Nu ska vi åka och titta på en eld. Med lite oflyt bränns jag på bål som den häxa jag är.
Saturday, April 30, 2011
Hungerstrejk
Hursomhelst tycker jag att hon borde äta mer. Mer än två pastabitar och en av mamma mumsiga köttbullar. Och detta efter en evighet av trugande, långt efter att alla andra ätit upp (och blivit sugna på mer). Gärna något annat än välling vid två och ett halvt års ålder, det hade varit trevligt. Två tuggor mat och sedan välling-gnället, det gör mig vansinnig.
Jag försöker med alla konstens medel. Först ignorerar vi hennes ätande, koncentrerar oss på vårt och smackar mmm, säger "oh, så gott" och menar det. Hoppas att hon ska följa john. Kanske en liten stund funkar det men väldigt snabbt börjar hon istället leka med maten. Prova om man kan föra in skeden under vattenglaset (det kan man INTE kan jag tala om, då spiller man och mamma blir arg och pappa muito bravo). Sluta knytnäven hårt hårt runt makaroner, göra slarvsylta av dem. Kasta lite salladsblad omkring sig. Men äta av det goda mamma ställer fram, nehejdutack.
Klart som fan man blir förbannad. Försöker hålla svärord och könsord borta, men då är det svårt att skälla kan jag tala om. Folk som inte svär, hur fan kan de uttrycka starka känslor, undrar jag. Så mediokert och töntigt allt blir utan.
Provar löften - om du äter upp youghurten kan vi titta på Emma Tvärtemot sen.
Hot - ät upp din mat annars får du inte titta på Emma Tvärtemot.
Tvångsmatning - funkar ej kan jag berätta.
Låtsas att maten är ett flygplan som ska in i sin hangar (i.e. munnen) som på en bäbis - funkar icke.
Bli ledsen - funkar inte, smittar bara av sig.
Ignorera - nej, då bara leker hon.
Bli arg - nej, då börjar hon gråta och maten rinner ur munnen.
Skatta och skoja, få henne tänka på annat - jo då, men hjälper knappast ätandet.
What to do, what to do? Jag är rådlös, maktlös.
Idag t.ex. hotade jag med att om du inte äter upp köttbullarna kommer mamma och pappa bli grisar, som flickans föräldrar i filmen "Spirited Away", som väl Lovisa är för liten för att se, för hon blir så evinnerligt ledsen när mamma och pappa blir grisar. Och när jag hotade om det, gissa om hon blev ledsen, gissa om lilla läppen darrade och hon ulkade och grät så det skvalade av skräck. Och jag kände mig som en mycket, mycket dålig människa. Jag bara skojade ju, lilla Lovisa.
Och kvar ligger köttbullarna som ett bevis på mitt misslyckande.
Thursday, April 28, 2011
Krokodilen i bilen
Nu du, ska man på ålderns höst försöka sig på att ratta till sig ett körkort. Och det var inte för gammelmosters attack häromdagen "varförihelveteharniintekörkorteramisslyckadejävlarsepåmigsomfixadepå50taletsåjävladuktigt", den kunde jag med lätthet parera. Nej, det var broder Calle Balle Iggaskalle som sparkade tantarslet ur vagnen genom lite gammalt hederligt tjat.
-Haru anmält oss till handledarkursen?
-Ojdå, inte än.
Har jag sagt med skammen i vitögat de fem senaste gångerna han frågat. Men nu, se på fan, fick jag mitt lystmäte av tjat och tog mig samman, ringde till körskolan och gjorde saken biff. Får du inte dåndimpen av exaltering? Själv blir jag så nervös att jag håller på att skita i kalsongen. Bara av tanken på tant bakom en ratt, styrandes och ställandes. Men det går bra va. Lugn och fin. På onsdag sätter sig Carl och Ulrika ånyo i skolbänken, 36 respektive 35 år fyllda. Håll nu stenhårt i din hatt och tumme så ska det nog gå vägen på vägen.
Sjukstuga i Munindalen
Men vi har laddat ner 5 timmar Pippi-filmer så vi klarar oss. Trots att solen lyser med sin närvaro.
Vi kör pyjamasrace. Ingen får kliva ur pyjamasen på hela dagen, ok.
Kan man hålla med folk som klagar på att de är tjocka?
Men om den fete säger det själv då? Är det okej att hålla med då eller måste man av ren artighet säga emot? Som cykelreparatören jag var hos igår, han sa "nu är jag riktigt fet, börjar närma mig 120 pannor" varpå jag inte sa "nejdå, du är jättefin i figuren" utan istället "ja det är bara att hoppa upp på en av alla dessa cyklar då". Var det oartigt? Han var ju uppenbarligen synnerligen ohälsosamt fet, det vore nästan tvärtom tarvligt att förneka detta, karln behöver ju hjälp, kanske lite paleo-stenåldersdiet?
Eller tvärtom, jag stötte på en gammal kollega i cykelspåret och hon utbrast: "Du blir bara smalare och smalare för varje gång jag ser dig!" varpå jag snabbt replikerade "Eh va jag? jag är ju tjockast i kommunen". Naturligtvis med hopp om att hon ska protestera.
För det gör ju folk, även om det är uppenbart att BMI:et ligger över 25. Annars blir man ju sur. Men egentligen tycker jag att man borde vara uppriktig mot de feta. De smala får man ju klanka ner på hur som helst. "Usch vad mager du är", är ju en helt riktig och rätt mening att uttala. För de smala är man ju avis på, de kan gott ta lite skit.
Min mamma brukar hålla med mig när jag klagar på min fetma. Det tycker jag är rakt och fint av henne, trots att jag samtidgt blir stött och lite ledsen. Men då brukar jag banna henne för hennes magra lår. Men det är så klart för att jag är avundsjuk för att hon har storlek 34 medan jag med nöd och näppe trycker in mig i 40.
