Saturday, November 02, 2013

Jag rear ut min själ, allt ska bort

Många människor förfasar sig över att information man lägger ut på nätet finns tillgänglig för alla. I samma anda har en del föräldrar bestämt att aldrig blotta sina barns ansikten på sin blogg (Spiderchick, Ebba von Sydow, Blondinbellas hittills ofödda und so weiter).

Jag tycker detta är ett oerhört omodernt sätt att se på saken. Nu kommer vi tillbaka till resonemanget om att allt nytt är farligt; internätet är förstås farligt, eftersom det är relativt nytt, och inget våra glada pensionärer direkt förstår sig på (nåja).

Men jag ser personligen ingen större skillnad på att publicera bilder på mina barn på internet och att visa upp dem på stan. Det är olika rum, men principen är densamma: Ett antal okända individer har möjlighet att beskåda mina barn, antingen virtuellt på en bild jag väljer eller live i en situation jag mer eller mindre valt. I båda sammanhangen kan det förekomma pedofiler, idioter och as, i inget av sammanhangen förekommer det att mina barn är nakna eller utsatta för något obehagligt.

Så lika väl som man döljer sina barns ansikten på nätet skulle man isåfall ikläda dem typ burka så fort man lämnade hemmet, och det vet vi ju att det bara är dårar (a.k.a. tokreligiösa) som sysslar med dylika sjuka saker. I verkligheten.

Det är helt enkelt en mognadsfråga, och eftersom internet fortfarande är ganska färskt är det nytt, läskigt och något att förfasa sig över. Datorn har tagit sig in i guttens hjärna, liksom. Och potentialen att någon skulle sitta och tanka hem ens bilder och använda dem i olämpliga sammanhang känns mer påtaglig än att någon skulle sitta bakom en buske på lekplatsen och smygplåta barnen själv. Även om båda dessa scenarion är plausibla.

Vi rör oss helt enkelt i olika rum, vår tillvaro har fått en till dimension, den digitala. Jag ser ingen anledning till att vara mer begränsad i vad jag visar upp där än i andra sammanhang med främlingar, till exempel på snabbköpet, badhuset eller stan, men så är jag också en hiskligt modern och nytänkande människa.

Friday, November 01, 2013

Hört hos gynekologen

Cellprov ska tas vid jämna mellanrum, inga konstigheter. Där ligger jag och fläker ut mig i den där stolen vi alla lärt oss att hata. Och det känns förstås obekvämt, inget att hymla om. Hon småpratar lite, för att lätta på stämningen, antar jag.

"Jag ser att du också jobbat idag".

Säger hon mellan mina ben.

Chocken i det! Vad säger människan? Vad är det hon ser? Vad tror hon jag jobbar som? Vad är det hon antyder? Har jag något som eventuellt skulle kunna tolkas som jobbrelaterat där nere? Vad jobbar man som om någon kan se på ens underliv att man jobbat?

Ja, det finns ju mig veterligen bara en yrkesgrupp som använder könet som arbetsredskap; världens äldsta yrke, och uppenbarligen är detta ett skrå jag aldrig ens varit i närheten av.

Så varför säger hon så? Vad är det för fel på mig?

Allt detta hinner jag tänka under ett par hektiska sekunder innan hon pekar på mitt passerkort till jobbet som fortfarande hänger om halsen på mig.

Herre-fucking-gud. Vilken tur. Jag varken är eller ser ut som en hora.

PS Gynekologen tyckte också att jag hade snygga tights. Så klart. 

Snyggast

Här fullständigt sveper jag fram i korridorerna under haglande komplimanger om min sjukt snygga byxa.

Det händer sällan att man går in i affären och ser Plagget med stort P. Men igår hände det alltså mig. På HM. Där hängde de, legginsarna från himlen, så snygga att jag formligen började sagla av sugenhet. Frågan var inte om de skulle passa, frågan var snarare om det egentligen inte var bäst att direkt köpa på mig minst dubbel uppsättning, så att jag så ofta som möjligt kan vara så här jävla snygg.

Thursday, October 31, 2013

Larmrapport. Barnen mår dåligt. Alla mår dåligt. Men jag mår inte dåligt, tackar som frågar.

