Rockkör anyone?

Idag har jag träffat Olle Bolle Bus som var på genomresa från Båstad till Kentish Town, via Lund. Hon berättade något ytterst spännande, och detta var att hon har börjat ta sånglektioner. Bara sådär för att det är kul. Och fy fan vad jag blev sugen och smått avundsjuk på att hon har både råd och vågar. Här sitter jag med min badkarsröst och sjunger visor för mitt barn, river i med en och annan popdänga för familjen bakom lyckta dörrar. Varför ska inte jag ut i offentligenheten med mina röstresurser, visst ska jag väl det? Idol-2011? Eller va?

Jag tänkte mig att ett litet första steg mot en karriär inom musiken kunde vara att hitta en lämplig kör att sjunga i. Med det enda kravet att det absolut inte får ha någon som helst kyrkoanknytning. En gång gick vi med i Kajs Kör, han den förmodat tondöva mannen från Svenska Kyrkan i London, med hopp om att det skulle vara kul att sjunga i kör även om det skedde i samma rum som Jesus hängde och dog på korset i och även om vissa sånger skulle handla om att jag är så jävla glad för att jesus han är min bäste vän. Det var det inte. Det var en äcklig upplevelse där man bara ville få Tourettes satan 90 och svära ramsor om fan och hans moster till den vedervärdige mannen från kyrkan, som envisades om att dela ut stencilerade bönesånger direkt från psalmboken. Tror fan att vi roffade åt oss två bullar var i fikapausen och gick utan att säga hejdå.
Mitt andra försök till körsång var på Kalmar Nations tid, när jag och Angry Dogs-Jenny tänkte att vi kunde gå med i Anette Kukhs kör. Ja, hon hette Kuhk, inget konstigt med det i Holland, tydligen. Bara lite roligare för oss med infantil humor att gå med i Kuhkkören. Tills vi kom dit och fick sjunga låtar i stil med Siiiiii-ka-le-la, alltså synbart där och då påhittade låtar, utan melodi, utan klang, och utan vett och sans. Kärringen var väl hög på ångorna från nåt gammalt coffee house, konkluderade vi och kom aldrig mer tillbaka (istället startade vi Angry Dogs, men det är en annan historiett).

Tredje gången gillt, sa Vikingarna. Jag har hittat En Kör För Dig i Malmö som vill bjuda in till körsångens fantastiska värld för ynka 350 riksdaler. Frågan är nu bara om det är någon som vill följa med och hålla handen, eller om det ska få vara så att själv är bäste dräng. 23 september börjar jag, fy fan vad duktigt.

Free wireless and breakfast buffet

Pensionärsvarning. Nu har vi smidigt nog bokat hotell på samma gata som festen är. I Majorna. Fast i Juni. I Göteborg. Slut på pensionärsvarningen. Herregud, om man ska rulla hem är det ju smart tänkt, eller hur. Det här känner jag på mig kommer bli årets fest. Det flygs in ett helt jävla docklandslag från England, kan du tro det, det är kanppt jag kan. Sugenheten är på topp. Och inte nog med det - alla de som redan är i Göteborg och väntar suget på att alla snygga ska anlända från Lindon, från Halmstad, ja ända från Lund. Och Stene, hela vägen från Bangkok. Den slår man inte, man gör inte det. Jag är som det heter sugnast i kommunen.

Katalogjobbet som i en liten snygg ask

Uppmaning: Gå till Facebook och gilla Lovisas Brasilien-tröjan-album. Nu! Omedelbums! You know you älskar't.

Läser du böcker?

Så här ser det förresten ut när tjockemiau och lillemiau läser nedan nämnda Barbapapa-bok. Ser du värsta balla bilringarna. Lika stora som rattarna. Min tjockiscoach hade vart stolt och gett mig en kaka till.

En gång när min kompis Alexander var på demonstration, jag gissar att det var den 30e november cirka 1988, blev han vittne till följande:

MAN till PERSON: Läser du böcker???

(Uttalat på Sjöbo-svenska, a.k.a. skånska: Läusör do böckörr)

PERSON: Ja, det gör jag väl...

*SMACK*

(MAN ger PERSON en snyting).

En modern klassiker.

Mina barn och andras ungar

Idag fick jag till arbetsuppgift att passa två stycken 1-åriga tvillingar medan deras farsa gick på möte med min chef. Lätt som en plättpannkaka, tänkte jag, en promenad till hästhagen i solen så är saken biff. Vilket lyrrigt jobb att vara au pair eller dagisfröken, bara glassa med ungar och driva runt hela dagen, eller hur.

Tills mötet drog över tiden och jag var tillbaka vid mitt skrivbord med dessa två individer. Som ville krumbukta. Och krångla. Och springa runt. Och slå i huvet. Och pilla på musen. Och tangenterna. Och riva i alla papper och helst stoppa allt i munnen.

Hur man skulle förklara för pappan varför de hade ett jack i pannan. Eller en snusdosa i näven. Eller ett gem i munnen. Hur man till varje pris måste undvika det.

Ja, det var svettigt, vill jag lova. Annars sitter ju den kontorsanställde mest pladask på chipsröven och gör utflykter endast vid toalettbesök eller för att köpa glass/tjockglad.

Här var det andra bullar. Och jag kom på att jag nog inte alls vill bli barnflicka - det var nästan lite panik där på slutet. Koooom nu då, papparackare, take this ansvar away from me.

Och det gjorde han, och lika glad var jag för det men gladast var nog (chips)röven, som fick sitta gott igen på det fisiga sätet. Imorgon ägnar jag mig åt Powerpoint och Intranät - sånt kan jag ju bäst. Undrar vad det blir för smak på glassen.

Karnevalståget i sikte

Hon verkar undra vad fan dom sysslar med, och det kan man ju undra. Men soligt var det!

Sin mors dotter

Min docka va. Hon blir alldeles fixeeeerad vid grejer. Det är den här ballongen (eller BaYongen, som det kallas - jag har en kollega i Kina som heter Ba Yong, och nu tar intresseklubben upp sina anteckningsblock och skriver frenetiskt för att inte missa något) i Barbapapa-boken som går sönder för att en fågel prickar den med sin näbb, så då tappar pojken som håller i ballongen sin glass i rena förskräckelsen varpå en hund slickar i sig glassen från gatan, och då gråter pojken stora tårar, men så ser Barbapapa, den mysige rosa farbrorn, det och köper ny glass och ny ballong till pojken.

