The brakfylla days are over

Det är med viss sorg i sinnet, men en större portion insikt och acceptans, jag konstaterar att cpfylla-satan90 är ett minne blott. Jag kommer aldrig mer att totalt hänge mig åt att bli så full som möjligt på så kort tid som möjligt. Den där sista drinken som blir droppen som får bägaren att rinna över i fylleslag, den tar jag inte längre. Det räcker så.

Föräldrar ska nämligen inte vara svinpackade. Lite klädsamt berusade och rosiga på kinderna, aningen högljudda och glada, det går an. Men en full förälder som vinglar, sluddrar och vill pussas med spritande går helbort.

Och en mamma ska heller inte någonsin vara så full att hon inte vet vad hon gör, för då kan man tappa bort sig själv och det vill man inte om man har viktiga saker som litet barn att tänka på. Och även om man är barnfri just under själva supandet, vill man hålla igen lite så att man inte ligger för ankar i bakfyllemaraton nästa dag när man ska leka med litet barn. Man får helt enkelt hålla sig på mattan.

Jag har fått min beskärda del av cpfyllor, långt efter att jag var tonåring med patent på tokfylla och dräggbeteende. Det blir inte mer för den 25-öringen.

Igår drack jag och min man cirka 5 pints var ute i Lunds busiga karnevalsnattliv. Vi var rätt fulla och snygga, men det var ingen som gick över tröskeln till cpfyllan och vi var hemma redan klockan 1, och vi hade varken efterfest eller testade något knark. Det stavas vuxenfylla och är ganska angenämt det med.

Nu vill jag åka och hämta min lilla snygga hos Momoi.