Som ett bevis på löjlighet

Jag var på en intervju idag. Några universitetsstuderande var intresserade av min åsikt. Och där satt jag och blåste upp mig och kände mig viktig. Drog min vana trogen säkert några skämt och skrattade som sig bör åt mina egna lustigheter. Man gör alltid så.

Döm av min genans när jag kom ut till hissspegeln och hittar ett gigantiskt spenatblad mellan mina framtänder, som ett yttersta bevis för att jag är ett jävla missfoster, som en spark i magen på den som trodde att hon var cool, rolig eller för den delen snygg.

Jävla tur att inte intervjun filmades som jag först trodde den skulle, då hade jag nog varit tvungen att ta livet av mig. Det var ju därför jag var extra snyggjord med ögonskugga och örhängen, istället satt jag ju där som själva definitionen för pinsamhet i kubik. Inget smink i världen kan rädda den som har spenat mellan framgaddarna.

Jag kunde i princip lika gärna ha flashat pattarna eller fisit där i rummet, det hade knappast varit mer genant. Eller visat fittan, för då hade jag iallafall fått popcorn.