Bara hon ser boken så kommer hela svadan:

BaYong, sönder, fågel, tappa gassen, hunden *slurp slurp*, barne' lessen, barbapapa ja!

Så berättar man en historiett när man är 18 månader gammal. Nu vill hon även bläddra snabbt till sidan där Hjördis är med, det har jag lärt henne inför 90-årsfirandet om ett par veckor. Så jävla bra, aktarej vad den riktiga Hjördis kommer att bli impad.

En annan bok vi har heter I Am Ozzy, det är Ozzy Osbournes självbiografi, och den vill hon sjukt gärna bläddra i till den här bilden:

Ozzy bajsa!

Utbrister hon. Ja, det gör han va. Igen och igen vill hon titta. Så jävla underbart.

Sjuk och rolig på samma dag

Tror du inte det var nån gammal skojare som drog mig baklänges i morse? Hela vägen till toalettstolen och sedan tillbaka till sängen. Fram och tillbaka. Först igår trodde jag att jag var bakfull och att det var såhär det skulle kännas när man är så jävla dum så att man häver 5 pints rätt in i tantkroppen. Men när jag under nattens lopp spydde i min egen mun fick jag inse att det var nåt lurt och sjukt.
Jaja, sjukdom kan sovas bort och försvinna ner i den stora vita telefonen med förmodad kontakt med andra sidan jordklotet. Så hämtar jag en liten glad på dagis. Och så åker jag till Malmö på dejt med snyggaste Anniedockan och trycker i mig en stek, och ett glas rött på det. Lite så jag jobbar de dagar jag inte jobbar (så mycket). Tyvärr uteblev min förlorade Bangkok-son Stene som skulle ha dykt upp som gubben i lådan, men han hade sina skäl. Det hade han. Och vi älskar honom naturligtvis ändå, han är ju min son, och jag hans dotter.
Vi kom på det, jag och Annie, som om det var nåt nytt, att vi som bodde i Archway cirka 2001-2002. vi är så jävla roliga. Vi har sjukt bra humor allihopa och många av de uttryck vi myntade då är fortfarande heta och gångbara än idag. En go gäng, som en reseledare på en skidresa en gång så ostigt sa.
Och roliga människor växer fan inte på trän, det var en jävla bedrift att vi samlade så många dödsroliga under samma tak.
Folk som skrattar på rätt ställe, ja det förekommer ibland. Men de riktigt roliga humoristerna - vi är fan inte så många. Men ack så roliga. Hepare.

The brakfylla days are over

Det är med viss sorg i sinnet, men en större portion insikt och acceptans, jag konstaterar att cpfylla-satan90 är ett minne blott. Jag kommer aldrig mer att totalt hänge mig åt att bli så full som möjligt på så kort tid som möjligt. Den där sista drinken som blir droppen som får bägaren att rinna över i fylleslag, den tar jag inte längre. Det räcker så.

Föräldrar ska nämligen inte vara svinpackade. Lite klädsamt berusade och rosiga på kinderna, aningen högljudda och glada, det går an. Men en full förälder som vinglar, sluddrar och vill pussas med spritande går helbort.

Och en mamma ska heller inte någonsin vara så full att hon inte vet vad hon gör, för då kan man tappa bort sig själv och det vill man inte om man har viktiga saker som litet barn att tänka på. Och även om man är barnfri just under själva supandet, vill man hålla igen lite så att man inte ligger för ankar i bakfyllemaraton nästa dag när man ska leka med litet barn. Man får helt enkelt hålla sig på mattan.

Jag har fått min beskärda del av cpfyllor, långt efter att jag var tonåring med patent på tokfylla och dräggbeteende. Det blir inte mer för den 25-öringen.

Igår drack jag och min man cirka 5 pints var ute i Lunds busiga karnevalsnattliv. Vi var rätt fulla och snygga, men det var ingen som gick över tröskeln till cpfyllan och vi var hemma redan klockan 1, och vi hade varken efterfest eller testade något knark. Det stavas vuxenfylla och är ganska angenämt det med.

Nu vill jag åka och hämta min lilla snygga hos Momoi.

Min konstig box

Jag har en låda. Jag kallar den "min konstig box". Och jag vet så klart att det ska vara min konstiga box på korrekt svenska, men nu har jag förenklat detta begrepp så att även utrikiska människor med lätthet ska ta till sig det.

I min konstig box tittade jag häromdagen och hittade allehanda tokiga ting och härliga minnen från förr. Det är i den konstiga boxen man slänger ner gamla kvitton, ett och annat brev, nån polaroidbild hit och annat trams dit som man inte vet var man ska göra av men som man inte vill slänga. Lite som en lattjolajbanslåda.

En dag kanske jag skriver en bok baserad på min konstig box, för så konstig är den.

En grej jag hittade var en smula disturbing tyckte jag först. Det var ett bröllopsprogram där alla bröllopsgäster var presenterade i korthet. Beskrivningen av mig löd:

En snusande tant som bara pratar svenska i London.

Vabeva? Är du på riktigt? Har du inte fått majs idag?

Kul att vara känd som snusare, kul att vara tant vid 27 års ålder. Och vadå bara pratar svenska? Jag hade ju för fan engelskt jobb och engelsk pojkvän.

Men sedan kom jag på att visst var det ett jävla tjat om det där snuset som skulle beställas på internetpostorder. Och tant, det har jag ju alltid kallat mig själv, iallafall sedan jag passerade 25-strecket. Och varenda jävel som kom min väg och inte var svenne fick fan ha vett att lära sig iallafall lite svenska. Jag hade ju världens snobbskola för Argentina-Maria och Bolivia-Lucia på Internet Exchange. Alla sa hångla, alla sa hejdå, alla sa skål. Det kändes liksom viktigt, det där att alla talar svenska. Jag sa aldrig "hi" eller ännu värre "hiya", det var "hej" för hela slanten och så fick dom fatta bäst dom ville. Aldrig cunt, bara fitta.

Och till och med när jag träffade Neil Tennant envisades jag med svenska. You are cp, sa jag till honom. Cp is retarded in Swedish. Bara sådär. Klart jag sa det, klart Neil ska lära sig svenska han med. Ingen kom undan, jag var den självutnämnde svensklärarinnan de lux - med en snus under läppen och en liten tant i hjärtat.

Så in hindsight var det en jävligt träffande beskrivning av den snusande storsvenske låglandskossan i landet Lindon. Man tackar.