Jag frågade min mamma någon gång hur det kan komma sig att hon är så smart och vet så mycket, trots att hon har uppfostrat tre bångstyriga ungar. Hur har hon hunnit bli så allmänbildad, hur har hon haft koll på alla dessa författare, filosofer, historiska personer, alla dessa nyheter? Namedropparnas mästare, det är min mamma det, hon kan lite om allt. Själv sitter jag mest som ett levande frågetecken nu under det som kallas småbarnsåren. Jag hänger inte med i världsnyheterna, jag har inte läst någon nobelpristagare och jag har, tvärtom vad jag lovade min gymnasiefilosofilärare, glömt bort filosoferna.

Jag är visserligen på nivå 436 i Candy Crush och jag har en jävla koll på vad mina polare sysslar med, åtminstone om man får tro deras Facebook-logg. Men min intelligens rinner lite som sand mellan fingrarna; jag har noll koll.

Min mamma avslöjade att hennes hemlighet är att hon alltid läste. Medan vi barn lekte på golvet (och rispade grammofonskivorna med pennor, kletade snorkråkor under soffbordet, färglade bilderna i de då svartvita bilderböckerna) hade hon alltid en bok i allra högsta hugg i näven. Kanske brast hennes uppmärksamhet någon gång, kanske satt hon på stranden och läste medan jag och mina syskon skvätte vid vattenbrynet, kanske gav hon oss inte alltid 100% av sin koncentration och entusiasm i leken.

Känns det igen?

"Lägg ner den där jävla telefonen" -så inledde en bloggpappa debatten den här vändan. Om föräldrar som tittar på sin Smartphone istället för på sina barn som spelar hockey eller dansar.

"Lyssna på barnen!" predikar Aftonbladet. De känner sig nämligen osedda, försmådda och alls icke älskade för att du som förälder sitter där och Fejsbokar istället för att vara närvarande i leken.

Svenska Dagbladet fläskar på med en larmrapport: Barn till Smartphone-föräldrar löper risk att bli deprimerade, åtminstone mikrodeprimerade. Mobilanvändandet kallas djärvt för ett folkhälsoproblem och varningar för framtida skador vi ännu inte sett prov på kastas ut.

Computer Sweden ser något mer nyktert på saken, och tycker inte alls vi ska "lägga ner den där jävla mobilen", utan hävdar att vi använder den på ett smart sätt. Vi betalar räkningar från lekplatsen, bokar tandläkartid från sångstunden på öppna förskolan, handlar på Ica medan vi sitter på läktaren vid fotbollsplanen. I princip kan jag väl hålla med, men jag tror förstås att det mesta vi gör med våra mobiler medan vi vaktar våra barn är inte nyttorelaterat, utan ren förströelse. För att det finns ingen människa i vuxen ålder som vill leka 100% av sin fritid, de som hävdar det ljuger.

Vad Twitter tänker i frågan orkar jag inte ens forska i, det finns som vanligt lika många åsikter som det finns Twitter-konton, den ena fåraktigare än den andra.

Larmrapporter kommer till oss med jämna mellanrum; ibland är det livsfarligt att äta ett visst livsmedel, ibland är det TV-apparaten som riskerar att ta livet av oss eller åtminstone göra oss blinda, en annan gång är det alltså, som nu, mobilanvändandet som gör oss till dåliga människor och framför allt dåliga föräldrar. Det ständiga dåliga samvetet har aldrig varit sämre, än idag, när Familjelivsgänget jagar oss med blåslampa för allt vi gör eller inte gör.

Det finns finkultur och det finns populärkultur, där det senare inte anses socialt accepterat. Men det går ju i vågor vad som är högt och vad som är lågt, vad som är farligt och ofarligt. En sak är iallafall säker, och det är att allt som är nytt blir per automatik farligt. Ungdomar nu för tiden! Det var bättre förr! Har du hört den förut?

De larmrapporter som idag rör mobiler och surfplattor, har stöpts i exakt samma form som de varningar vi tidigare fått om datorer, tv-tittande, rockmusik, hasardspel, dryckjom, fettkonsumtion, dans och alla andra av livets glädjeämnen. Det är helt enkelt farligt att leva - man kan dö.

Vad allt detta farliga haft gemensamt är att de varit nya företeelser, och allt nytt vet man ingenting om, därför är det farligt. Att lära sig av historien och av andras erfarenhet är tydligen omöjligt. Det märker man ju t.ex. på att vissa än idag envisas med att vara djupt religiösa, trots att vi historiskt sett har provat och det var inget bra. Nytt är farligt, gammalt och beprövat tryggt. Var och en utgår från de egna förutsättningarna, den egna kulturen. Så funkar den enfaldiga människan.