Wednesday, April 27, 2011
Tuesday, April 26, 2011
Lolo, Charlie & Lola tittar på Charlie & Lola!
Det är du!
Säger Lolo och håller fram dockorna mot teven. Älskar't.
Att skiljas är att dö en smula
Men det gör man ju inte. Ses väldigt snart igen, alltså. Eller är det bara jag? Är det bara jag som inte får vara med? Är det bara jag som häver ur mig att vi ska leka nästa vecka igen, "kom igen nu gör vi det", ystar jag. Jag har iallafall goda intentioner när jag säger det, har inte andra det?
Förr, innan de små barnen ploppade ut, hade jag vänner som jag träffade varje dag. Vi satt och ljög på puben, hängde hemma, tog en promenix. Ses man så ofta hinner man ju avverka "vad har hänt sen sist" väldigt fort (jag sov, jag klev upp, jag fes) så att man snabbare kan hänge sig åt västentligheter och djupare diskussioner. Numera hinner man inte dit. För man har inte setts på flera månader, man är inte del i varandras vardag, och just som det börjar hetta till är det dags att skiljas. Var och en har sitt.
Dessutom bor de flesta heta kandidater för långt bort för att umgänget ska ens ha en möjlighet att bli tätt. De bor i Göteborg, på Öland eller i huvudstaden. Eller i ännu värre fall London. Och i extremfallet i Brasilien. Det går ju inte, det fattar alla.
Eller så har samtliga inblandade barn, det är det allra vanligaste nuförtiden, och då faller allt ljus på dem och alla konversationer kommer liksom stötvis, när man händelsevis får en liten syl i vädret mellan de uppmärksamhetskåta småttingarnas babbel. Sover en så sover inte alla. Men det är rätt trevligt det med, att se sina avkommor leka.
Eller så har de INTE barn, och då tycker de per automatik att tantmamman har blivit en torr jävel, helt ospontan och svennebananig. Då får hon inte vara määä. Stackars.
Det är förresten inte mest för egen del jag vill ha det här täta. Nej, inte nu längre, jag tänker helt osjälviskt på min dotter, den stora snygga. För varje gång hon träffar en rolig lekkamrat är det bara för en dag, och sedan dröjer det tills hon glömt bort den skojige innan de hinner ses igen.
Som häromdagen, när de bästa Göteborgarna kom på besök, då grät hon "Nina och Elin, jag vill träffa dom igen". Och det vill ju jag med. Ofta. Inte långt in i framstjärten i juni nästa gång. Men det går ju inte.
När storsnygga Ebba var här med Flodski och Stene. Det var ju skitkul för Lovisa, men också sorgligt, för de lär ju inte ses igen på länge.
Eller kompisen som bara är 3 veckor äldre och bor i Malmö, gudars vad skoj de hade när de hoppade i Barbapapa-sängen och oj vad vi sa att vi ses snart igen så de får leka. Men det här var ju över en månad sedan.
Samma sak med högstadiegänget, klart vi ska ses snart igen och ha playdate. Alla dessa jämnåriga barn, det är ju fantastiskt. Så himla kul det ska bli. Men bara en gång i kvartalet, eller vadå?
Och jag tror väl inte precis att jag är Ove i Solsidan, att alla spyr av tanken att behöva umgås med mig. Det är väl bara så det blir. Föresatserna är goda, man vill så mycket, men det hinns så lite. Eller så bor man åt helvete från Lunds mått mätt. Hur man än vänder på det och vem man än skyller på kvarstår faktum att det är trist med alla dessa avsked hela tiden, att alla mina umgängen är så sporadiska, att jag inte själv bara gör slag i saken och bjuder in till fest, att jag ens undrar om jag är Ove.
Monday, April 25, 2011
If you think I'm fat you should see my baby
Saturday, April 23, 2011
Det är ingen konstig konst alls att lära en gammal hund sitta
Hjördis 90 bast, som ju har köpt sig en laptop på äldre dar, vad ger du mig för den va. Coolast i hela Motala kommun.
Påskkycklingtjuven
Nu får man akta sig riktigt noga för att undgå att åka fast för snatteri på äldre dar. Att plocka med sig två blåa kycklingar från Momois påskpynt är kanske harmlöst, men nästa gång sitter fåglarna på Ica och då är det genast mindre gulligt och mer genant. Mitt barn, mitt ansvar. Ju.
När Lovisa hade tokdäckat igår efter en lång och underbar dag hos Momoi med fetaste släkten kände jag att hon hade något hårt och vasst i klänningsfickan. Vabeva, tänkte jag när jag drog fram de avbildade gynnarna med vassa små plastklor.
Det är det nya heta att ta med sig saker. När man lämnar hemmet ska väskan vara fullproppad med lattjolajbans, och gärna en katt eller docka under armen. Och när man varit hemma hos någon annan fyller man tydligen fickor och väskor med vad man kan tänkas komma över.
Förutom de blåa kycklingarna, fanns det även en samling trädgårdsprydnadsstenar i väskan. På sluttampen försökte hon riva ner ett gäng kritor strategiskt placerade i en burk alldeles vid utgången, men tji fick hon när hon blev tagen på bar gärning.
Börjar det med en knappnål och slutar med en silverskål? Har jag närt en liten tjuv vid min barm?
Friday, April 22, 2011
Här har ni Hjördis
Idag har vi släktfest. Så jävla trevligt. Hjördis är äldst med sina 90. Se så stilig hon är. Väldigt lik drottningen av England, don't you think?
Lekhetsen
Det är många som "kommer ut", som erkänner. Jag har själv gjort det med visst mått av skam.
Jag har offentligen medgivit att jag inte tycker det är så jävla ball att leka med mitt lilla barn. I längden. Att låtsas laga plastmat är kul ungefär 5 minuter. Att läsa samma bok för 20:e gången är synnerligen ostimulerande. Lekplatser är öken. Und so weiter. Den vuxne som inte tycker det är sannolikt mentalt efterbliven.
