Tourettes-Jesus i Svenska Kyrkan

Idag har vi varit i Sverige. Jag försökte lägga band på min Tourettes, men lyckades illa. Det är ju så kul att svära i kyrkan, lite förbjudet, göra Jesus förbannad. Det första jag gör är att utbrista: "Titta där är den där äckliga Kai", framför en bild av Kyrkans personal. Kai är en cp-skadad gubbe som håller i Svenska Kyrkan i Londons kör, han är skitful och sådär kristet töntig som bara kristna människor kan vara. Han har en kristet len röst med uppländsk dialekt och vill bara sjunga om Jesus. Jesus är hans överkompis, det är därför han är så glad.

Vi köper Sibylla-korv med senap och ketchup av några kärringar i randiga förkläden. I kyrkan har dom en julbasar. Här kan man köpa överpriserad svensk mat och snask, julpynt, Liljeholmens (för dom engelska stearinljusen duger ju inte), glögg och annat trams som man som Londonsvensk kan sakna. Djungelvrål, jordgubbskräm och jordnötsringar plockar jag på mig. Alla är kristet käcka svenskar, många bär folkdräkt. Vad är detta för människor? Varför är dom så löjligt trevliga och töntiga? Jo, för att dom är kristna och älskar Sverige. "Nu gick den sista Prästosten!", skriker en kärring till en annan.

Vi går till cafeet som de provisoriskt har installerat i självaste kyrkan. Gud är kärlek, står det att läsa vid altaret. Jaså minsann, och Jesus skrumplever. Vi ställer oss in the queue for the kaffe. Glider in på en räkmacka för 4 pund, ackompanjerat av Swedish kaffe. Kaffetanten tycker att vi ska gå och sätta oss så kommer hon efter med kaffet, "så slipper vi stå och jonglera", menar hon äppelkäckt. "Där hade vi tur" tycker en kristen kärring som reser sig från ett bord vi kan ta över. Ja, där hade vi en jävla tur. Tourettesen bubblar i mig; jag vill svära, prata om att ligga, pullsa och knarka. Ett äckligt barn sörplar alldeles för högt på sin saft och jag vill säga högt att han är äcklig. Jesus närvaro känns stark, jag river i med ett par bitar från "Lasse och hans kompisar"-skivan. "Vet du varför jag är så glad idag, jo för Jesus han är min bästa vän". Jag var bara med i Pingstkyrkan för pysslet och landhockeyn, när de andra barnen bad om goda provresultat, vinst i fotbollsmatch och annat trivialt, satt jag och apade mig och skrattade åt deras idioti.

Vi fnissar åt en Starbucks-svensk annons på anslagstavlan. Tvårummare på Edgware Road, dela med 5 andra, endast 361 pundare i månaden. Vilket erbjudande va. 3 svenska brudar i varje rum, och alla gör tjejlumpen (6-12 månader i London mellan gymnasiet och universitetet, då man bor i svenskkollektiv på Edgware Road och jobbar på Starbucks).

Efter fikat hittar jag en guldgruva. Ett bokstånd med gamla härliga klassiker. Jag plockar på mig Pojken med Guldbyxorna, Den Vita Stenen, en bok som heter Ullabella precis som jag.

Sedan får jag syn på Kai i egen hög person, och då vet jag att det är dags att gå.