Aldrig har vi väl curlat och brytt oss så mycket om våra barn som vi gör idag. Aldrig har pressen varit så stor att vi ska ge dem vår odelade uppmärksamhet. Jämt. Även om barnen tittar på Smurfarna, Pippi Långstrump, Fåret Shaun på teven (vilket de bara ska göra cirka 45 minuter om dagen så klart, annars blir det farligt) måste du aktivt vara med och titta och kommentera för att belönas med epitetet "bra förälder". Drar du fram mobilajan och hostar upp ett par snabba likes på Instagram har du missat en del av dina barns uppväxt. Stackars barn!

Jag tror att alla människor mår bra av någon form av förströelse - är du vuxen så har du kanske andra krav på underhållning än ett barn. Det där att vi inte är 100% med i alla lekar, det är varken något nytt eller något fel. Det är bara tiderna som förändras och utbudet av förströelse med den, och i enlighet med principen att det nya är fult och det gamla är fint, förfasas vi över smartphoneanvändandet och anser det vara fult.

Där min mamma satt med näsan i en bok, hökar jag över min Sony Xperia. När pappans finger scrollar i telefonen idag på lekplatsen, satt 70-talets förälder snarare på parkbänken med ett handarbete. Same same, but different. Med den skillnaden att man idag förväntas ha dåligt samvete över det.

En helt annan diskussion är den om att folk gör meningslösa saker i sina mobiler istället för att söka vettig information och förkovra sig, för det skulle man kunna göra. Men med hela världens samlade kunskap ett klick bort i en app nära dig, blir det oss övermäktigt, och istället hänfaller vi till det enkla, till vardagen på Facebook. Det kan jag se som ett någorlunda alarmerande problem. Men detta är inte vad larmrapporten handlar om, den handlar om att våra barn är försmådda för att vi går och glor i våra smartphones per se stup i kvarten. Jag hävdar dock att det där att vi ibland ignorerar våra barn för att ägna oss åt någon form av vuxenunderhållning, må det vara stickning, tidningsläsning eller mobilplattesurf, är alls inget nytt och ej heller ett beteende som är önskvärt att motarbeta.

Wednesday, October 30, 2013

Det kan man kalla slöseri med liv!

Så här i lönetid har jag gått och blivit lite ivrig, kan man säga. Det har dragit i min shoppingtarm som aldrig förr. Jag är ju, som många vet som känner mig, inte särskilt förtjust i att springa i butiker och jaga modeplagg, allra minst gillar jag skoaffärer. När jag letar skor tittar jag normalt på folks fötter på stan, inte i några uppradade hyllor. Och det är kanske dumt, för hur fan ska jag lyckas hitta de där pjucksen som såg så läckra ut på den där donnan som sneddade över torget så gracilt, i verkligheten. Jag kan ju inte stoppa varje människa med stil och fråga var hen köpt sin modeutrustning, det vore väl påfluget (men härligt osvenskt förstås). Klädaffärer är bara snäppet ballare, men eftersom jag är en hårt heltidsarbetande karriärskvinna, har jag bara tid att rota i butik samma tid som alla andra, dvs upplevelsen är trång, irriterande och svettig. Därför är lösningen given: Nätshopping.

Så mycket lön kvar efter räkningarna betalats har jag inte haft på länge, här brinner det i min ficka, tycks jag ha tänkt, när jag begivit mig in i djungeln av Asos, HM, Ellos, alla dessa coola butiker som har allt jag behöver. Eller?

Well, för det första behöver jag (Oui, j'ai besoin de) en röd klänning till julfesten och julafton. Den får inte vara porrig eller åtsmitande på fel ställen, ej heller dyr om man bara ska använda den några gånger om året, och den måste matcha ett läckert rött läppstift jag tänker att jag har. Men de flesta klänningarna är så klart fula om de är billiga, porriga om de är dyra, och absolut jättedyra om de är snygga, och nästan alla har det gemensamt att de har fula snitt. Otidsenliga om du frågar mig, men vad vet jag som inte läst Elle Magazine sedan jag besökte en brittisk frisörsalong typ anno 2006.

