It must have been love

Malmö Arena i fredags. Efter att vi träffat Åsa och hon berättat allt snaskigt om hur det jobbas backstage, kändes det nästan som att man kände dem på scenen. Som om Marie var min mamma och Per, kanske inte min farsa, det är han för ungdomlig för, men kanske en cool farbror eller lite äldre kusin.

Det är nästan lite skämmigt att säga det, men är ändå inte Per Gessle lite sexig? Inte för att han är objektivt snygg, för det är det nog bara hans fru och närmaste släktingar som tycker, men det är något med hans sätt att röra sig på scen, han har något, det skulle mycket väl kunna vara sex appeal.

Han är lite som en Gallagher på scen. Han står alltså som om mikrofonen satt för högt upp i stativet, som att han behövde sträcka sig för att nå. För att uppnå denna effekt böjer han dock på knäna, för att liksom komma i sträckposition. Men då ser han istället ut som en giraff med för kort hals. Lite som Noel Gallagher. Eller Liam. De gör väl likadant, fast det hävdar att de hatar varandra.

Det här låter ju inte alls sexigt hör jag nu. Kanske när han hoppar, som en ungdom, med gitarren på magen. Kanske något med den ungdomliga skjortan med lapp på ärmen. Kanske något med glädjen och pojkaktigheten han besitter. Kanske är jag bara en tant.

Jag börjar inse nu, på äldre dar, att jag faktiskt ser ut att vara så gammal som jag är. Och det stör mig lite, jag som alltid kommit undan som 23-åring (sedan jag var 25, innan dess såg jag ju ut som 17). Nu rynkar det sig och hänger så att det inte längre råder några tvivel om att jag är 30+. Det är inte alltid jag får visa leg på systemet och i snusbutiken, bara ibland. Skrämmande.