Så långt lugnt. Det får man tycka. Men så är det det här med skammen som medföljer. Är jag en dålig förälder? Borde inte mitt huvudsakliga intresse vara att leka med mitt barn?
Jag tror att detta dåliga samvete beror på att vi vuxna tanter och gubbar leker så mycket själva numera. Vi sitter och fipplar med våra smartphones och laptoppar vi måste ju kolla vem som gjort vad på Facebook. Vi måste ständigt informeras, förföras, förfäras, underhållas. Och då blir det så klart en konflikt med barnets föreslagna lekar. De som kräver lite mer fysisk aktivitet och uppmärksamhet än det egna lekandet, vuxenlekandet med maskiner. Som ju i det stora hela är fullständigt meningslöst så klart. Som stjäl tid du borde ägna åt ditt barn istället. Därav det dåliga samvetet.
Men jämför nu med forntiden, när våra föräldrar var barn eller ännu längre tillbaks. Inte tror du väl att farfars far eller för den delen mormors mor lekte loss med sina glin dagarna i ända. Nej för förr i tiden hade man viktigare saker för sig, barnen skulle vara jävligt glada om de finge en barkbit och en kotte att leka med. Föräldrarna däremot hade ingen rast ingen ro för varken eget eller andras lekande. Bröd skulle bakas, ljus stöpas, ved huggas och travas, smör kärnas, strumpor stoppas, ull kardas, ost ystas. Jobb, jobb, jobb. Kanske en liten, liten stund om dagen hade man till övers att leka med sina barn, och då gjorde man det med glädje.
Vi däremot har så evinnerligt mycket tid till vårt förfogande att vi hinner bli uttråkade. Vi jobbar bara högst åtta timmar. Brödet vi köper på Ica är redan färdigbakat. Maten är antingen snabb eller lättlagad, skjuss in i ugnen. Allt är färdigt, serverat och minst halvfabrikat. Städkärringen tar hand om smutsen, eller så kan det vänta, lite skit rensar magen, hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete.
Tiden som blir över räcker till massor av lek. Både till barnets och den egna leken. Men varje gång man ägnar sig åt egen lek framför barnets skäms man lite. Man löser det genom att ta med sig sin smartphone in på barnets rum, så kan man smygfippla med den lite medan man bygger lego, låtsasgömmer sig under en filt och ritar gubbar på papper vid det lilla barnbordet. Man får inte vara dum, för då kan man bli direktör.
Jag är bäst
Mamma, säger hon. Mamma!
Det var för övrigt det första ordet hon någonsin sa, på brasilianska mors dag för snart två år sedan* när hon låg i sin spjälis i Sao Paulo. Mamma, sa hon.
*10 maj 2009 var det
Kulturen
Igår gick jag till Kulturhistoriska museet i Lund, det var nämligen påsklattjolajbans för barn på schemat. Jag skulle hävda att det var skoj, att vi hade trevligt på Kulturen. När jag berättar vad vi gjorde, skulle jag säga att Lovisa hittade en såpbubblestation där hon kunde göra jättestora bubblor och kladda med såpa. Att hon sprang efter en häxa i godisregnet, att hon fick rita på tyg. Och hänga med storkusinen och hennes kompis, coolt. Allt ljus på Lolo.
Men jag då, hade jag kul? Jag satt mest på en bänk och matade min bäbis. Eller bar henne i babybjörnen och oroade mig för att hon fick sol i ansiktet. Eller sprang efter Lovisa, med den andre i babybjörnen och förmanade henne; don't do that, dont go there, sluta springa, försvinn nu inte. Är det kul? Negerbollen jag tryckte i mig var inte ens särskilt god, havregrynskulor i.
Nej, det är inte kul för mammatanter per se, det är inte det som är vitsen, varken med aktiviteterna eller livet. Det är bara att bita ihop och lära sig att man är där för någon annan nu. Allt man gör är, om man ser det rent objektivt ur sin egen synvinkel, mycket tristare och jobbigare än det var innan. Men så ska man inte tänka! Man ska tänka att det är en ynnest att få barn, att det är värt det, att det är meningen. För så är det.
Däremot tycker jag det var rätt komiskt när Lovisa ritade ett streck på ett annat barns tygteckning och det här andra barnet blev alldeles ifrån sig. Hon hade nämligen omsorgsfullt ritat en gul kyckling och så kom Lovisa och gjorde ett lila streck i anslutning till kycklingens brumma. Oj vad hon grät. Och hennes mamma bara: "Men det blir ju jättefint om du ritar en gren där, med blad, bakom kycklingen, ju" och barnet bara "näääääääää". Och där stod jag och undrade om jag borde skämmas eller säga något, men herregud, det var ju ingen fin teckning iallafall, på ett skrynkligt tygstycke liksom, who cares? Och är det meningen då att man ska låtsas att man bryr sig? Flickans mamma gjorde ju uppenbarligen det. Själv ville jag mest fnissa tonårsaktigt och ryggdunka Lovisa. Highfive, vad du är tuff, visar var skåpet ska stå.
Sedan ritade emellertid barnet grönt runt hela kycklingen så att strecket försvann. Då var det väl inte så jävla farligt?
Wednesday, April 20, 2011
Jag är så himla smal. Det kan väl inte jag hjälpa.
Vem ska få en känga idag då, kan man undra.
Jo förstår du idag ska vi hoppa på de smala och inte vilka smalisar som helst, utan de med påstådd hög ämnesomsättning, de som "kan äta vad som helst utan att bli tjocka".
Dra mig baklänges på trissor och den om Rödluvan, driver du med mig, säger jag.
ALLA kan äta vad som helst utan att bli tjocka bara de äter tillräckligt lite. Tryck i dig en Big Mac ena dagen och en påse chips nästa - om det är det enda du äter lär du inte bli tjock ändå. Varför har hamburgare förresten så oförtjänt dåligt rykte? Är ju precis detsamma som en köttmacka med sås, vilket folk gladeligen sätter i sig på fik. Hamburgaren är däremot förknippad med skam.
