Dagis ftw - Dagis for Isabella JH dSH

Åh, lilla Isabella har fått dagisplats! Fast hon är så liten, är hon inte? Kan hon gå på dagis? Ja, framemot mars månad när hon är ett år gammal så kan hon. Får man anknytningsproblem om man börjar dagis tidigt?

Det hävdar ju många. En jag särskilt tänker på är en kärring som heter Eva Rusz. Hon är något så löjligt som beteendeterapeut, med någon slags självutnämnd expertis inom områdena familjeliv och relationer. Jag läste att hon även sysslat med hypnos. Det säger ju en del om vilken skojare och kvacksalvare hon är. Hokus fokus fillijokus. Hon har väl även en spalt i typ Aftonblaskan där hon svarar på oroliga läsares frågor (och gör dem ännu oroligare).


Hon säger saker i stil med att:

Ett barn behöver en primär vårdnadshavare - det är jätteprimärt, jättekritiskt.
Den först personen som blir viktig för bebisen ska barnet knyta an till under de första levnadasåren. Hattandet kan bli jättejätteproblem för barnet
Det behövs ett enda exklusivt band för att hjälpa barnet, en anknytningsperson
Barn som duttas runt kan få ångestproblem, svårt att knyta an, koncentrationsproblem

Allt detta sa hon inom loppet av bara några minuter, i ett debattprogram jag nyligen såg på teve. Jag var så chockad att jag skrev ner det, nämligen. Hetsigt, besserwissrigt, med ett överlägset flin.

Hon talar om en supermänniska. Med oändligt tålamod, som aldrig blir arg, aldrig tappar sugen, aldrig lämnar över till någon annan för att orken tog slut. Hon är alltså starkt emot delad föräldraledighet. Hon anser att bara en person måste sköta det här (läs mamman). Självklart gillar hon inte dagis heller. Vilket jävla duttande och hattande.

Med en självgodhet som överträffar Carl Bildts säger hon:

Det här är inget jag sitter och hittar på!

Inte?

Själv tycker jag att tvärtom låter rimligare och hälsosammare. MÅNGA viktiga vuxna i det lilla barnets liv. En mormor som passar, en farfar som kör runt med vagnen, en dagisfröken med betalt för sitt tålamod. Eller kanske fyra homosexföräldrar - två mammor och två pappor, asbra. Ju fler desto roligare.

Det faller ju på sin egen orimlighet att det skulle vara bäst för en människa att bara vara med en person jämt. Varför tror du småbarn är mammiga, och sällan pappiga? Och är det bra? Är det tryggt att bara vara trygg med en person? Blir man självsäker och självständig då? Om man hänger i mammas kjolar?

Eva Rusz hänvisar till forskning. Jag tänker inte ens öda tid på att googla mig till hennes "forskningsresulatat" eftersom jag är medveten om att man kan googla sig, och forska sig, till vilket jävla resultat som helst. Man kan få belägg för vad helst man önskar. Jag lovar, man kan det. Till exempel den åsikten att ett litet barn bara behöver, och bara borde ha, EN person som vakar över det. För en åsikt är precis vad det är. En dum sådan, kan tilläggas.S-O-P-A.

Mina barn är inga aper.

Och jag är ledsen att säga det, men jag är ingen övermänniska som alltid är ärtigt pedagogisk och vars tålamod aldrig tryter. Nej, jag blir ibland snäsig och sur. Då vill jag göra något annat än att vara med små barn. Då vill jag jobba, eller rulla hatt, eller bara gömma mig i min kammare en stund. Och det kan jag, eftersom mina barn är trygga med andra vuxna. Sin pappa bland andra.

Och jag tror på dagis. Det är så jävla trevligt på dagis. Mycket trevligare än hemma med en sur kärring. För jag BLIR en sur kärring ibland. Det kan inte hjälpas.

Idag visade det sig dock att det var ett annat litet barn som ska börja på samma avdelning som Isabella nästa år. Och gissa vad hon heter? Men dra mig baklänges, hon heter Isabella. Samma, likadant. Så löjligt. Det är i sådana stunder man önskar att man var en sån där alternativ flowerpower-morsa som döpte sina barn till konstigheter som inte finns på topp30-listan. Isabella H, eller vadå? Bella Bus? Bellis? Ska vi kalla henne för hennes snyggaste andranamn, ska vi kalla henne Hypatia? Det är visserligen coolt.

Själv var jag ju Ulrika H i första klass. För det fanns en Ulrika N också. Jag tyckte aldrig om henne, tyckte hon inkräktade på mitt revir. Ful och bonnig var hon också, vill jag minnas. I min systers klass fanns det Cecilia H, Cecilia G, Cecilia A och Cecilia B. Lätt att hon kände sig unik där. Cilla H med hela svenska folket.

Och Eva Rusz då, att denna äckliga människa delar förnamn med min mamma, det är inte rätt på nåt sätt.

På Bolibompa har de nu tagit in en rullstolsbunden i programledar(rull)stolen, hej pk, och hon heter Lovisa. Hon är i och för sig väldigt gullig, och Lovisa säger "Titta, det är jag!" när hon ser henne. Men ändå. Kan man inte få vara unik med sina snygga namn. Iallafall på dagis? Är det för mycket begärt?

Det är ju därför jag heter Ulla, för det finns ingen annan tant i 35-årsåldern som heter så, alla andra är 70+. Vilken vinnare. Helt unik och bäst i hela världen.