Mina barn och andras ungar

Idag fick jag till arbetsuppgift att passa två stycken 1-åriga tvillingar medan deras farsa gick på möte med min chef. Lätt som en plättpannkaka, tänkte jag, en promenad till hästhagen i solen så är saken biff. Vilket lyrrigt jobb att vara au pair eller dagisfröken, bara glassa med ungar och driva runt hela dagen, eller hur.

Tills mötet drog över tiden och jag var tillbaka vid mitt skrivbord med dessa två individer. Som ville krumbukta. Och krångla. Och springa runt. Och slå i huvet. Och pilla på musen. Och tangenterna. Och riva i alla papper och helst stoppa allt i munnen.

Hur man skulle förklara för pappan varför de hade ett jack i pannan. Eller en snusdosa i näven. Eller ett gem i munnen. Hur man till varje pris måste undvika det.

Ja, det var svettigt, vill jag lova. Annars sitter ju den kontorsanställde mest pladask på chipsröven och gör utflykter endast vid toalettbesök eller för att köpa glass/tjockglad.

Här var det andra bullar. Och jag kom på att jag nog inte alls vill bli barnflicka - det var nästan lite panik där på slutet. Koooom nu då, papparackare, take this ansvar away from me.

Och det gjorde han, och lika glad var jag för det men gladast var nog (chips)röven, som fick sitta gott igen på det fisiga sätet. Imorgon ägnar jag mig åt Powerpoint och Intranät - sånt kan jag ju bäst. Undrar vad det blir för smak på glassen.