Det är jobbigt med avsked, det tycker väl alla. Att ta farväl av folk man tycker om. Jag tycker man gör det alldeles för ofta. Säger hejdå. Utan att veta när man ska ses nästa gång. Vanligtvis säger man att man ska ses snart, kanske till och med mer precist "jag är ledig nästa helg, vi rings och hittar på nåt", eller "vi ses i juni, jag har semester då" eller lite mer vagt "vi hörs, det vore kul att ses igen snart".
Men det gör man ju inte. Ses väldigt snart igen, alltså. Eller är det bara jag? Är det bara jag som inte får vara med? Är det bara jag som häver ur mig att vi ska leka nästa vecka igen, "kom igen nu gör vi det", ystar jag. Jag har iallafall goda intentioner när jag säger det, har inte andra det?
Förr, innan de små barnen ploppade ut, hade jag vänner som jag träffade varje dag. Vi satt och ljög på puben, hängde hemma, tog en promenix. Ses man så ofta hinner man ju avverka "vad har hänt sen sist" väldigt fort (jag sov, jag klev upp, jag fes) så att man snabbare kan hänge sig åt västentligheter och djupare diskussioner. Numera hinner man inte dit. För man har inte setts på flera månader, man är inte del i varandras vardag, och just som det börjar hetta till är det dags att skiljas. Var och en har sitt.
Dessutom bor de flesta heta kandidater för långt bort för att umgänget ska ens ha en möjlighet att bli tätt. De bor i Göteborg, på Öland eller i huvudstaden. Eller i ännu värre fall London. Och i extremfallet i Brasilien. Det går ju inte, det fattar alla.
Eller så har samtliga inblandade barn, det är det allra vanligaste nuförtiden, och då faller allt ljus på dem och alla konversationer kommer liksom stötvis, när man händelsevis får en liten syl i vädret mellan de uppmärksamhetskåta småttingarnas babbel. Sover en så sover inte alla. Men det är rätt trevligt det med, att se sina avkommor leka.
Eller så har de INTE barn, och då tycker de per automatik att tantmamman har blivit en torr jävel, helt ospontan och svennebananig. Då får hon inte vara määä. Stackars.
Det är förresten inte mest för egen del jag vill ha det här täta. Nej, inte nu längre, jag tänker helt osjälviskt på min dotter, den stora snygga. För varje gång hon träffar en rolig lekkamrat är det bara för en dag, och sedan dröjer det tills hon glömt bort den skojige innan de hinner ses igen.
Som häromdagen, när de bästa Göteborgarna kom på besök, då grät hon "Nina och Elin, jag vill träffa dom igen". Och det vill ju jag med. Ofta. Inte långt in i framstjärten i juni nästa gång. Men det går ju inte.
När storsnygga Ebba var här med Flodski och Stene. Det var ju skitkul för Lovisa, men också sorgligt, för de lär ju inte ses igen på länge.
Eller kompisen som bara är 3 veckor äldre och bor i Malmö, gudars vad skoj de hade när de hoppade i Barbapapa-sängen och oj vad vi sa att vi ses snart igen så de får leka. Men det här var ju över en månad sedan.
Samma sak med högstadiegänget, klart vi ska ses snart igen och ha playdate. Alla dessa jämnåriga barn, det är ju fantastiskt. Så himla kul det ska bli. Men bara en gång i kvartalet, eller vadå?
Och jag tror väl inte precis att jag är Ove i Solsidan, att alla spyr av tanken att behöva umgås med mig. Det är väl bara så det blir. Föresatserna är goda, man vill så mycket, men det hinns så lite. Eller så bor man åt helvete från Lunds mått mätt. Hur man än vänder på det och vem man än skyller på kvarstår faktum att det är trist med alla dessa avsked hela tiden, att alla mina umgängen är så sporadiska, att jag inte själv bara gör slag i saken och bjuder in till fest, att jag ens undrar om jag är Ove.
No comments:
Post a Comment