Det är naturligtvis en fysikalisk omöjlighet att inte gå upp i vikt om du petar i dig fler kalorier än vad du gör av med. Såvida du inte lider av vattniga diarreer och spyattacker, då försvinner ju några kalorier på det. Men har du sådana åkommor varje dag råder jag dig prompt att uppsöka en vårdinrättning, det är inte normalt.
I övrigt tror jag att variationer i olika människors ämnesomsättning är försumbar. Den avtar något med åldern för att man slutar växa ( på längden), men i övrigt: not much.
Dessutom; smal betyder inte alltid hälsosam. Du är vad du äter. Se och lukta på din avföring istället, om du måste. Eller känn helt enkelt efter.
Det var bara det jag ville säga. Imorgon hoppar vi på någon annan.
Monday, April 18, 2011
10 saker du aldrig skulle skriva i din Facebook-status
Fick precis svar från könsmottagningen. Bengt, Arne och Ove - det är nog läge att ni testar er. Sorry. (3 people tagged).
Nej, nu orkar jag inte mer, nu tar jag livet av mig. Tack för allt.
Skönt med lite extra ledighet. Ringde in mig sjuk i morse och har tillbringat dagen på puben #win
Min chef är en lömsk, obegåvad tjockis med noll koll
Det var jag som mördade Olof Palme
Har världens minsta snopp :-(
Fy fasen vad mina hemorrojder värker och kliar, nån som har tips på lindring?
Äntligen tresiffrigt! Som alla vet, vinner den som legat med flest, det går bra för mig nu.
Nu får ni för fan sluta skriva så jävla ointressanta saker. Principen att har du inget vettigt att säga är det bättre att hålla käften gäller även på Facebook. Skärpning, annars raderar jag er.
Hatar Facebook och nu ska jag radera mitt konto.
Sunday, April 17, 2011
Trädgårdsdags
Man kan inte vara snygg jämt. Det gäller alla, till och med världens snyggaste Lovisa. Här försöker hon blåsa bubblor och tar i tills hon ser tokig ut. Dessutom har hon ramlat pladask på gatan så hon har både bula och plåster.
Den stora feta grenen du ser i bakgrunden har jag för övrigt egenhändigt sågat ner sedan den här bilden togs.
Jag har nämligen ägnat mig åt trädgårdsarbete idag. Otippat, I know.
Efter det joggade jag nästan hela vägen hem med min dubbelvagn av märket Babyjogger. Otippat igen.
Vad har det tagit åt tantan, undrar du. Har hon gått och blivit normal?
Saturday, April 16, 2011
Ullaguran -Kan verka beroendeframkallande
Alkoholberoende. Nätberoende. Spelberoende. Nikotinberoende.
Man kan vara beroende av vad fan som helst. Och det är alltid ansett som dåligt. Att vara slav under ett beroende, ett osläckligt begär. Det ultimata tillståndet är ju att vara fri. Upplyst och fri från alla måsten.
Men är det så fasligt illa att vara lite småberoende? Är det inte för att man helt enkelt gillar något som man är beroende av det?
En partyprinsessa som häver pints som värsta karlen, som gärna röker pinnar till pintsen, och som snusar två dosor i veckan, för det gör susen för koncentrationen och vikten. Men som sköter sitt arbete, har ett någorlunda städat hem och ett rikt socialt liv. En småbarnsmorsa som kollar sin Facebook 20 ggr om dagen, som alltid har sin telefon påslagen, som spelar Angry Birds varje kväll innan läggdags. Men som har välartade, välklädda och välgödda barn.
Låter inte det i själva verket ganska trevligt?
På pappret var jag säkert lätt alkoholiserad när jag bodde i London. Jag drack kanske inte alltid mest, men fortast. Och hade jag inte snusen inne var det för att jag för tillfället rökte, åt, hånglade eller sov. Beroende? Tja ja, men det var nemas problemas att lägga allt på hyllan när det stod klart att Lovisa låg i magen. Jag hade helt enkelt jävligt roligt nästan jämt, och hade ingen anledning att sluta med det.
Numera är det nästan beklämmande att se hur lite jag knarkar. Köpte en baginbox för en dryg månad sedan - drygt halva skvalpar fortfarande odrucken. Jag har inte rökt en endaste cigarett sedan förmodligen 2009 och inte den minstaste nikotinsnus sedan Mawias 30-årsskiva. Att vara bakis överskuggar att vara full - det är helt enkelt inte värt det när man ska ha hand om små söta barn dagen efter. The brakfylledays are over, so much for that beroende.
Nu är det istället fipplandet med telefon och dator som är det mest tvångsmässiga. Piper det till är det som en osynlig dragningskraft - man bara måste kolla bums. Trots att det förmodligen bara är ett nyhetsbrev utan nyhetsvärde från Babycentre eller HM.com. Facebookrollen rullar - vad sysslar alla med, finns det något man kan gilla eller kommentera? Vad för skit ska jag blogga om idag?
Har jag varit i radioskugga en stund - dvs duschat, koncentrerat lekt med barn, sovit eller liknande, då nästan rycker det av förväntan - vad har hänt på internätet? Måste kolla google readern punkt nu.
Det kanske är sjukt och tyder på ett beroendebeteende, men än sen? Vad är det jag borde ägna min fritid åt istället? Jag mår ju inte dåligt av det det minsta och mina barn lider inte heller.
Är det jag som är beroende av att blogga eller du som är beroende av att läsa min blogg? Kan någon av oss sluta? Ja, med lätthet. Vill någon av oss sluta? Nej, för fan. Mår någon dåligt, är det någon som behöver terapi? Skulle inte tro det va.
