Vägen till klockrike är kantad av många peddagios

Det är en jävla skillnad på väg och väg, det ska du veta.

De vägar staten byggt är gropiga som de fetaste av kvinnolår, lappade, skakiga och obekväma att resa på. De kostar dock gratis.

De privatägda vägarna är däremot mjuka, jämna och sköna att rulla fram på. Man betalar för förmånen att få köra på dem, till en tant i en lucka, 5-10 pengar kostar kalaset. Och det är det så klart värt, att slippa guppa runt som på ett hästarsle för en liten stund, och det drabbar ingen fattig. Är man fattig tar man omvägar. Mellan Sao Paulo och Assis stannade vi och pröjsade ett 10-tal gånger, you do the maths, kostar det så smakar det.

Det bästa vore så klart om alla vägar var kvalitetsartade, som i gamla Svedala (nåja), men det har den brasilianska ulandsstaten inte råd med. De drar inte in så mycket skatt så att det räcker till några extravaganser såsom farbara vägar. Den rike vill ha alla sina slantar själv, och det får han. Istället för att skatta använder han pengarna till dyra privatförsäkringar för sig själv. Vill du hjälpa, hjälp dig själv. Sådan är mentaliteten. Och sådan måste den vara, det är så man överlever. Hjälper du andra stjälper du dig själv. Det finns för många utanför, fattiga, uslingar, favelor. Sköt dig själv men skit för farao i andra.

På de privata vägarna rullar vi fram mjukt och mysigt, i villfarelsen att världen är rättvis och alla får vad de förtjänar, att det iallafall finns en krage man kan ta sig i.