Och har man bara en konstig box att lägga allt i, glömmer man aldrig bort allt det roliga. Konversationen med Neil i sin helhet finns också där, den jag skrev upp på toaletten efter att jag snackat med honom på Trash. Hur cool är jag, coolast i kommunen Camden.

Sandlådan

Det kom en rödlätt pojke som ville leka och som pratade obegripligt en stund senare, men efter noga övervägande bestämde jag att inte publicera bilder på honom här. Med hänsyn till den fule pojken och hans föräldrar. Inte lätt att mäta sig med den snyggaste, jag förstår ju det jag med. Nu slapp han iallafall vara med på samma bild, så jämförelsen inte blir lika uppenbar. Stackars pöjk.

VM i bandy eller städkärring 2025

Gunga med betoning på G

Värsta nya pyjamasen

Dör du inte, så snygg den är. Den har Lovisa fått av Momoi, världens bästa Eva, i 1 1/2-årspresang. Så jävla läckert.

På Lördag ska vi ut och låtsas vara ungdomar på karnevalsjippot medan Lovisa ligger hemma hos Momoi i sin nya pyjamas. Gött för samtliga inblandade.

gunga

Fula barn, finns dom?

Ja, för fan. Alldeles nyss kom det fram en tjock ungjävel med syriskt-arabiskt utseende och sa till mig:

Jag tycker du ska åka till ett annat land.

Vafalls? Var det ett försök att på ett artigt vis be mig dra åt helvete?

Nu glider hon runt och blänger på mig, och jag blänger surt tillbaka.

Jävla unge. Lär dig veta hut och banta lite när du ändå är igång.

Fastsurrad vid spisen

Världens bästa fru strikes again. Inte nog med att jag rörde ihop en Feijoada till middagsmat, nej för sedan ställde jag mig och rullade Beijinhos och Brigadeiros för glatta livet och med smör på fingrarna.

Nu är kylskåpet full av brasilianskt mums. Och inte för intet, för imorgon är en stor och fin dag, min man fyller år och då ska han ha det trevligt och iallafall slippa sakna det brasilianska köket för det har han ju här hemma i Svea Rike nu.

Bara att rycka upp kylskåpsdörren och trycka i sig. Grattis.

Som ett bevis på löjlighet

Jag var på en intervju idag. Några universitetsstuderande var intresserade av min åsikt. Och där satt jag och blåste upp mig och kände mig viktig. Drog min vana trogen säkert några skämt och skrattade som sig bör åt mina egna lustigheter. Man gör alltid så.

Döm av min genans när jag kom ut till hissspegeln och hittar ett gigantiskt spenatblad mellan mina framtänder, som ett yttersta bevis för att jag är ett jävla missfoster, som en spark i magen på den som trodde att hon var cool, rolig eller för den delen snygg.

Jävla tur att inte intervjun filmades som jag först trodde den skulle, då hade jag nog varit tvungen att ta livet av mig. Det var ju därför jag var extra snyggjord med ögonskugga och örhängen, istället satt jag ju där som själva definitionen för pinsamhet i kubik. Inget smink i världen kan rädda den som har spenat mellan framgaddarna.

Jag kunde i princip lika gärna ha flashat pattarna eller fisit där i rummet, det hade knappast varit mer genant. Eller visat fittan, för då hade jag iallafall fått popcorn.

Jag har närt en ateist vid min barm

Ibland, bara helt apropå ingenting, utbrister Lovisa:

Guuuud!

Sedan skrattar hon hårt och rått och länge.

För hon har hajjat grejen, och det innan jag ens haft tillfälle att upplysa henne, och grejjen är ju självklart den att den där Guuud är ett jävla skämt som man inte kan annat än skratta åt.

Fy fan vad bra.

Min värsta mardröm vore att hon skulle komma hem med, inte kanylnålshål i armarna eller en flickvän eller ens ett avsågat hagelgevär, nej det värsta vore om hon kom hem i Burka.

Tur att hon redan i tidig ålder häcklar det löjligaste vi har här i världen, helt och hållet på eget initiativ. Då har jag inget att befara, inget att tillägga.

Pussa fisken och sov så jävla gott

När det ska badas:

Vi måste jaga rätt på alla fiskarna, alla plaststjärnorna, alla mina ankor, grisen Bror Duktig, Pinga, gulröda vattenkannan och den där plastboken om Patinho. Alla ska i bubbelbadet, alla ska leka.

När det ska sovas:

Då måste alla gå och lägga sig. I tur och ordning. Först Lovisa, sedan kommer dom alla efter, en efter en. Mimmi, den röda kaninen. Pingu - mwat mwat säger han. Dada, aka Igglepiggle. Nasse, ja kära nån. Katten Gato Negro. Och som grädde på moset och herren på täppan - allas var Goj-oj, favoriten Guran. Sedan kan man sussa gott, omgärdad och omfamnad av alla sina vänner.

Vi brukar smyga in och ta bort några djur när hon har somnat, för man vill ju inte att barnet ska kvävas i denna mjukdjursorgie. Då löper man dock risken att hon vaknar under natten och ropar på Goj-oj. Detta har hänt, detta är sant. Hon är inte dum, det är hon inte. Mig lurar ni inte, sa Lovisa. Fly mig Goj-oj.

Att det sedan var en så pass enkel match att få sitt barn att gå och knyta sig i bingen redan klockan 9, var det ingen som visste under nästan 1,5 års tid när vi satt här och bara väntade på att hon skulle somna i våra famnar i soffan, hände det före midnatt var det smått sensationellt. Vi hade helt och hållet gått på LSC Swärds devis om att "är du trött så går du och lägger dig", vi trodde det var så enkelt att den som är trött, den somnar helt enkelt. Men så funkar det visst inte på små skojare, dom somnar först när man säger till dom att göra det, och då bara efter viss tandagnisslan och omringad av minst 10 djur.

2010-05-16 11.07 AM

Så här ser det ut när man tittar på tv. Fast på datorn, men det är väl sak samma, samma sak. Ser det farligt ut?

Alla vill ju jämt banna om att tv-tittning det är farliga grejer. Man måste våga sätta gränser, limitera intaget av tv-trams, ty det är ju så passiverande och förmodligen farligt för både ögon och själ.

Själv förstår jag inte riktigt skillnaden mellan att interagera med media via en bok eller en film, varför intaget i skärmläge är så jävla skadligt. Jag läser Pippi eller vi tittar på Pippi. Varför skulle det vara bättre att jag läser, jag har ju varken utbildning eller talang för't, som man ju får anta att de i filmen har?

