskade, vräker sig ner under sängen och drar fram den lille gynnaren. Min Guran! Som ett litet barn kramar jag honom, inser samtidigt min cp-skada, men kan inte bärga mig i min lycka.

Till saken hör att min man, om än duktig på många sätt och vis, är sämst i världshistorien på att hitta saker. Var är mina glasögon kan han säga, så har han dem i handen. Jag hittar inte min keps, så ligger den på hatthyllan. Mina nycklar är borta, så ligger de under en tidning. Alltid springer jag runt och letar upp hans skit med lätthet. Han är fan en legend på att hitta dåligt. Men Guran hittade han snyggast i stan, det är kärlek det!

Nu sover han hos Lovisa. Och han ska aldrig mer lämna vår sida, aldrig mer försvinna.

Älskade Gojoj.


2 comments:

Anja said...

Nycklarna har du väl alltid på det vanliga stället... Höhö

Ulla said...

Ja klart jag har, men för Ludde verkar det vara det ovanliga stället istället. Höhöhö