Friday, April 15, 2011
Thursday, April 14, 2011
Det handlar om intag och uttag
Vad fan är detta, tänker du. Försöker du göra mig sugen, isåfall har du lyckats. Johodutack, mjölken har jag producerat själv, närproducerad och självklart ekologisk. 5,6 liter på 14 dagar, gott till kaffet.
Min stilige bror, som för övrigt är ungkarl, skynda att fynda, är en träningsfreak och dietist av rang. Han sa åt mig att skriva ner allt jag åt i en liten bok. Utan att låta min diet påverkas av det faktum att den hamnat på pränt.
Så det gjorde jag. Här ovan har jag bara klippt ut gobitarna för varje dag. Besparat detaljer om pasta, broccoli och macka med ost och skinka. Ett glas juice hit och dit kan väl kvitta. Yoghurt, frukt och mammaburgare, sådant som jag äter. 14 dagar. Två veckor.
Som du kan se ovan har jag som en sann tjockis satt i mig sögel varje dag. Det sägs att man blir ju så HUNGRIG när man ammar. Bull, säger jag, jag ammar ju inte, men jag är sugen ändå. Och min pump har bara producerat 5,6 liter. Vilket skulle motsvara cirka 1500 kcal i veckan, alltså en extra dag av intag. Eller? Kan man inte tänka så? Jag har iallafall inte ökat. Ligger snyggt kvar strax över 70, taximocka thank you very much.
Fast planen var ju att jag skulle gå NER i vikt. Komma i byxan. Och i luckan. Bli snyggare än snygg. Och det går ju knappast på chips- och bulldieten ovan.
Det bästa jag kan göra nu är tamigfan att börja snusa, för då försvinner allt sug på sött. Då är att äta bara en ursäkt för att få snusa, som Anja Bjallan Bus sa så klokt en dag för länge sedan.
Wednesday, April 13, 2011
Stackars barn som inte får gå på dagis
När jag var liten Ulla bodde vi på Näktergalsvägen 23. I en by. Liten och trygg. Och i slutet av 70-talet och början av 80-talet när jag var som minst, var det nog vanligare än idag att mammorna arbetade som hemmafruar. Därmed var hela gatan full med hemmavarande förskolebarn som inget dagis hade att gå till. Men det gjorde ju inget; vi hade ju vårt eget dagis där på gatan, på Näktergalsvägen. Det var Anden och Stiss. Mats och Tina. Mirelle som inte fick andas genom munnen. Och lille Per, halvtysken som var min leksakspojke, slit och släng. Och så jag och mina tuffa syskon. Coola var vi. Så jag vill inte klandra någon, inte ens mina föräldrar, att jag inte fick gå på dagis. Jag fick ju gå på gatan.
Men det var då. Nu funkar det inte så längre. Nu är ledighetskommitten inte längre en samlad skara skojare som kan hitta på galna upptåg med guds lilla barnaskara tillsammans. Nu har var och en sitt. Så nu högaktar jag min stora dotters dagis. Klart ungen ska leka med jämnåriga och andra vuxna, det är bra mycket skojigare än att bara hänga med föräldraledig tröttant med tillhörande bäbis.
Man får inte börja på dagis förrän man är 1 år, inte en dag för tidigt. Ibland hör jag från skilda håll att det lilla barnet har det bäst hos bara sina föräldrar och att man bör vänta med dagis så länge som möjligt. Gärna till 2. Bull, säger jag. Det är beklämmande att se ett ensamt barn på lekplatsen med en uttråkad förälder. Som förmodligen går hem sen och sätter ungen framför tv-apparatus medan han gör något annat. För det finns ju ingen människa som vill leka 24-7. Det är ju inte rimligt att begära. Såvida man inte får betalt, och det får ju dagispersonalen. För pengar kan man stå ut med det mesta, se bara på hororna.
Föräldrar är säkert bra att ha, så även jag, men lite pedagogisk input från folk som har utbildning (?) och betalt, det tror jag är jävligt bra. Om man inte vill ha barn som också är aper, och det vill man ju inte såvida man inte är kristen, men det känns ju synnerligen onödigt att vara.
Dagis for the small people, säger jag. Very good gummisnodd. Very nice fågelbajs. Så fort som möjligt ska jag även skola in Isabella så hon också får ombyte som förnöjer och egna små kompisar. Som Bamse så klokt sa: Det är bra med vänner, också små vänner.
Jobbannons: Småbarnsuppfödare
Arbetsbeskrivning
Simultanförmåga är ett krav.
Välkommen med din ansökan. Urval sker löpande och utan kondom.
Världens snyggaste bäbis - vem är det?
Jag är så klart allvarlig när jag hävdar att mitt barn är snyggast i hela världen. Faktum är att jag och min man brukar ryggdunka varandra och gratulera varandra till att vi fått så perfekta snygga barn. Som en käftsmäll till gud, allah och gänget som inte finns - och till alla som tror på dem och tror att man måste uppföra sig enligt koranska och bibliska regler för att få lycka och välgång i livet. HA! Vi skrattar hela vägen till pärleporten. Och vad gör ni? Tramsar på nån matta, knäpper era händer, virar in er i en burka? HA!
Den här facebook-posten hade man ju önskat att fler personer tryckte LIKE på. Men det var det ingen som gjorde, förutom barnets pappa och farbror. Jäviga människor hävdar du. Objektivt sett är det ju inte så att det här barnet är vackrast i världen. Eller?
Jo, men så är det faktiskt. Du ser väl själv vilka genomvackra rena drag barnet har. Och verkligheten överträffar bilden, så om du inte tror mig får du väl komma hit och titta själv. Småbarn ser ju ofta lite smått efterblivna ut när de förstenas på ett fotografi, de är snyggast live. Lite som min snygga mamma Eva, som alltid ser så väderspänd ut på bild.
