Kulturen

Såhär är det. När du har barn, helst fler än ett, blir allt du ska göra, alla aktiviteter lite tråkigare, lite jobbigare. Men det ställer du upp på, för barnen är viktigare än du själv. Det kan låta bizarro för den barnlöse, men så är det. Dagligen gör du sjukt trista saker för att pleasa dina glin.

Igår gick jag till Kulturhistoriska museet i Lund, det var nämligen påsklattjolajbans för barn på schemat. Jag skulle hävda att det var skoj, att vi hade trevligt på Kulturen. När jag berättar vad vi gjorde, skulle jag säga att Lovisa hittade en såpbubblestation där hon kunde göra jättestora bubblor och kladda med såpa. Att hon sprang efter en häxa i godisregnet, att hon fick rita på tyg. Och hänga med storkusinen och hennes kompis, coolt. Allt ljus på Lolo.

Men jag då, hade jag kul? Jag satt mest på en bänk och matade min bäbis. Eller bar henne i babybjörnen och oroade mig för att hon fick sol i ansiktet. Eller sprang efter Lovisa, med den andre i babybjörnen och förmanade henne; don't do that, dont go there, sluta springa, försvinn nu inte. Är det kul? Negerbollen jag tryckte i mig var inte ens särskilt god, havregrynskulor i.

Nej, det är inte kul för mammatanter per se, det är inte det som är vitsen, varken med aktiviteterna eller livet. Det är bara att bita ihop och lära sig att man är där för någon annan nu. Allt man gör är, om man ser det rent objektivt ur sin egen synvinkel, mycket tristare och jobbigare än det var innan. Men så ska man inte tänka! Man ska tänka att det är en ynnest att få barn, att det är värt det, att det är meningen. För så är det.

Däremot tycker jag det var rätt komiskt när Lovisa ritade ett streck på ett annat barns tygteckning och det här andra barnet blev alldeles ifrån sig. Hon hade nämligen omsorgsfullt ritat en gul kyckling och så kom Lovisa och gjorde ett lila streck i anslutning till kycklingens brumma. Oj vad hon grät. Och hennes mamma bara: "Men det blir ju jättefint om du ritar en gren där, med blad, bakom kycklingen, ju" och barnet bara "näääääääää". Och där stod jag och undrade om jag borde skämmas eller säga något, men herregud, det var ju ingen fin teckning iallafall, på ett skrynkligt tygstycke liksom, who cares? Och är det meningen då att man ska låtsas att man bryr sig? Flickans mamma gjorde ju uppenbarligen det. Själv ville jag mest fnissa tonårsaktigt och ryggdunka Lovisa. Highfive, vad du är tuff, visar var skåpet ska stå.

Sedan ritade emellertid barnet grönt runt hela kycklingen så att strecket försvann. Då var det väl inte så jävla farligt?