En plats i solen

Ibland verkar jag tro att jag är någon slags celebritet, en fantastisk människa som alla slänger allt vad de har för händerna och i planeringskalendern för. Som flugor på en kobajs dras de till mig, jag behöver knappt vissla hallå. Bara muntert utannonsera att "här kommer jag" så är saken biffen och bananen.

Riktigt så enkelt är det inte här i livet, riktigt så het är man inte.

När jag flyttade till Sverige var det inte bemött av den feta audiens jag hoppats på. Det var dagens nyhet kanske, men inte livsavgörande eller särskilt berikande för någon annan än möjligtvis min mamma. Jag ringde en kompis jag inte sett på sex år ungefär, en av få som fortfarande bor i Lund. "Oh vad kul, vi måste ses", utbrast hon, men återgick sedan till sitt barnafödande och sitt familjeliv utan att vi för den sakens skull setts en endaste gång nu nästan ett år senare. Var sak har sin tid.

Och när jag kom till London var jag en besökare visserligen av välkommet slag av de flesta. Men det var bakfyllor hit, pojkvänner dit, trötthet i kubik och annat som satte käppar i hjulen för att jag skulle känna mig riktigt så brännhet som jag inbillar mig att jag är, men som ingen naturligtvis är. Är man inte med i varandras vardag är man inte så jävla het, folk glider isär, andra ersätter, alla kan ersättas.

Och jag tror att alla som skaffar barn bryr sig lite mindre om sina vänner och sitt tidigare sociala liv, det är inte bara för att man inte har tid längre, utan också för att det inte känns så jävla viktigt. Man har bara ett visst mått av entusiasm och kärlek att ge, och när den lilla suger åt sig nästan allt har man inte mycket mer att bjuda på, och då får man ju ingenting tillbaka heller. Så fungerar det.

Den ovillkorliga kärleken, det är ju den som ligger här hemma i spjälsängen och väntar på att min moderliga kyss ska komma och väcka imorgon bitti. Den viktigaste. Spela roll pingisboll om jag får en pint och ett skratt, det är ju sekundärt, oerhört sekundärt. Det kan jag få de få dagarna om året då jag åker till dockorna i London, men det räcker så. Jag behöver inga större sociala utsvävningar i vardagen, jag trivs bättre här.

Missförstå mig rätt, jag förstår ju att jag gått och blivit en kärring eller åtminstone en tvättäkta mammafigur, att det finns annat viktigt i folks liv, att jag inte är varken hetast i kommunen eller världen, och att man själv måste anstränga sig vilket jag vet att jag inte gjort för jag varken orkar eller har lust. Jag förstår allt det här. Men som det stod på en t-shirt jag fick av mina bästa polare 1995: Jag kräver inget men jag vill ha allt.