Jag tycker det är riktigt härligt att skryta om snygghet. Min egen eller mina barns, det kvittar. Och självklart sker det med både glimt i ögat och en nypa salt, men det sticker ändå i folks ögon, inbillar jag mig. Vad fan tror hon att hon är, liksom. Snygg? Den tjocka. Och bäbisen är väl inget speciellt, alla bäbisar är väl söta. Min då! Min är lika snygg isåfall.
Men nej. Nu är det så att jag har sett många barn i mina dagar, både i verkligheten och på internetch, och jag ser ju med egna ögon att mina är snyggast. Och den jag citerade i FB-inlägget var en synnerligen duktig och smart Sony Ericsson-anställd, så inte fan var det hittepå, eller ens fjäsk, bara en sån sak.
Mina barn, andras ungar.
Tuesday, April 12, 2011
Sleeping beauty
Kolla vilken välgödd liten gris jag har. Runda fina kinder, mysigaste dubbelhakan, pussigaste munnen. Det finns en tid i livet då det är ok att vara fet, den ska man ta vara på, och det är bäbistiden. Gravida människor tycker också att de har rätt att vara fetton, men de misstar sig, det räcker så bra med en kula på magen. Och fostret behöver ingen gräddbulle, inga chips och då rakt ingen tjockglad. Det är bara den gravide som tar sig friheter, som "passar på" när man ju ändå ska bli tjock.
Men då får man också ta sitt straff sedan när bäbisen är ute men mamman fortfarande tjock. Det där med 9 månader upp 9 månader ner är ju bara bullshit till tröst för dem som mullat i sig för mycket. Jag snackar om mig själv nu, lika mycket som alla andra postpartumfetton. Jag hade ju hoppats att kroppfan skulle gått under 70 vid det här laget, nästan två månader efter partum, men icke då. Det kunde man iofs räknat ut med lillfingret med tanke på min sockersöta diet. Skärpning!
Däremot lilla lillaste, som har privilegiet att få öka i vikt, hon har nu spräckt 5-kilosvallen. Duktig!
På BB
Vad betyder BB? Barnbörd? Big Brother? Nej, inget av det. Tant har varit på Barnvagnsbio.
Det innebär alltså att man tar med sig barnvagnen med tillhörande barn in i biosalongen.
Och ja, du gissade rätt; det var en sjuhelvetes kakafoni av olika typer av bäbisjoller (mitt barn), gallskrik (andras barn) och kolikattacker (ungjävlar).
Och ja; alla i salen över 6 månader var kvinnor. Och jag behöver nog inte ens gå in på huruvida skorna var fotriktiga och frisyrerna korta och praktiska. För det var de så klart. Allas utom rock n' roll-morsans.
Men det var en jävla bra film. Jag somnade bara en stund på mitten med bäbis på magen. Och jag grät riktiga tårar - det är ett gott betyg. Svinalängorna hette den, tack för den.
Min nya aktiva livsstil
Det innebär alltså att jag nu kan göra längre utflykter än till Nya Vattentornet, Ica Linero och Thulehemsvägen. Folk ammar ju offentligt, men att dra fram bröstpumpen på fik, där går väl ändå gränsen. En gång fick jag dra en handtralla på Sony Ericssons toalett, det kändes bisarrt och synnerligen osexigt.
Men med både stabila pattar och vår i luften finns det inte längre några ursäkter. I helgen var vi både i Danmark och Skrylle, endast fantasin sätter gränserna nu för vad tant kan tänkas hitta på med sin bäbis.
Watch this space. Idag tar vi tex bussen till stan, ja för det regnar, för ett besök hos bvc-doktorn. Spännande.
Sunday, April 10, 2011
Wonderful Copenhagen
Här tittar Lovisa storögt på staty-artister.. |
Alltså guld- och bronsmålade människor som står blickstilla... |
Tills de plötsligt gör en rörelse till publikens skräckblandade förtjusning. |
Självklart åt vi korv. Man gör alltid så. |
Dansk pölse, den röda, så klart |
Bella likes the sun |
Eller? Vad lurig hon ser ut |
Hej Gullegull
Men inte min dotter inte. Världens smartaste, snällaste, snyggaste Lovisa. Hon utbrister "jag älskar min lillasyster", hon konstaterar att "du har små händer och små dedos också" (dedos = fingrar på portugisiska) och så hälsar hon genom att säga "Hej gullegull" och pussa henne. Fy fan vad gulligt.
Systrarna Varg
Tjusigt flinade Vargen.
Thursday, April 07, 2011
I am the walrus
Vem har sagt att man inte får leka med maten?
Jo, det har mamma sagt men det skiter Lovisa i.
Låtsas som det regnar
Som när jag var på biblioteket häromdagen. I informationsdisken satt en stram tant och knappade på tangentbordet, knut på huvudet och nystruken blus, inte mer med det, tänkte jag. Tills jag kastade ett extra getöga och såg att det var en med mig jämnårig fd granne från området där jag växte upp, som jag dessutom under flera år gått i samma klasss som. Självklart borde man i detta läge gått fram och sagt "tjenixen hur har du haft det under alla dessa år", men inte fan gjorde jag det. Inte hon heller.
Jag vet ju redan att hon har en vit hund och två småbarn, det har jag spionerat mig till från min mors köksfönster. Det räcker väl, spare me the details tack. Och jag då, vinner inte jag med mina två snygga barn och min exotiske brasilianske make, 8 år i fräcka London, fy fan vad jag är tuff. Eller?
Vi fick aldrig veta vem som var tuffast dock, för det var ingen som gav sig till känna. Vi båda låtsades tappert att vi inte kände igen varandra under den dryga timmen jag satt i läsesoffan med mina barn och hon satt några meter bort vid infodisken. Patetiskt, skulle man kunna tillstå. Synnerligen otrevligt från båda parter, åtminstone.
Och i min ficka brände bokpresentkortet som jag haft med mig för att lösa in mot Isabellas allra första bok, en gåva från biblioteket. För naturligtvis kunde jag inte med att gå fram till hennes disk och hämta min bok, det vore helt enkelt att gå ett steg för långt i låtsandet.
