Det var här jag kläppte honom, just precis i Paradisets bar och just precis den bäste man någonsin kunde kläppa. Och det förstod jag nog inte först - när jag bara såg den där fantastiskt söte brasilianaren bakom baren, han som serverade mig alla dom där mumsiga pintsen. Att han skulle gå och bli min make och som om det inte vore nog Lovisas farsa. Men sedan, när jag äntligen kläppte honom, då jävlar, då var allt självklart och vackert och fick gå hur snabbt som helst och hur långt som helst ända in i evigheten.
Han serverade mig en pint fostervatten redan 2005. The rest is history, som man säger, och en vacker sådan. I afton serverar han sin sista pint på Dublin-slottet, det är slutet på en era. Slutet gott allting gott, men visst är är det med vemod och viss sorg jag konstaterar att nästa Dublin-pint inte kommer serveras av den snyggaste och bästa.
För nu kör vi vidare mot nya äventyr, jag och Lilla och Stora.
No comments:
Post a Comment