Är det det här vi kallar trotsålder? Det sägs ju att en sådan ska inträdas. Men Frk Lovisa har ju alltid ätit som en mus. Tycker jag. Som äter som en häst.
Hursomhelst tycker jag att hon borde äta mer. Mer än två pastabitar och en av mamma mumsiga köttbullar. Och detta efter en evighet av trugande, långt efter att alla andra ätit upp (och blivit sugna på mer). Gärna något annat än välling vid två och ett halvt års ålder, det hade varit trevligt. Två tuggor mat och sedan välling-gnället, det gör mig vansinnig.
Jag försöker med alla konstens medel. Först ignorerar vi hennes ätande, koncentrerar oss på vårt och smackar mmm, säger "oh, så gott" och menar det. Hoppas att hon ska följa john. Kanske en liten stund funkar det men väldigt snabbt börjar hon istället leka med maten. Prova om man kan föra in skeden under vattenglaset (det kan man INTE kan jag tala om, då spiller man och mamma blir arg och pappa muito bravo). Sluta knytnäven hårt hårt runt makaroner, göra slarvsylta av dem. Kasta lite salladsblad omkring sig. Men äta av det goda mamma ställer fram, nehejdutack.
Klart som fan man blir förbannad. Försöker hålla svärord och könsord borta, men då är det svårt att skälla kan jag tala om. Folk som inte svär, hur fan kan de uttrycka starka känslor, undrar jag. Så mediokert och töntigt allt blir utan.
Provar löften - om du äter upp youghurten kan vi titta på Emma Tvärtemot sen.
Hot - ät upp din mat annars får du inte titta på Emma Tvärtemot.
Tvångsmatning - funkar ej kan jag berätta.
Låtsas att maten är ett flygplan som ska in i sin hangar (i.e. munnen) som på en bäbis - funkar icke.
Bli ledsen - funkar inte, smittar bara av sig.
Ignorera - nej, då bara leker hon.
Bli arg - nej, då börjar hon gråta och maten rinner ur munnen.
Skatta och skoja, få henne tänka på annat - jo då, men hjälper knappast ätandet.
What to do, what to do? Jag är rådlös, maktlös.
Idag t.ex. hotade jag med att om du inte äter upp köttbullarna kommer mamma och pappa bli grisar, som flickans föräldrar i filmen "Spirited Away", som väl Lovisa är för liten för att se, för hon blir så evinnerligt ledsen när mamma och pappa blir grisar. Och när jag hotade om det, gissa om hon blev ledsen, gissa om lilla läppen darrade och hon ulkade och grät så det skvalade av skräck. Och jag kände mig som en mycket, mycket dålig människa. Jag bara skojade ju, lilla Lovisa.
Och kvar ligger köttbullarna som ett bevis på mitt misslyckande.
5 comments:
Åh jag vet PRECIS hur det är. Så där har vi hållit på med Elsa hur länge som helst och hon äter inget eller två små bitar och sen leker med maten. Inget funkar. Nu har det dock börjat att hända lite på dagis och de kan tom säga att hon ätit riktigrt bra (hennes mått). Att väga under 12 kg och vara (snart) 3 år och kanaske snart 90 cm lång är nog inte helt enligt kurvan (hennes alltså). :-( man blir sur ledsen och arg precis som emma tvärtemot. Och inget hjälper. Tyvärr ska det trotsas med ALLT som är viktigt: tandborstning, blöjbyte/pottbesök, maten, att ta på sig kläder osv... Tufft att vara mamma och pappa. Tur att det inte alltid varit jobbigt och tur att det andra barnet är en cooling än så länge. Kram och kyss! Ps: kommer ni till oss i sommar? Ds
Med Axel är det fasta tider för maten som gäller. Han äter mkt lite för det mesta, men det serveras inga extra back ups enligt hans önskemål. Och han får smaka på alla saker som serveras, ingen utvärdering av maten i förväg. Det funkar sådär, men det funkar bättre än innan. Och välling ger jag Vidar en gång om dagen, inte som någon backning för att han inte äter mat, vilket resulterat i att han äter ganska mycket mat. Kram
Elsa har aldrig någonsin fått något annat än den mat vi erbjudit och vi är extrema på fasta tider med både mat- och sovtider och endast välling en gång innan läggdags, men hon äter ändå inget eller väldigt lite. Barn är olika det är tydligt... :-)
Vi är nog precis tvärtom då, inga fasta tider eller hårda regler, vi jobbar mest efter principen ät när du är hungrig och sov när du är trött. Men det kanske inte funkar på småttingar, känns mest logiskt för mig dock. Men det är väl så att hur man än gör trotsar och testar de små barnen, det är nog helt enkelt en smäll man får ta och så får man tänka på att egentligen och för det mesta faktiskt är den där lilla Lovisa en alldeles underbart trevlig liten dam, tycker jag!
Ja så sant. Och vi gör ju alla på det sätt som passar just oss och våra barn bäst. Trots får man leva med och somliga barn trotsar mer i vissa åldrar än andra. 6-årstrotsen eller punberteten kanske inte blir lika tuff då? ;-)
Post a Comment