Det är ju synnerligen oartigt att påpeka till någon att han är en tjockis. "Hörredu fetknopp, är det inte dags att tänka på kalorierna och ge sig ut i joggingslingan". Så säger man bara inte. Det är ingen som sagt så till mig åtminstone, inte direkt iallafall, inte till mig, eventuellt om mig.
Men om den fete säger det själv då? Är det okej att hålla med då eller måste man av ren artighet säga emot? Som cykelreparatören jag var hos igår, han sa "nu är jag riktigt fet, börjar närma mig 120 pannor" varpå jag inte sa "nejdå, du är jättefin i figuren" utan istället "ja det är bara att hoppa upp på en av alla dessa cyklar då". Var det oartigt? Han var ju uppenbarligen synnerligen ohälsosamt fet, det vore nästan tvärtom tarvligt att förneka detta, karln behöver ju hjälp, kanske lite paleo-stenåldersdiet?
Eller tvärtom, jag stötte på en gammal kollega i cykelspåret och hon utbrast: "Du blir bara smalare och smalare för varje gång jag ser dig!" varpå jag snabbt replikerade "Eh va jag? jag är ju tjockast i kommunen". Naturligtvis med hopp om att hon ska protestera.
För det gör ju folk, även om det är uppenbart att BMI:et ligger över 25. Annars blir man ju sur. Men egentligen tycker jag att man borde vara uppriktig mot de feta. De smala får man ju klanka ner på hur som helst. "Usch vad mager du är", är ju en helt riktig och rätt mening att uttala. För de smala är man ju avis på, de kan gott ta lite skit.
Min mamma brukar hålla med mig när jag klagar på min fetma. Det tycker jag är rakt och fint av henne, trots att jag samtidgt blir stött och lite ledsen. Men då brukar jag banna henne för hennes magra lår. Men det är så klart för att jag är avundsjuk för att hon har storlek 34 medan jag med nöd och näppe trycker in mig i 40.
No comments:
Post a Comment