Wednesday, April 06, 2011
Linero centrum - Lunds genanta baksida och mänskliga avfallsstation
Lunds fulaste plats - Linero centrum. Med sin 70-talsbetong, allt det gråa, fattiga och fula samlat på en plats.
Jag känner mig lite som en östermalmskärring när jag kommer hit. Jag är lite för fin för det här, jag hör inte hemma, jag är förmer. Snörper lite på munnen, talar korrekt och med minimal dialekt med kassörskorna. Sträcker på mig och ser ner.
Det luktar gammal fimp och billig burkölsfylla. Självaste Ica-butiken är sunkigt nedgången i en lokal som inte renoverats sedan nittonhundrafrösihjäl. De enda med universitetsexamen i dessa kvarter är de som jobbar på det lilla apoteket. I övrigt snackar vi alkoholiserade pensionärer i blöja och med kantstött rullator. Täckjackor och nikotingula fingrar, otidsenliga frisyrer, sorgsna uppsyner. En och annan burka.
Helt enkelt gräddan av ledighetskommitten.
Hit ska du gå om du vill känna dig snygg till och med i träningsbyxa och utan smink. För så fula som de är på Linero centrum finns det ingen i min bekantskapskrets som är. Good stuff.
Faran med att släppa det sociala livet för barnen
Jag trivs bättre här, brukar jag tillstå. Där jag kan sitta i min nersuttna sits och lukta på bebisen. Varken hinner eller orkar socialisera. Det är ju en sådan stor apparat att ta sig ut. Antingen med barn och vagn fullastad med allt man kan tänkas behöva; blöjor, wipes, kräm, nan, välling, kex, banan och ombyte. Säkert har jag glömt något. Eller så ska man bege sig ut på eget äventyr, lämna man och småbarn vind för våg, med dåligt samvete och längt till följd. Vad gör dom? Klarar dom sig verkligen utan mig?
Sedan är det heller inte särskilt kul eller avkopplande att umgås med folk samtidigt som man har hand om sina barn. Det blir ryckigt och okoncentrerat, halvdant för samtliga inblandade, barnen inklusive. Därför skiter man hellre i det. Sitter hemma med kärnfamiljen och trivs rätt bra med det. Ibland utsvävningar som att hänga med mormödrar, kusiner och dylikt.
Men det kan vara farligt att dra sig tillbaka sådär fullständigt. Om man inte vill tappa det sociala greppet totalt och för all framstjärt. För snart nog sitter man där, med utflugna barn som tycker morsan är töntig, pensionen hägrande men inget go gäng att göra gruppresor med.
Eller kan man skaffa ett nytt gäng när man är medelålders? Finns det andra förtappade skojare som också behöver ett gäng bundsförvanter och bästisar på ålderns höst?
Hoppas det. För just nu verkar jag inte så socialiseringssugen, och då är der väl stor risk att folk till slut stryker en från inbjudningslistan.
I love you more than you love me
sa någon. Det var ett jävla spring.
Jag vill ju vara med och leka, men det får jag inte. Jag får leka med en bäbis istället, och det är ju inte fy skam, missuppfatta mig rätt. Men jag längtar ändå tillbaka till världens snyggaste arbetsplats.
Det var ju inte ens meningen att jag skulle stolpa runt som i ett segertåg på bygget och heja hit och dit. Jag skulle ju bara ha en lugn lunch med Pelto i Glasgow, inget mer med det. Men sedan bestämde vi att maten är godare i Greenland, och då var ju loppet kört. För vi träffade den överkristne men trevlige amerikanen i receptionen. Och det söte lille japsen som älskar mig i kantinen. Och sedan var måttet rågat när vi stötte på assistentflickorna i dörren.
Jag kommer upp på en kopp, visst gör jag.
Men folk försöker ju faktiskt jobba. Inte kan man ha en uppspelt och uppmärksamhetskåt tanta med barnvagn springande i kontorslandskapet. Det är inte alla förunnat att kunna ta långlunch och maratonfika, bara för att gumman i lådan dyker upp. Det ska jag inte inbilla mig. Grodan Jesus verkade till exempel inte alls sugen på tantens närvaro, snarare besvärad.
Jag vill ju bara så evinnerligt gärna vara med. Bara på ett litet, litet hörn. Inte bli bortglömd. Visa att gammal är äldst. Komma tillbaka en dag. På riktigt. Utan barnvagn. Får jag DET, sa sepet.
Tuesday, April 05, 2011
Racet till BB
Nu stiger spänningen till oanade, astronomiska höjder. Vem ska kläcka först? Ebba von Sydow eller Anja Bjallan Bus? Det är nog rätt dött lopp mellan dessa två hjältar - båda går på övertid, båda är ursugna och graviditetströtta. Men jag hejar nog ändå på Bjallan, kommunens (Färjestadens) snyggaste, snällaste, skojigaste, smartaste. Bjallan, jag sätter min peng på dig!
Lovisas konst
En klassiskt snygg sk huvudfoting. Enligt litteraturen i ämnet kan man normalt rita sådana i 3-4-årsåldern. Men min lilla kan redan. |
En huvudfoting, som inte bara har ögon, mun, armar, händer och ben - utan även en liten brumma* mellan benen! *enligt Lovisa |
Här är en med både hår på huvudet och brumma, omringad av moln. |
Här är hela familjen - jag och Ludde överst och under de två små barnen - oklart vilken som är Lovisa och vem som är Isabella. Fin familj, min familj! |
Monday, April 04, 2011
Sunday, April 03, 2011
It's over, Truels (som Rie sa till Hartman)
När jag vaknar på morgonen. Då kommer känslan, den smygande känslan att allt inte står rätt till. Ungefär som den första morgonen jag vaknade till de tragiska tongångarna att jag inte jobbar på Sony Ericsson längre, när jag som ett bevis på löjlighet iklädd pyjamas skickade man och barn till jobb och dagis.