Och så behöver jag att par svarta låga boots med något snyggt spänne. De får inte ha för hög klack för då känner jag mig som en hora, spännet får inte var för spännigt och de får inte se ut som gummistövlar eller galoscher eller för den delen vara pensionärsanpassade. Och helst ska de inte kosta mer än 300 spänn och vara gjorda av plast. Tror du jag hittar sådana utan lupp och lykta?

Jag kan även tänka mig några fina koftor, kanske en eller annan kjol och nån ball blus till mina barn, billigt och bra.

Men tror du inte jag suttit som ett brinnande bevis på löjlighet i tre kvällar och browsat mode, fyllt virtuella varukorgar med halvsnygga reaplagg, utan att för den skull lyckats komma till skott? På sluttampen tvekar jag - ska jag verkligen ha det där vita spetslinnet med en svart ros på, även om det bara kostar 129 spänn, är det snyggt? Det kan jag tala om att det var det icke; jag såg det nämligen live på HM Nordstan i helgen. Fy fan vilket taffligt, sladdrigt plagg, det var mig en herrans tur att jag inte köpte det. Och Ellos-klänningen, en röd med spets uppe på, slinkig kjol, hur snygg tror du den är på en skalad banan när den kommer ur Posten-påsen? Jag gissar inte alls.

Så jag står som en fånig häst inför ett hinder och tvekar, vill inte klicka på checkout, för jag inser ju att det där att shoppa på nätet är lite som att köpa grisen i säcken. Väljer man och vrakar bland reaerbjudandena kan man ju dessutom räkna att man blir duktigt blåst. Det är ju bara det allra fulaste som till slut hamnar där, avskrädet som ingen, bara en sopa, vill ha.

Jag vet inte om jag ens kommer till skott, men samtidigt om jag aldrig kommer i brallan, då har jag ju verkligen slösat tre kvällar av mitt dyrbara liv på just ingenting alls, ungefär lika meningslöst som att spela Candy Crush, och så vill jag ju inte att mitt liv ska se ut.

Så ta dig samman människa och shoppa nu för fan. Det riktigt känns hur överskottspengarna bränner i fickan, gör det inte?

Tuesday, October 29, 2013

Kliv ner från era höga hästar och ta av er de tuffa maskerna

För mycket tid. Och all tänkbar information tillgänglig via våra fingertoppar. Ständig uppkoppling och evig kontakt med individer vi i verkligheten inte träffat på kanske 10 år.

Allt rullas upp i ett flöde av mer eller mindre intressant babbel bubbel, sammelsurium, ditten och datten.

Jag ser förstås trenden, den har pågått länge. Lika länge som människan haft sin dator, sin fritid, sitt Facebook-konto. Och den består i att vi ska sträva efter att överträffa varandra i förträfflighet. Självskryt, pekpinnar och besserwisser-attityder serveras för var och en som orkar läsa. Det vissa föraktfullt kallar PK är i själva verket den norm de flesta strävar mot, som är den väg man bör gå för att bli socialt accepterad. Och det är klart att det är rätt att vara politiskt korrekt, det säger ju sig självt att man ska värna om fattiga, ta avstånd från främlingsfientlighet, tycka synd om djuren, värna om miljön, hjälpa de utsatta, skänka pengar till välgörenhet, äta enkom ekologiskt, hata SD. Och skriva om det i de internetforum man vistas i, må det vara FB, den egna bloggen, Familjeliv eller Twitter. Inte för att skryta, hävdar man, utan för att inspirera andra att vara lika duktiga.

Ja, för fy bubblan, vad inspirerad jag blir. Vill genast öppna börsen och hosta upp till Röda Korset, ta bilen ut till den ekologiska bondgården och köpa en liter ekologisk mjölk, skriva på protestlistor mot rasisterna och mot alla romregister i världen, åh vad jag också vill bli duktig. Eller inte.

Det är så lätt att köpa sig fri. Att sätta på sig PK-skjortan och göra som man ska. Hata e-nummer och Jimmy Åkesson. Sätta en rosa rosett på kavajslaget, odla skägg i november, odla sina egna kryddor, bjuda hem en flykting, klappa sig själv på axeln.

Och så lätt att köpa alla snyfthistorier som sanningar. Ahmad 85 blev utvisad, buhuhu. Ansgar, 48 och rullstolsbunden, fick ingen sjukpenning, jag gråter. Och barnen som blev avslänga från tåget för att de inte hade biljett! Barnen! Ett fall, en lösning. Dra mig baklänges, det finns ju sjuttioelva fall av stackare jag inte ens någonsin får höra talas om, är det Aftonbladet som bestämmer vem det är mest synd om? Tydligen.