Och så säger Madonna att Pingu det är skadliga grejer, det sa hon redan 1999 när hon var med på Sen kväll med Luuk, du kan googla det om du inte tror mig. Fast hon berättade även att hon tittar på en jävla massa VHS (det var innan det hette DVD), skulle det vara bättre mao? Och är det bara barn som blir skadade av tv:n, det blir väl isåfall vuxna med och dessutom beror det ju helt och hållet på vad man tittar på, Pingu eller våldsporr, man väljer ju vad man vill och blir funtad därefter.

Jag tror att det är den där stenåldersmänniskan i oss som anser att allt nytt är farligt som talar. Stenåldersmänniskan anno 1962 ungefär, alltså. Den som tror man blir tokig av att titta på tv och som är övertygad om att man får hjärnskador av att tala i telefon. Som säger att frisk luft är viktigast i världen och att läsa böcker är bra för intellektet, däremot inte att pula med datorn eller titta på teve. Trams säger jag. Det känns som att normen för barnuppfostran är vädigt bakåtsträvande, allt ska gå till som det gjorde förr, helst ska vi leka med pinnar och kottar och äta bark istället för snask.

Nu tittar vi på Pingu på teven tex, och leker med plaststjärnor samtidigt. Och bloggar. Och ingen mår dåligt. Hej, vilka moderna människor.

Ett och ett halvt

Jag har idag jagat mitt barn, inte med blåslampa, utan med kamera. För att jag tänkte det vore käckt att ha förevigat denna milstolpe det väl innebär att fylla 1,5 år. Det var dock inget som Madamoiselle Snygg ville bjuda på, det kastades hit och dit och täcktes med kuddar och ut med tungan och annat som ser mindre trevligt, alltså sepeskadat, ut på bild.

Ja, det är fan inte lätt. Men till slut lyckas man, för det är ju omöjligt att misslyckas med ett så oerhört snyggt objekt. Klänningen med alla djuren på fick hon i presang av mig på Lindex. Vilken butik va, bara vedervärdiga kärringkläder för oss vuxna, men riktigt fina grejer för småmänniskor. Hur tänkte dom då?

Att min bäbis inte är en bäbis längre och folk börjar tjata på mig om nummer två, det är inget jag är särskilt bekväm med. Men så tänker jag att om man ska ha en unge som är bäbis för evigt måste man ju få en utvecklingsstörd, och det måste jag ju tillstå att jag är glad att jag inte fick.

Avslutningsvis läser vi Barbapapa-boken. Jag försöker lära henne att säga Hjördis nu inför det ståndande 90-årskalaset (det är en tant i blågrått hår och kappa som ser ut som Hjördis i Barabapapa-boken, en av dem som är arga för att Barbapapa-barnen målar hela staden i sina färger), men än så länge har jag inte lyckas. Och det vore ju själva fan om hon sa Hjördis innan hon sa Olivia, tycker du inte.

Och så sjunger hon stora delar av Blinka Lilla Stjärna samt Var Bor Du Lilla Råtta, två kvalitetsbitar. Jag hoppas hon ärvt min sångröst och inte sin fars, än så länge är det tveksamt.

Tig i församlingen, kvinna

Idag har jag frångått en av mina principer. Inget allvarligt, utan bara den om att inte vara vän med folk på Facebook som jag inte känner eller har träffat. Skulle Neil Tennant eller för den delen Pernilla Wahlgren friend requesta mig skulle jag självklart med lätthet frångå alla mina principer och förmodligen ligga med dem också av bara farten. Men då skulle man också kunna hävda att jag "känner" dem, för de har ju vart med sedan i mitten av 80-talet och ett tag brukade jag tänka att Neil&Chris kunde "se" mig, varför jag försökte vara snygg och tuff även i min ensamhet. Det är nog lite samma för dem som tror på Gud och hans pack. Att man spänner sig i vardagen och gör vissa grejer bara för att man tror att någon tittar, varde det Jesus eller Chris Lowe, same same. Jag har nu dock lyckligtvis växt ifrån detta.

Min nya kompis?

Jag gillar hans konst, fast jag inte är konstintresserad, jag gillar hans åsikter och jag gillar hans humor. Och dessutom vill jag sätta ner foten lite lätt, bara försiktigt och i all välmening. Att rita är kul ju. Man kan rita vad som helst, det tycker jag att man kan. Ibland ritar vi kuliga grejer i Bamses Målarbok, även utanför de färdigritade bilderna, man får det. Luften är fri. Än så länge.

Min man har sagt att jag inte får skriva dumt om Musse Pigg i min blogg, för då kan mörkermassen komma och kläppa mig eller i värsta fall hacka min fina blogg, och det vill vi inte. Därför håller jag både låg profil och i min hatt. Dessutom vet jag ju att man ska lyda sin make annars får man stryk, det har Musse Pigg sagt.

Den övergivne konsulten

Efter en vedervärdig cykelfärd med utochinvänt paraply och piskande regn, sitter jag nu nästan mol allena på kontoret. Med blöta fötter i kinaskorna, sminket i strilar ner för kinderna. Det är så tyst att man kan höra de andra konsulterna fisa på toaletten. Alla viktiga är på möte i Malmö Arena. Med Bert. Alla anställda. Alla utom jag. Och han med långt stripigt hår som sitter på dass. Han är inte heller där.

Mitt yttersta mål är att också bli anställd. Att bli en av dom. En i gänget. Så får man rikskuponger, eller riksisar som dom tuffa säger, dom som har. Man får ett häfte riksisar och sedan dras det en liten liten summa på lönen. Jag å andra sidan får skämmas varje gång. Med mitt bankkort och mina patetiska kontanter. "Hon är inte riktig, hon har inga riksisar", pekar dom.

Och så får man grönt passerkort. Slipper skammen över det gula, med vilket man nästan inte får vara med, ljuset håller på att slå om till rött och man får inte längre komma in i värmen. Ut med busen.

Och utvärdering och lönesamtal, vad är det? Sånt får inte jag, jag är ju bara Jesus låtsaskompis. Och jag fick inte vara med i engagemangsundersökningen, den alla talar om, för det är ändå ingen som bryr sig om min åsikt. Jag räknas inte.

