Den dagen, den sorgen

Det står att läsa i NME att New Order funderar starkt på att kasta in handduken för gott. Och who can blame them? Både Bernard Sumner, som ser allt lönnfetare ut för varje gång jag ser honom och som dansar mer och mer som en pappa/farfar, och Peter Hook passerar 50-strecket i år. Man blir inte yngre med åren, och knark, brudar och bärs har nog mist sin stjärnglans efter så många år i branchen. Om man sedan noterar det faktum att nästan alla fans är gamla 80-talsrävar som bara hurrar för de gamla bitarna, allra helst Joy Division, samt att det förmodligen inte tillkommit några nya fans sedan 1989 (med undantag för ett fåtal som föll dit på Crystal), är det kanske inte något att höja på brynen för att de vill dra sig tillbaka. De kan ju leva på Royalties tills det är dags att ta på sig träfracken, moeny is no issue.

Ta bara undertecknad. Mina favoritlåtar är True Faith (1987), Bizarre Love Triangle (1986), Blue Monday (1988) och möjligtvis Regret (1993). Jag äger inte senaste skivan, och de låtar jag hört känner jag inte särskilt starkt för. Hade de släppt "Waiting for the sirens call" som sin första platta nu hade jag inte varit ett fan. Det är bara för att de har låtar som ovanstående i sitt bagage som de kan klassas som legender. Men dessa klassiska örhängen kan väl få fortsätta snurra på skivtallriken även om Bernard o Co går i pension?

Så jag är inte ledsen.

Jag är glad för alla fantastiska bitar jag fått, jag förväntar mig inget mer. Ingen kan ändå någonsin slå True Faith, så varför ens försöka?



Hur fräsigt är det egentligen att vara Farfar Grå-Räv med Guran på ölmagen?


Näste man till rakning att hänga upp kavajen blir nog Neil Tennant. Han är bara ett år yngre än min mamma (Sa du nåt om min mamma???) och det känns inte som om han och Chris Lowe har så mycket nytt att erbjuda popvärlden. Det är det gamla, fantastiska de lever på, men om de försöker göra detta i all evighet tror jag de slutar som patetiska. Ingen vill höra det nya, alla vill bara ha Suburbia, It's a sin och eventuellt Go West om man är bög (Nej, jag är faktiskt inte bög som du!, sa Pingu).

Tätt följda av farbröderna i Depeche Mode. Man ska sluta med flaggan i topp, lämna festen när det är som roligast.