14 November 2005. Den vanliga jobbstyrkan kommer till arbetsplatsen pñ utsatt tid 9 AM. Direktörerna kommer in lite som dom vill, as per usual. Först ur eliten att anlända till kontoret är Vårtkärringen, hon uppträder inte konstigare än hon brukar, snicksnackar lite dumheter som ingen vill höra, den vanliga outhärdliga sörjan. Ingen av oss i pöbeln märker att vi faktiskt har en kvinna i djup sorg här i rummet. Inte förrän de andra två direktörerna släntrar in och underrättar oss om att företagets ledare och Vårtans vän sedan 20 år har avlidit. Nu snyftar Vårtan borta vid sitt skrivbord, teatraliskt och plötsligt. Som om hon inte visste innan. Men det har det senare framkommit att det gjorde hon visst. Det var hon som berättade för de andra direktörerna, det var henne familjen ringde. Men nu var det bestämt att även ett nära dödsfall måste behandlas professionellt, it’s business as usual hette det. Och så blev det. Vi jobbade på som vanligt, inget avbrott, inget snack, bara hockey. Barry var borta och hans håriga torso och absurda humor som lyste upp detta karga kontorsklimat med honom.
Och det var i ungefär den vevan allt började gå utför på riktigt. Vårtan fick för mycket makt, den steg henne fullständigt åt huvudet och den ena galenskapen avlöste den andra. Och vi som ser henne in action varje dag inser hur sjukt och ondsint hennes hjärna arbetar, medan Barrys familj verkar tro att det är hon som sköter om företaget efter Barrys bortgång, att allting brister eller bär beroende på hennes insats, att hon är oumbärlig.
Att hon sedan i egenskap av Finansdirekör redovisar en förlust i årsbokslutet, är inget man kan beskylla henne för. Eller?
Att alla vantrivs på jobbet kan väl näppeligen ha något med hennes vidrighet att skaffa? Eller?
1 comment:
det är också ganska precis ett år sedan your favourite punkdocka packade sista kappsäcken, storbölade på mixern och åkte hem till ett kargt svedala. fifan.
Post a Comment