Lite som hon Lisa på julafton i den "roliga" historien. Tomten kommer och delar ut sina paket, alla får paket. Utom Lisa som sitter tomhänt genom hela utdelningen. Till slut frågar hon: "Men mamma, varför får inte jag några paket?". "Men Lisa, du har ju cancer", förklarar mamma.

Lite så är det, bara inte riktigt så illa.

Tjockcoachen

Jag har fått en tjockcoach. Hon ser till att jag äter duktigt, för jag växer ju fortfarande, som hon säger. Och så får jag okynnesköpa glass på eftermiddagskvisten när allt som är som tråkigast. Och ta macka till maten trots att jag öst upp ett berg på tallriken.

Och det är ok att jag äter pringles, ballerina kladdkaka och kinapuffar till middag ibland. Jag får det, eftersom jag ju växer fortfarande.

Nu har jag visserligen skakat hand med min kusin om att vi båda ska väga 60 kilo till nästa gång vi ses, vilket är ungefär vid midsommar. Men det är ju bara dumheter. För om man är smal så ser man äldre ut, för då syns rynkorna mer. Det är sant, det är säkert, för det har min tjockiscoach sagt.

Smal och skrynklig eller tjock och slät, vad väljer du? Jag vill fan hellre vara ett fylligt välmående plommon än ett gammalt rynkigt russin, alla dagar.

Så ge mig en bulle till och gå och lägg dig. Hjördis får säga vad hon vill. Tjockglad byggde denna kropp.

En plats i solen

Ibland verkar jag tro att jag är någon slags celebritet, en fantastisk människa som alla slänger allt vad de har för händerna och i planeringskalendern för. Som flugor på en kobajs dras de till mig, jag behöver knappt vissla hallå. Bara muntert utannonsera att "här kommer jag" så är saken biffen och bananen.

Riktigt så enkelt är det inte här i livet, riktigt så het är man inte.

När jag flyttade till Sverige var det inte bemött av den feta audiens jag hoppats på. Det var dagens nyhet kanske, men inte livsavgörande eller särskilt berikande för någon annan än möjligtvis min mamma. Jag ringde en kompis jag inte sett på sex år ungefär, en av få som fortfarande bor i Lund. "Oh vad kul, vi måste ses", utbrast hon, men återgick sedan till sitt barnafödande och sitt familjeliv utan att vi för den sakens skull setts en endaste gång nu nästan ett år senare. Var sak har sin tid.

Och när jag kom till London var jag en besökare visserligen av välkommet slag av de flesta. Men det var bakfyllor hit, pojkvänner dit, trötthet i kubik och annat som satte käppar i hjulen för att jag skulle känna mig riktigt så brännhet som jag inbillar mig att jag är, men som ingen naturligtvis är. Är man inte med i varandras vardag är man inte så jävla het, folk glider isär, andra ersätter, alla kan ersättas.

Och jag tror att alla som skaffar barn bryr sig lite mindre om sina vänner och sitt tidigare sociala liv, det är inte bara för att man inte har tid längre, utan också för att det inte känns så jävla viktigt. Man har bara ett visst mått av entusiasm och kärlek att ge, och när den lilla suger åt sig nästan allt har man inte mycket mer att bjuda på, och då får man ju ingenting tillbaka heller. Så fungerar det.

Den ovillkorliga kärleken, det är ju den som ligger här hemma i spjälsängen och väntar på att min moderliga kyss ska komma och väcka imorgon bitti. Den viktigaste. Spela roll pingisboll om jag får en pint och ett skratt, det är ju sekundärt, oerhört sekundärt. Det kan jag få de få dagarna om året då jag åker till dockorna i London, men det räcker så. Jag behöver inga större sociala utsvävningar i vardagen, jag trivs bättre här.

Missförstå mig rätt, jag förstår ju att jag gått och blivit en kärring eller åtminstone en tvättäkta mammafigur, att det finns annat viktigt i folks liv, att jag inte är varken hetast i kommunen eller världen, och att man själv måste anstränga sig vilket jag vet att jag inte gjort för jag varken orkar eller har lust. Jag förstår allt det här. Men som det stod på en t-shirt jag fick av mina bästa polare 1995: Jag kräver inget men jag vill ha allt.

Om att flytta "hem"

Kommer ni ihåg när Katten och Skägget flyttade "hem" till Stockholm, det var väl i slutet av 2005 om jag inte minns galet. De var fortfarande unga, fräscha, sugna och snygga, men tänkte som så att i Sverige kan man väl också lattja, bara med addade bonusar såsom seriöst jobb och snygg lägenhet. Johodutack, pest och pina i sur-Stockholm, alla mådde dåligt. Och det är nog tyvärr så att har man sett något annat är man inte riktigt nöjd med det där tillslutna, regelrätta, lite tråkiga som Svea Rike erbjuder om man jämför. Det är svårt att hitta ett socialt liv, att hitta sin nisch, att passa in, där allting är konformt och ingen får sticka ut och alla har sitt.

Det finns egentligen bara en grej som gäller som skäl att flytta hem, och det är det skälet jag angav. Ett litet fint barn som ska bli svensk och gå på dagis och bo nära mormor. Skitbra, precis som det ska va.

Problemet med umgänget här "hemma" är ju att det alltid måste planeras så lång tid i förväg eftersom alla är så uppbokade av just ingenting. Det blir en stor grej av att man ens ses, inget spontanpubande, ingen mitt-i-veckan-oj-vad-fulla-vi-blev-hihi. Det ska planeras och lagas mat och fixas, livspussel ska pusslas. Hemma i England kunde man glida in på puben med en och sedan var det plötsligt ett 10-tal andra där man kände och på den vägen var det, både vänner, hångel och framtida husbands hittade man här. Lätt som en plätt och inte så himla seriöst, inte som att förhandsplanera en stor stark nästa fredag eller en dammiddag i mitten av juli, det blir liksom inte så spännande så och då kan det lika gärna va, då trivs man bäst hemma under sin korkek och luktar på bäbisen. Och det är ju det jag gör, sitter hemma och har det bra. Men det hade aldrig funkat utan bäbis, då hade jag inte haft någonting att hämta här, då hade jag inte passat in här alls.

Läs här om en annan som flyttat hem, hon slapp iallafall heltäckningsmattan på toan, vilken grej. Hon jobbar på mitt jobb och är nästan lika snygg och rolig som jag, iallafall den skojigaste jag träffat på hela 2010. Grattis!