Lite så känner jag nu efter 20 avsnitt av Förbrydelsen. Som om någon dött. Ingen jätteviktig, men änväl dödsbudsaktig är känslan jag får. Den där oåterkalleliga ångestladdade "åh nej, aldrig mer". Vad gör jag nu liksom? Hur kommer jag vidare?
Well, jag väntar väl på säsong 2. Fast det är ju inte samma. Truels, Rie och Morten är ju inte med. Inte heller Pernille, Theis eller Vagn. Inte Meyer. Men Sarah Lund så klart och hon är ju bäst.
Det mest överjävliga är dock att Förbrydelsen II finns på DUVD, inga problem där, MEN DEN HAR INGA ENGELSKA SUBTITLES. Och jag kan ju inte göra så mot min man. Det vore fan värre än att jag låg med en hora, det inser jag.
Därför får jag vackert vänta tills den kommer ut för brittisk marknad till hösten. Tills dess får livet gå lite på halvfart. Lite halvt meningslöst och grått sådär.
Saturday, April 02, 2011
Sleep deprivation - när ska tant få sova?
Så är det att bli bäbisförälder, tänker du. Man blir uppjagad i arla morgonstunden. Man blir sittande där med pattarna fladdrande, bäbis som skriker, äter och bajsar omvartannat. Vad hade du väntat dig liksom, that's life. Räkna inte med att få sova din skönhetssömn, det är feta fåror och gråa påsar under ögonen som gäller nu. För den som ligger får skylla sig själv, eller hur. Så är det att få barn, det borde du veta.
Men sakta i backarna, håll i dina hästar och i din hatt. Det är INTE barnets fel. Inget barns fel. Nog för att jag steg upp vid 4-draget för att mata bäbis, men det var inte den som höll mig kvar i soffan Klippan jag köpt på Ikeas snygga varuhus.
Nej, den här gången var det Sarah Lund i egen snygg person. Och Jan Meyer med sina härligt bitska kommentarer. Stilige Troels Hartman som var insyltad upp till knäskålarna. I en alldeles fantastiskt regisserad show på min tv-apparat. En whodunnit som inte sett sin like sedan Twin Peaks, och som faktiskt i slutändan också slår Laura Palmer- historietten med hästlängder. En smått fantastisk dansk deckare vid namn Förbrydelsen. Brottet på svenska. The Killing på engelska. I klarspråk kanske den bästa tv-serien som någonsin skådats på min dumburk.
Jag har suttit med ögon stora som Runde Torn och stirrat på detta snillrika program sedan jag steg upp. Det går bara inte att sluta. I varje avsnitt är det en ny karaktär främst i ledet av misstänkta. Eller var det han? Eller vem? Jag har suttit som på nålar. Jag har gallskrikit av skräck. Gråtit av sorg, Pratat högt med teven, sagt åt dem vad de ska göra. Diskuterat ändlöst och fruktlöst med min medtittare Ludde Korv om vem fan som begått denna fasansfulla Förbrydelse. Så oerhört spännande att nerverna klistrar sig utanpå skjorta. Och med en cliffhanger som gör att man bara måste titta på nästa avsnitt. Direkt nu på studs, ja för fan.
Det jag ser fram emot mest här i livet just nu är Säsong 2. Visserligen ett annat brott, en annan Förbrydelse, men det kan ju inte vara annat än bra bättre bäst det med. Fy fan vilken lycklig tjej jag är.
Och de små barnen, undrar du, vad har de gjort hela dagen medan mamman och pappan suttit i kallingarna och glott på apparaten? De har fått foga sig i ledet, är jag rädd. De har inte fått den uppmärksamhet och det lekande, gullande och konverserande små barn bör få av sina föräldrar. Så bra var Förbrydelsen. Men det är över nu. Brottet är löst, ordningen är återställd.
Det har varit smärtsamt och underbart. Den som vill få en mening med sitt tv-liv köper genast säsong 1 av Förbrydelsen på DUVD eller Blåstråle. Bara gör't.
Friday, April 01, 2011
Otrevligheter på stan
Det är fan anmärkningsvärt hur fruktansvärt otrevliga folk är. Alla sepen som knuffas utan att säga sorry. Som tränger sig före med en sinnesstörd självklarhet. Busschauffören som stänger dörrarna mitt framför näsan istället för att säga "förlåt det är fullt, din barnvagn får tyvärr inte plats". Alla fula fiskar som ser så förbannat sura ut utan anledning - för det är väl inte möjligt att de alla fått ett dödsbud nu på morgonen?
Jag har kanske suttit hemma på kammaren så länge att jag glömt bort hur otrevliga alla jävlar är. För jag blir förvånad och förfärad över världens beskaffenhet. Och det smittar också. Själv går jag ju också runt som ett åskmoln till slut, och väser ovänliga tillmälen såsom hora, kärring och cp. Hela världen, iallafall i den lilla staden där jag bor, verkar ha smittats av denna idiotiska surhet och otrevlighet.
Kanske kan man lösa det med att le, skratta och skoja mer - det ska ju tydligen också vara smittsamt, men jag tror bestämt jag drar mig tillbaka till min kammare istället. Och luktar på bäbisen. Och är sååå lycklig.
Meningen med burkan
Åh, jag såg en grej som fick mig att fnissa idag. En kvinna med mussescarf som hade spänt sin telefon i örat med hjälp av sjalen. Som en alldeles egentillverkad burkabluetooth. I vilken hon högljutt konverserade på arabiska. Det var dessutom en Sony Ericsson, närmare bestämt en W995, kunde experten konstatera. Det var iallafall en lättnad och lite av en aha-upplevelse att se att den där fula sjalen faktiskt har en vits. Ett syfte lika ärevördigt som vissa människors mobilhölster i ett spänne på livremmen.