Vad jag packade med mig från London - Del 7 - Minnet av en minneslucka

På pappret hade jag betecknats som alkoholiserad. Det var det många av mina vänner som hade. Herregud, var går gränsen, 14 units i veckan som max, det hann man ju med på en eller två kvällar, inga problem. Alla vi snygga som tog oss darriga till jobbet och sedan satt och nästan småspydde tills man vaknade till liv fram emot eftermiddagen och började drömma om nästa pubbesök. Hur det gula guldet i pintglaset skulle svalka den törstande strupen, hur vi skulle skoja, skratta, flörta, busa, låna en pinne, hångla upp en hårdrockare. Eller syntare för den delen. Alla vill ligga.

För det var ju så roligt! Hela tiden hade vi roligt. Fast efter den femte pinten eller så brukade jag inte komma ihåg mycket, det var ju lite tråkigt, särskilt om det inte fanns någon som kunde återberätta, vilket det dock ofta fanns. Eller så fanns det bildbevis. Kanske nån gammal stämpel eller biljett i fickan. Jaså, jag har BUGBEAR stämplat på armen, då var jag alltså på Dublin Castle efter Mixern. Undrar om jag hånglade med någon, kanske åtminstone nån dörrvakt eller DJ, man gör alltid så. Vems soffa är det jag vaknar i? Jaså, Hue och Yvonnes, då var det nog efterfest. Ja se på fan, där ligger Rick Gill och slaggar dräggel i andra soffan. Undrar om jag får åka med indiern i taxin till jobbet? Det smakar kebabsås, alltså tryckte jag nog i mig en på vägen. Så fick man pussla, så fick man analysera. Ringa de andra och be dem fylla i. Vad gjorde vi sen, vem var där, vad sa han, vad gjorde vi? Gud, sa galet! Jag minns inget, men skojigt var det.

Jag har sett total dekadens, jag har varit en del av den. Alldeles för mycket att dricka, alldeles för mycket efterfester, squatpartyn, hångel man knappt minns och otaliga bakisdagar på jobbet. Man gör alltid så.

Galenskap ja, men ändå så rätt på nåt sätt, alla människor och vänner man träffade varje dag, ute i svängen, alla stammisar, alla dagliga kontakter, alla skratt och cp-fyllor. Och även om jag inte saknar de ytliga bekantskaperna och att vara kastrullfull nästan jämt, så saknar jag att ha tätt socialt umgänge med någon annan än min familj. De vänner jag gillar mest träffar jag numera bara typ en gång i halvåret, vad blir det på det, inga djupare relationer kan jag berätta. Inte så som det var då, när vi träffades nästan varje dag, när vi visste allt om varandra, när hattar rullades och förtroenden gavs, på fyllan, med glas innanför västen, med bus i sinnet. Det var härligt det var det, det var på riktigt. Nu är vi vuxna.Det är härligt på ett annat sätt.

A pint of Kronenbourg, please. In the pub, the pub, the pub: Oh how I used to love the Good Mixer. Helst ville jag gå dit varje dag, beställa Stella, sitta på biljardbordet, spana, fnissa, röka på den tiden man fick röka inomhus, skoja, ljuga och vara med där det händer. För det var på Mixern allt skojigt hände, tyckte jag, det var här alla balla, snygga, tuffa hängde. En gång använde jag toaletten efter Amy Winehouse. Jag såg inga kokainrester på dasslocket. Det har jag dock sett andra gånger. Hon brukade spela biljard. Och vara sur. Svårt sur. Bra sur. 

Jag längtade hela veckan efter att gå dit. Ibland var man busig och gjorde det on a school night (läs: mer regel än undantag). Skulle HAN vara där? VEM var där? Vem var inte där? Att träda in på Mixern var lite som att stiga in i himmelriket - denna roll skulle senare tas av självaste Paradiset aka Dublin Castle, men Mixern var min första pubkärlek - jag bara stod där med min pint i hand och var så jävla lycklig. Lättroad kan man tycka, men så var det då. Detta nergångna hak med ful armatur, slitna trämöbler och lysrörskänsla, gamla punkare, musikmänniskor, drägg och horor - det var det bästa jag visste.

Jag passerade Mixern när jag var i London för några månader sedan. Utan att gå in. Usch, tänkte jag. Jag hade blivit vuxen.