Bullmamma

Idag steg jag upp 8:30 och bakade bullar medan mitt barn ritade i Bamse-målarboken. Ullas Bullar - rullar hem till dig. Det var tänkt som en slogan för ett kondis jag skulle ha, ett med utkörningsservice. Som så mycket annat blev det inget med det.

Nu ska jag strax resa till Helsingborg och träffa min ungdoms docklandslag, delar av det som en gång kallades fyrklövern och några tuffa från gymnasietiden. Systembolaget stänger klockan 3, håll i hatten och hoppas att jag hinner med.

God Stewart

Om jag hade befunnit mig i London denna helg, vilket jag ju alltså inte gör, eftersom jag var där förra helgen och för att jag tog det bisarra beslutet att flytta därifrån, då hade jag gått och sett God Stewart.

Det är alltså självaste Rick Gill som utspökad i peruk rosslar fram gamla Rod Stewart-hits (and misses) på Dublin Castles scen.

Jag vet inte om han skämtar eller driver med sig själv, men jag tror inte det. Jag tror att han fortfarande, vid 46 års ålder, tror att han ska bli upptäckt som den rockgud och självskrivna stjärna han tycker sig vara.

En underbar man, man önskar man var där, det gör man. Med en pint i näven och sedan efterfest hos Barbiedockan med knarket. Man gör alltid så.

Ungdomsfylla revisited

Ungdomar ja. Nu är det inte häftigt att bara röka, nej nu är det coolaste att vara beroende av att röka. Stackars mig, kan inte sluta, fan vad jag är världsvan, vuxen och vrålfräck. Och att vara full är nog fortfarande något att skryta om; jag minns inget, men skojigt var det. Knark kan vara ännu bättre för att verka, iallafall om du är beroende, kan liksom inte sluta. Och om du har råd.

Men mest snackar man om det härliga med fyllan, det händer egentligen inte särskilt ofta, en gång i månaden på sin höjd. Och inför varje supartillfälle kan man snacka inför det: fy fan vad full jag ska bli på valborg, höhö, och sedan eftersnacket; fy fan vad full jag var, eller du då, höhö.

Sedan följer några år då det varken är fräckt eller fräsigt att supa och röka, bara en del av vardagen och något som förgyller den. Inte mer med det, igår var jag full och ikväll är jag på det igen, fy fan vad kul.

Men sedan kommer den där ungdomsfyllerigrejen igen, när man blivit småbarnsförälder. Med den skillnanden att nu snackar man bara. Nu jävlar skulle det sitta fint med ett järn, ett par glas innanför västen. Sugen man är, full man ska bli. Men mest snack och väldigt minimal verkstad. Man snackar om det för att poängtera att man minsann fortfarande är med i loopen, trots att man egentligen helst sitter hemma och fredagsmyser med kult och fidde, lägger sig tidigt och vaknar som nyponros med sin småtting. Jag kan komma på mig själv ibland med att snacka om att jag ska supa till, men sanningen är att jag inte varit på systembolaget sedan typ februari någon gång.

Vorsprung durch Königin

När man som svensk kommer till till exempel England har man oförtjänt gott rykte redan från början per automatik. Det är Ulrika Johnson hit, Abba dit och allt det där härliga med de nakna blondinerna som springer lättfotade över blomsterängarna i jakt på nästa ligg. Sådana är vi! Sedan blir de givetvis besvikna när de kommer till Svea Rike och träffar ett gäng torrisar som inte legat sedan julen-88 och som tycker att rätt ska vara rätt och ditt ditt och mitt mitt och att du inte ska tro att du är nåt, men det hör inte hit. Det är svennarna som kommer till englandet som får det goda anseendet, det är dom som håller den svenska fanan högt.

Lite samma skulle jag vilja hävda att det är med brasilianarna. Folk i Sverige verkar tycka att Brasilien, det är mig ett exotiskt och häftigt land. Det är karneval hit, samba dit och världens bästa fotbollsspelare, slog ju oss 1958 med 5-2, det glömmer vi aldrig, fy vad bra dom är, bäst i världen.

Men det som får oss mer positiva till brassarna mer än något annat är så klart att vi har en brasiliansk drottning. Att Silvia egentligen är en gammal nazistavkomma, det talar vi inte högt om. Nej, hon är en vacker och ljuv brasilianska, superexotisk men ändå det svenskaste vi har. Därför har svennarna, som i övrigt bara på det politsikt korrekta planet gillar utlänningar, en redan från början inmatad positiv bild av brassarna.

Det är därmed bra för mig och min halvbrasilianska familj. Och snart kommer det 4 till! 4 vilsna brassar som ska tillbringa sommaren i Sverige, hujedamej vad häftigt, undrar om självaste drottningen släpper in sina landsmän på slottet, det vore inte mer än rätt.

Viva Brasil.

Lovisa berättar

Så här säger Lovisa:

Anja!

Sjuk!

Ajajaj...nääääääää. Handen.

Hemma! Elsa! Ja!

Trots att hon var så lugn när Anja låg på golvet och jag hetsade med tryckförbandet, verkar hon alltså tagit stort intryck av detta traumatiska. Hon pratar om det än, flera veckor efteråt.

Intelligent va. Häftigt va. Läskigt va.

Jag - Jesus assistent i SEMC-himlen

Jag rattade in TV3 Play och programmet Anna Ankas Assistent. Och eftersom jag själv arbetar som assistent har jag lite synpunkter på det här.

För det första: Enbart djupt tragiska och socialt sett sepe-skadade personer skulle vara så pinsamma att de ansöker till detta jobb.

För det andra: Jobb förresten, det är väl för fan inget jobb i traditionell bemärkelse, det är horeri alternativt slavarbete.

Ingen människa skulle väl stå ut med en sådan barsk och elak chef i verkligheten, det är ju bara för att hon är "känd" som man vill fnaska för henne så klart.

För det tredje: Känd my ass. Vad är det som är så jävla åtråvärt och fint med att vara känd? Jag är bra mycket hellre okänd än ökänd för min sepiga attityd, mitt plastiga yttre och mina val av knullpartners. Är det så att de flesta människor vill vara kända till varje pris? Proppar sig fulla med sillikon (silly-kon), trista attityder och chockerarande beteenden bara för att bli en röst i radio och tv? Vad vinner man på det? Får man ligga mer och bättre? Tror inte det va. Ich verstehe nicht.

