Kommer ni ihåg när Katten och Skägget flyttade "hem" till Stockholm, det var väl i slutet av 2005 om jag inte minns galet. De var fortfarande unga, fräscha, sugna och snygga, men tänkte som så att i Sverige kan man väl också lattja, bara med addade bonusar såsom seriöst jobb och snygg lägenhet. Johodutack, pest och pina i sur-Stockholm, alla mådde dåligt. Och det är nog tyvärr så att har man sett något annat är man inte riktigt nöjd med det där tillslutna, regelrätta, lite tråkiga som Svea Rike erbjuder om man jämför. Det är svårt att hitta ett socialt liv, att hitta sin nisch, att passa in, där allting är konformt och ingen får sticka ut och alla har sitt.
Det finns egentligen bara en grej som gäller som skäl att flytta hem, och det är det skälet jag angav. Ett litet fint barn som ska bli svensk och gå på dagis och bo nära mormor. Skitbra, precis som det ska va.
Problemet med umgänget här "hemma" är ju att det alltid måste planeras så lång tid i förväg eftersom alla är så uppbokade av just ingenting. Det blir en stor grej av att man ens ses, inget spontanpubande, ingen mitt-i-veckan-oj-vad-fulla-vi-blev-hihi. Det ska planeras och lagas mat och fixas, livspussel ska pusslas. Hemma i England kunde man glida in på puben med en och sedan var det plötsligt ett 10-tal andra där man kände och på den vägen var det, både vänner, hångel och framtida husbands hittade man här. Lätt som en plätt och inte så himla seriöst, inte som att förhandsplanera en stor stark nästa fredag eller en dammiddag i mitten av juli, det blir liksom inte så spännande så och då kan det lika gärna va, då trivs man bäst hemma under sin korkek och luktar på bäbisen. Och det är ju det jag gör, sitter hemma och har det bra. Men det hade aldrig funkat utan bäbis, då hade jag inte haft någonting att hämta här, då hade jag inte passat in här alls.
Läs här om en annan som flyttat hem, hon slapp iallafall heltäckningsmattan på toan, vilken grej. Hon jobbar på mitt jobb och är nästan lika snygg och rolig som jag, iallafall den skojigaste jag träffat på hela 2010. Grattis!
7 comments:
men ulla, jag blir ju rörd till tårar och förstår ju nu att det är helt rätt beslut att åka till danmark för att insinuera mig så jag också kan få en fin svensk bäbis och leva den svenska drömmen. måhända en lite halvdassig dröm, men ändå. tack för att du bringar klarhet i mitt liv - du behöver sannerligen inte gå och lägga dig utan får vara uppe hur länge du vill. amen.
Där skrev du en sanning! Förutom avkomma så kan sjukdom också vara en anledning som jag kan skriva under på..
x
Ja men det var ju inte därför du flyttade "hem", men in hindsight var det ju jävligt bra att du gjorde det!
Och nu gillar vi Sverige va, och du ska rita busstidtabellen va. Kan du fixa så min går efter kl 23 tack, det blir så töntigt med curfew om ifall man skulle va ute på skutt.
Tjockiscoachen ska ju ha en bäbis i turning torso! Eller? Dansk kanske också e bra, jag har inte provat.
Men min tanke var att jag inte längre är missnöjd... Fick en släng av sjukdom och tror jag mognade minst lika mkt som om jag hade fått barn. Bussisen it is! Planerar snart en tripp till malmö, eventuell en spontan sådan så håll i dig!
x
Nej, nu är det bra, men det är väl för att du inte vill leva det sk Londonlivet längre, vill man det ska man inte flytta "hem", det var min poäng. Men jag är glad att du bor i Sverige och att du är busstjej och att du ska ta din buss och komma till tant, bara gör't!
ja usch och fy pa kartan var det att flytta hem. sa otrevligt att jag aldrig mer satter bo-tassen pa "hemma"-mark. trots ravungar och ihoppackad lattjolajban och fyllerilada. Sa javla sur blev jag att mitt barn inte ens ska fa ga pa dagis med dom andra svennebarnen. Amerikattbarnen ar sakert cpskadade pa sitt vis dom med, men vem orkar vara rattvis och rationell? Min sverige-surhet ar lika obotlig som skagget ar langt.
Post a Comment