Wonderful Copenhagen

Vilken lycka. Dert gick bra att göra en gruppresa till storstaden Köpenhamn med den lilla barnfamiljen. Bara några små hiccups och cp-utbrott från tant mamma och farbror papai. När det inte fanns någon hiss upp till DVD-avdelningen på Fona. När Lovisa sprang runt vid Kungliga Teatern alldeles för nära det smutsiga djupa vattnet. När vi började misströsta av hunger och kissnödighet i letandet efter en lämplig middagsrestaurang. Men trots att jag är känd för att vara negativ och cynisk och trots att jag vet att det är detta jag är bäst på, ska jag nu frångå mina principer och vara idel happiness. Fy fan vilken trevlig stad, den där Köpenhamnen! Älskar'n! Jag tänker  att det är avsaknaden av storstadspulsen jag varit van vid under större delen av 2000-talet som gör mig så svältfödd och sugen. Till och med de peruanska panflöjtsblåsarna gjorde mig ju för fan glad, dessa som jag brukade hata så under Covent Garden-tiden.

Här tittar Lovisa storögt på staty-artister..

Alltså guld- och bronsmålade människor som står blickstilla...

Tills de plötsligt gör en rörelse till publikens skräckblandade förtjusning.

Självklart åt vi korv. Man gör alltid så.

Dansk pölse, den röda, så klart

Bella likes the sun

Eller? Vad lurig hon ser ut

Kärlek utanför Konglige Teatern, där vi såg att Sara Lund skulle uppträda. Vi funderade på att ställa oss givakt vid sceningången för att kunna stoppa vår Förbrydelse-idol och ta en idolbild. Sedan kom vi på att det vore ostigt och sket i det.

Ja fy vad trevligt det var att resa utomlands. Det gör vi om!