Själv är jag assistent till en trevlig man som när han är som allra trevligast (tex när han ger mig snygga telefoner och bjuder på middag) kallas för Jesus. Han kanske inte kan gå på vatten och bota sjuka, (inte ens sinnessjuka), men han är iallafall duktig, schysst och rolig - och det kan man fan inte säga om sopan Anka.

Få betalt för gammal ost

Jag kom faktiskt på att jag har gjort ett ännu sämre köp än de två vänsterskorna den senaste veckan, när jag tänkte efter även utanför boxen i vilken det jag förträngt låg och pyrde.

Det var när jag betalade 2,900 riksdaler för luft.

Alla varnas vi just som vi är i bilköpartagen att köpa begagnade bilar.

Köp inte på Blocket, privatpersoner bara luras och vet inte vad skit det är de säljer. Och köp för Guds skull inte av en secondhand-bilhandlare, lömskare skummisar finns inte på denna jordsnurra, så fort du kört ut från parkeringen lossnar avgasröret och vänder du på bilen upp-o-ner är det garanterat fråga om en rosthög in disguise. Och om du nu måste köpa en begagnad biljävel (fast du borde ta lån och köpa en sprillans ny med garanti), köp då för Jösse namn en Volvo. Till Volvon kan du nämligen hitta alla reservdelar och detta till vrakpriser, du kan till och med hitta dem på bilskroten, allra godast är ju gratis.

Och sedan när du har bilskrället, då måste du hitta en tjomme med bilverkstad hemma i garaget i villan där han bor, gå aldrig till de stora bilmekanikerna för de tar hutlösa ockerpriser och gör saker med din bil du aldrig bett om som du sedan måste betala för.

Lyssnade jag?

Icke. Jag köpte en alldeles unikt snygg Alfa Romeo av en synnerligen trevlig man från Lödde med Blocket-annons.

När bromsarna började låta som ett flygplan i drift vid inbromsning tog jag den intet ont anande till Autocenter i Lund, där de informerade mig att en kontroll skulle kosta mig 250 kronor. Om problemet var vad vi trodde efter diskussioner om bromsoljuden, skulle vi byta bromsklossar och eventuellt bromsgrunkomojer till det facila priset 4,100 kronor. Om problem uppstår eller fler fel hittas ringer vi dig. Och Engelska? Inga problem, ”fixar vi”.

Några timmar senare ringer min man fly förbannad för att han betalat 2,900 spänn till en man som bara talar skånska för en bil som fortfarande låter som ett flygplan i drift.

Jag ringer upp fanskapet på verkstaden och ber att få läxa upp dem. De upplyser mig om att det kostar 26 papp att fixa alla fel på min bil, pengar jag kan se mig om i madrassen efter utan att för den skull finna dem.

Thanks for letting me know, säger jag och vill be dem dra något mycket mycket gammalt över sig. Hur blev 250 kronor 2,900 kronor? Ni fattade väl själva att jag inte ville ha oljan bytt på en bil som kostar 26,000 att göra körduglig och besiktningsbar? Eller nähä, det fattade ni inte. Bilmekanikers iq ligger väl vanligtvis under 80 och de finns till bara för att jävlas och luras. ”Kontroll och arbetstid gick lös på 2,900 spänn” hävdade fåntratten jag ringde. Ja, thanks for letting me know i förhand säger jag och tuggar fradga av ilska. Kanske fattar ni att jag vill hänga ut Autocenter i Lund som den ruttnaste av platser man kan besöka för att få sin bil fixad på varenda review-site på nätet? Vill man däremot betala för luft och för att bli dåligt bemött, om man är sån, ja då kan man gå till dessa tomtar och ockrare, för det är just vad man får.

Autocenter i Lund är ingen bra affär, Autocenter i Lund är lurendrejare. Fy för Autocenter i Lund (Nu tror jag alla som googlar Autocenter i Lund har fattat vinken, tack för ordet).

2,900 SEK för ingenting, då betalar jag fan hellre 11 pund för två vänsterskor. Om jag var tvungen att välja.

Bilen är för övrigt fortfarande snygg och vi kör den trots att den låter som den gör, tills vi kommer till han jugoslaven på Gunnesbo som fixar bilar utan att knorra och utan att luras alltför mycket. Honom ska vi ha.

Årets sämsta köp

Primark är en jävligt het lågprisklädbutik i London. Den är alltid fullproppad med turister, företrädesvis svennar på grönbete och kvinnor i burkor med barn under armarna som vill ha något fint under kåpan att visa sin muselman där hemma.

Det är med andra ord en vämjelig upplevelse att strosa runt i denna butik. Hälften av kläderna ligger nertrampade på golvet, 80% av plaggen är asfula a la danskt mode, resten är som hittat. Det är alltså dessa 10% man ska sikta in sig på, det som är läckert, busbilligt och hett, men som inte ligger skrynkligt och sketet på golvet.

Skor har dom också, och just ett par sådana riktade jag min sugenhet mot och slängde ner i min redan av 2-pundsblusar och Igglepiggle-pyjamasar dignande korg. Det var ett par zebrarandiga ballerinapjucks, som påminde om ett par jag hade i min ungdom. Sketasnyggt. Provade ett par snabbt över sockan och det kändes gjutet. Rycker åt mig ett par fräscha från hyllan.

Sedan när jag kom hem till Mawia och sätter på mig ena dojan visar det sig att de går alldeles för långt ner, att man ser början på alla tårna, och att det ser asfult ut. Så nästa dag tar jag med mig dojorna tillbaka till Primark för att byta. De kostade ju ändå 11 pund och i Primark-mått mätt är det dyrt. Men kön till Customer Service är typ en halvmil lång, vem hade trott något annat, så jag skiter i det. Tänker att jag kan ha dom med strumpbyxor till, det blir snyggt serru.

Men. Så kommer jag hem. och tänker att nu ska jag använda mina nya skor till nya kjolen och nya strumpbyxan för £4 respektive £1 stycket, what a bargain.

I med foten. I med andra foten. Det är något konstigt här, det står inte rätt till, det känns konstigt och ser framför allt för jävla bisarrt ut. JAG HAR ALLTSÅ FÅTT HEM TVÅ VÄNSTERSKOR.

Kan du tro så snöpligt. Här står jag med två värdelösa vänsterskor som dessutom inte var så jävla snygga från första början. Du kan tro jag känner mig misslyckad, blåst och lurad.

Årets sämsta köp. Lätt.

