Jag trivs bättre här, brukar jag tillstå. Där jag kan sitta i min nersuttna sits och lukta på bebisen. Varken hinner eller orkar socialisera. Det är ju en sådan stor apparat att ta sig ut. Antingen med barn och vagn fullastad med allt man kan tänkas behöva; blöjor, wipes, kräm, nan, välling, kex, banan och ombyte. Säkert har jag glömt något. Eller så ska man bege sig ut på eget äventyr, lämna man och småbarn vind för våg, med dåligt samvete och längt till följd. Vad gör dom? Klarar dom sig verkligen utan mig?
Sedan är det heller inte särskilt kul eller avkopplande att umgås med folk samtidigt som man har hand om sina barn. Det blir ryckigt och okoncentrerat, halvdant för samtliga inblandade, barnen inklusive. Därför skiter man hellre i det. Sitter hemma med kärnfamiljen och trivs rätt bra med det. Ibland utsvävningar som att hänga med mormödrar, kusiner och dylikt.
Men det kan vara farligt att dra sig tillbaka sådär fullständigt. Om man inte vill tappa det sociala greppet totalt och för all framstjärt. För snart nog sitter man där, med utflugna barn som tycker morsan är töntig, pensionen hägrande men inget go gäng att göra gruppresor med.
Eller kan man skaffa ett nytt gäng när man är medelålders? Finns det andra förtappade skojare som också behöver ett gäng bundsförvanter och bästisar på ålderns höst?
Hoppas det. För just nu verkar jag inte så socialiseringssugen, och då är der väl stor risk att folk till slut stryker en från inbjudningslistan.
No comments:
Post a Comment