- Är du här nu igen?
sa någon. Det var ett jävla spring.
Jag vill ju vara med och leka, men det får jag inte. Jag får leka med en bäbis istället, och det är ju inte fy skam, missuppfatta mig rätt. Men jag längtar ändå tillbaka till världens snyggaste arbetsplats.
Det var ju inte ens meningen att jag skulle stolpa runt som i ett segertåg på bygget och heja hit och dit. Jag skulle ju bara ha en lugn lunch med Pelto i Glasgow, inget mer med det. Men sedan bestämde vi att maten är godare i Greenland, och då var ju loppet kört. För vi träffade den överkristne men trevlige amerikanen i receptionen. Och det söte lille japsen som älskar mig i kantinen. Och sedan var måttet rågat när vi stötte på assistentflickorna i dörren.
Jag kommer upp på en kopp, visst gör jag.
Men folk försöker ju faktiskt jobba. Inte kan man ha en uppspelt och uppmärksamhetskåt tanta med barnvagn springande i kontorslandskapet. Det är inte alla förunnat att kunna ta långlunch och maratonfika, bara för att gumman i lådan dyker upp. Det ska jag inte inbilla mig. Grodan Jesus verkade till exempel inte alls sugen på tantens närvaro, snarare besvärad.
Jag vill ju bara så evinnerligt gärna vara med. Bara på ett litet, litet hörn. Inte bli bortglömd. Visa att gammal är äldst. Komma tillbaka en dag. På riktigt. Utan barnvagn. Får jag DET, sa sepet.
No comments:
Post a Comment