Ah, vad jobbigt det är när man stöter på en gammal bekant som man inte vill känna. Så måste man undvika att säga hej till varje pris. För det är ju en sådan evinnerligt tradig konversation som väntar om man ger sig till känna. "Nämen hej, är det du, det var längesen, vad pysslar du med, bla bla bla". Och så måste man berätta själv också, fast man inte vill dela med sig alls, och bräcka den andre med ett mer lyckat leverne.
Som när jag var på biblioteket häromdagen. I informationsdisken satt en stram tant och knappade på tangentbordet, knut på huvudet och nystruken blus, inte mer med det, tänkte jag. Tills jag kastade ett extra getöga och såg att det var en med mig jämnårig fd granne från området där jag växte upp, som jag dessutom under flera år gått i samma klasss som. Självklart borde man i detta läge gått fram och sagt "tjenixen hur har du haft det under alla dessa år", men inte fan gjorde jag det. Inte hon heller.
Jag vet ju redan att hon har en vit hund och två småbarn, det har jag spionerat mig till från min mors köksfönster. Det räcker väl, spare me the details tack. Och jag då, vinner inte jag med mina två snygga barn och min exotiske brasilianske make, 8 år i fräcka London, fy fan vad jag är tuff. Eller?
Vi fick aldrig veta vem som var tuffast dock, för det var ingen som gav sig till känna. Vi båda låtsades tappert att vi inte kände igen varandra under den dryga timmen jag satt i läsesoffan med mina barn och hon satt några meter bort vid infodisken. Patetiskt, skulle man kunna tillstå. Synnerligen otrevligt från båda parter, åtminstone.
Och i min ficka brände bokpresentkortet som jag haft med mig för att lösa in mot Isabellas allra första bok, en gåva från biblioteket. För naturligtvis kunde jag inte med att gå fram till hennes disk och hämta min bok, det vore helt enkelt att gå ett steg för långt i låtsandet.
No comments:
Post a Comment