Personal Jesus - 6 months down the line

Ibland blir man ledsen när man ser hur rätt man hade. Inte ofta. Men i det här fallet. Jag skrev ett brev till Adam i slutet av Maj som jag aldrig skickade. Detta var strax efter att vi (han?) gjort slut och jag var naiv nog att tro att vi åtminstone kunde vara vänner. För inte kunde mitt liv fortgå utan att han fanns i det på något sätt? Ulla och Adam liksom - vilket radarpar. Hej lilla babs.

Men jo, där är vi nu. Senast vi hade trevligt var någon gång i Augusti, då var vi lite berusade och skojade om hångel och spenderade hela kvällen i varandras gemytliga sällskap. Trevligt, tänkte jag, nu är vi polare (som pussas på munnen). Men sedan dess har vi bara setts sporadiskt och haft otrevligt - väldigt korta möten där han ställt artiga frågor om typ min mamma och jag blivit gnällig och sedan har vi skiljts åt (med sedvanlig munpuss).

Sista gången vi sågs hade jag sovit 3 timmar efter en helnattsefterfest med allt vad det innebär; jag var dimmig i blicken, hade whiskey-röst och urin-ande. Vi kollade på en fotbollsmatch, sen kom Fuzz dit och var högljudd. Alla förslag jag lade fram om framtida umgänge ratades. Han var irriterad över att han var tvungen att jobba senare på eftermiddagen. Han skrattade inte när jag var rolig. Han frågade om den och den och den, men ingenting om mig och berättade heller inget av vikt om sitt eget liv. Sedan följde jag honom till bussen och tvångspussades och tvångshöll i handen innan han försvann på sin fula buss mot norr.

Detta var den 28e Oktober.

Hejdå Adam.

CP-ruta:
Read it and weep.
I know this is really hard to talk about, I find it very hard myself; expressing feelings (what are they?), being honest (with both yourself and me), talking about what happened and why. But I think we need to talk about this now rather than later if we ever going to have a relationship, be it just as friends. I’ve got all these questions and thoughts that I dwell on with my friends, but I think it would be much better if I could dwell on it with you. And I think we both need it, even if you seem to think we shouldn’t. To pretend everything is alright, to talk about all and nothing rather than what happened to us, it’s not going to work, we will never be able to be proper friends if we don’t talk all this through first, or at least I couldn’t do it. Now is the time to get answers to all questions, to know where we stand, where we go from here. I feel if we wait to long to do this (and I believe it has to be done) at least I would end up bitter and angry. And I think it is impossible to switch over to be just friends just like that, we kind of proved that when we saw each other last week. What’s with the kissing on the mouth business? You don’t do that with friends. But we did it. Why? Cause we’re not ready to stop, at least I’m not, I’m not in "friends"-mode yet, and probably not you either. So let’s stop pretending we can be just friends. Let’s stop asking each other if you had any hångla. Let’s face it, if any of us did after just 1-2 weeks after breaking up a 4-year relationship, that would be saying it all meant nothing, showing the other part no respect what so ever. And I don’t think any one of us is sugen anyway. Maybe one day far away we can tell each other about hånglas and laugh about it, but definitely not now, we’re not at that stage and I think it would take a lot of talking and dwelling on things if we want our friendship to work. We need to give each other time, we both have to be better at talking about what happened and how we feel about it, we can’t just leave it and hope for the problems to solve themselves. They never will unless we talk about it, that is kind of the problem, and the reason we "had to" break up. So talk, talk, talk. Then maybe leave each other in peace for a while. I know it’s hard, but I just don’t want us to not be in each others lives and that is what would happen if we don’t at least try and make things straight and clear.

Nej, det blev aldrig någon utredning. Det var ingen som vågade.