Kärlek

Vi hittade även denna snygga kvinna på lokal i östra London. Det var någon som sa: fan vad tjusig hon är Jenny, det lyser om henne, hon ser så harmonisk och lycklig ut. Och jag kan inte annat än att hålla med. Fy fan vad fin hon är min Svenny. Och vad vackert att hon kom till den fulaste baren på Upper Street bara för att hänga med docklandslaget, trots att hon bor i en annan världsdel, den som heter Essex. Älskar'n.

Dockor i landet Lindon

Om du trodde du skulle få Big Ben, Towern och St Pauls som ett vykort på posten, så trodde du tyvärr fel. Jag är ledsen att göra dig besviken, men i London är det bara 2 saker som gäller numera, och det är dockor och pints. Dessutom var jag sopig med kameran och lyckades bara ta ett 10-tal bilder, varav denna var den allra bästa.

Detta är alltså jag och Lina på Big Red. Vi var jävligt slitna denna lördagkväll, men det syns inte på denna bild. Vi ser ju för fan ut som två nyusprungna rosor strax över 20 bara, trots att vi egentligen är två dekadenta kärringar, iallafall en av oss.

Det var en bekant som kom fram till mig i lördags och sa: Alltså Ulla, jag måste bara säga att du är så jävla snygg, fy fan vad fin du är!

Ja, det är säkert, hon sa så, och det var efter bara cirka 2 pints, sedan hade hon många fler innanför västen och sa väl mest bara RAAAAAP och skällde på dörrvakten som inte ville släppa in John varpå hon själv också blev utslängd. Så ska en slipsten dras.

Nu är det visserligen så att som relativt nybliven mamma har man inte så höga krav på sig att vara läcker, de flesta klipper ju kort och praktiskt och blir feta samt slutar med smink, så därför var det inte svårt att tänka sig att det skulle imponera på folk när jag kom svävande i sminksnygghet, långt sessigt hår och chipskroppen inklämd i mina nya jeggings i storlek 10. Det är snarare så man drar en slipsten, eller hur.

Längtan Skala 3:1

En helg utan sin lilla, den är fan inte helt lätt som mamma mu. Jag må vara en blödig människa, men aj vad det längtas. Vet inte om man ska skratta eller gråta. Skratta för att hon är så jävla bra och man snart får se henne, eller gråta för att man inte är hemma. Larvputte, sa du. Ni får mycket gärna prova, sa jag och citerade han negern i Ligga i Lund i ett olämpligt sammanhang. Men sån är ju jag.

Så här jävla nöjd var hon iallafall över att få leka med mig idag. Ja, så nöjda är väl de flesta som får leka med mig. De i London, de på arbetsplatsen, men mest lilla. Det stavas ovillkorlig i förnamn och kärlek i efternamn. Det vet ingen någonting om som inte tryckt ut barn ur underliv eller hål i magen, alternativt suttit bredvid och tryckt hand, alternativt adopterat en skojare från Kina, alternativt hittat en på gatan och så vidare, men poängen är densamma. Det duger inte med katt, varken riktig eller i porslin.

Och så här ser det ut när man är sötast i hela världen. Om du tar en encykopedie, vilken som helst, kommer du att under begreppet gullig/söt/snygg hitta denna bild som definition, eftersom ju en bild säger mer än 1000-tals ord.

Ny pyjamas med kompisar på

Hur snygg är hon på en skalad banan i sin nya pyjamas för fyra pund på Primark? Snyggast kan jag få be att tala om. Och inte fan köpte jag tjej-varianten med rosa och den sepiga löjlfinken Upsy Daisy, nehejdutack, rött och blått och snyggt i fotbollsmunderingsstajl, för den hade Igge-Pigge och Makka-Pakka på sig, sket väl jag i att det stod pyjamas for boys på paketet.

Hemma, men borta

This is the place I used to call home. I've done all the usual things, met with all the usual suspects. Not much have changed, the same beautiful people work behind the bar in Dublin Castle, only Lindsey's beard have grown to a cave man's size and wildness. The doormen, Adam and Frank, let us all in for free and was well happy to see their favourite customer of the year 2007. And Scott was pleased to see me, he even bought me a pint! A good old lovely Kronenbourg. Rick Gill was there, he said hello in the same way as if we've only bumped into each other last week. Same old, same old. Dave was there, with his sidekick Steve. He asked: Is she happy? And I said that she was, cause I think she is. And Dave Chase too, what a funny little twin. I saw Tapetseraren DJ-ing in the back room but couldn't be bothered to say hello. He was wearing one of his usual hideous boldly patterned shirts, that's all I needed to know. Nothing's changed, how comforting. Marcy, the girl on the door, was ranting about how Chelsea was going to win the league and how fuckin' cool that was, like I still cared, and I pretended that I do, although I really don't.
Then I suffered the hangover of the year, because people who never drink cannot, as we know and I should've known, handle a drink or many. So I had to sleep most of the day and missed out on a lot of shopping I was supposed to do. No harm done, I did some in Camden, and had a fika with Lilla Anna och Langa Farbrorn, although not in Toasted cause they were only doing hot dogs for the crawl. After that I went to Waterstone's and bought a pile of books for my family, small colurful ones with animals for lilla, interesting popular science ones for stora. I then had to carry this heavy bag of books the whole evening, which was a bit of a nuisance and a wonder I didn't accidently leave it somewhere. I managed to carry it all the way home, I am duktig, can you adam and eve it.
We spent the evening in a "bar", and bars as opposed to pubs, aren't very nice to go to. The music is too loud and too shite, the people are dressed up but ugly and most of them have crooked english noses and wants to shag other ugly english people, that's why they're there and that's what they get. In England I am snygg, in Sweden not as snygg. English girls are in general very unattractive, but they don't seem to know it.
Then we went to the Big Red, which is much nicer. But the birthday boy, John, was apparently too drunk, or the doormen were too anal, one of the too, so he was refused entrance. Some people decided to have an after party, but no no no not me, I went home to my little bed with a little cat sleeping and purring with me in the Archway living room.
It's strange to be a visitor, I'm not a visitor, am I? I'm one of them, I belong here, I'm part of the gang, aren't I? But then again I'm not, Elvis has left the building and the party continues without him. And I try to convince them all to have babies instead, because that is the one thing that beats everything else, the one thing to do with your life that has a point, but they're not convinced. Not yet. Not now. They don't know. I do.
A few hours of fun left, then I will return home to my favourite people in the world, lilla och stora. Min familj.
But now - Primark, what a horrible place but with wonderfully cheap things.