Jag vet att solidaritet är ett fint ord, men jag är tveksam till vad man egentligen ska var solidarisk mot i alla lägen, det finns ju som bekant två sidor av samma mynt, inget är så svartvitt som den s.k. sanningen vill låta påskina. 

Och jag vägrar sitta på mina höga hästar i min tuffa mask och basunera ut min vonoben-attityd till alla de misslyckade, felinformerade, desillusionerade jävlar i bottenskrapet av min Facebook-lista. Jag tycker väl inte heller att nidbildsdockan i Kalle Anka är så hiskligt ball, att Jimmy ska bli president, att det är ett problem att nån töntig kärring vill gå i burka, att brudar som våldtas för skylla sig själva, att man ska käka 20 kilo kött per person och vecka, att det är gött att skövla regnskog - men jag tycker heller inte om hur alla dessa människor med för mycket tid på kontot sitter och bröstar sig för att de skänkt 100 spänn till Bris istället för att köpa julklappar till sina barn. Bara för att inspirera mig! Man tackar.

Nej, det är en jävla hets om du frågar mig. Diskar du inte ur ditt yoghurt-paket så att du kan återvinna förpackningen? Dåliga, dåliga människa! Köper du inte ekologiska morötter? Skyll dig själv idiot, nu dör du och dina barn i obotlig cancer! Röstar du på SD? Varsågod, här har du sparken! Ger du pengar till tiggare? Snåljåp, ge mer! Ingen hemlös har sig själv att skylla, hör du det. Snarare är det ditt fel, låglandskossa. Köper du kläder på HM? Barnmisshandlare! Alla som handlar någon annanstans än på Tradera och Stadsmissionen är offer, elaka offer. Onda konsumtionsmonster. Och don't get me started on Nestlé. Har du någonsin köpt en produkt från Nestlé så ska du genast sättas i den virtuella skamvrån på Fejset. Nestlé dödar barn! Afrikanska stackars barn!

Halvfabrikat och e-nummer. Vill du ta livet av någon, till exempel dig själv, eller vad är det frågan om? Laga nu din ekologiska, vegetariska mat från grunden. Ska du äta kött så ska det åtminstone vara halalslaktat för fan, eller är du rasist? Va, är du det? Har du gett ett jobb till en invandrare på sistone, har du det?

Tjocka människor som äter på McDonalds. Vita män med höga chefsposter. Alla som läser Avpixlat. Ni är dåliga människor, samhällets avskräde. Värda allt hat ni utsätts för. Men rör inte min invandrare! Tänk på all spännande mat vi berikats med, bara en sån sak!

Jag är också ganska PK i sinnet, det är inte det, varför skulle jag inte, det är inte rocket science precis. Att vara snäll, givmild och god. Men jag skryter inte om det. Jag är inte här för att ge kängor eller dåliga samveten. Jag gör så gott jag kan, sköter mig själv och skiter i andra i möjligaste mån, och det skulle jag önska att fler gjorde. Och jag börjar inte hosta och skrävla på min FB-vägg så fort någon blivit orättvist behandlad (enligt AB), jag sätter inte på mig slöja för att stödja någon tant som fått läppen spräckt, helt utan att ifrågasätta. Jag hoppar inte på lämmeltåg av solidaritet bara för att man ska. Jag lagar frysta köttbullar och mår ganska bra av det. Även om de innehåller en eller annan häst.


Monday, October 28, 2013

Kvinnlig förtrolighet och den där förpillade Vi-är-från-Venus-mentaliteten

Åh, ibland blir jag så trött på att vara kvinna. För det mesta, i situationer där man slipper var naken, tycker jag att det gör varken från eller till, jag kan tycka att folk fokuserar alldeles för mycket på vem som är vad, alla kan gärna vara hen så vitt mig anbelangar, så länge det inte spelar roll, och det gör det som bekant inte utanför sängkammaren.

Det är knappast mitt fel att vi lever i ett sexistiskt, icke-jämställt samhälle. Jag har varken önskat mig upphållna dörrar eller gratis-date-middag. Jag har aldrig tyckt att karlarna ska ha sitt, att kvinnor gör bäst i att tiga i församlingen. Min utgångspunkt har alltid varit att alla människor är idioter tills de bevisar motsatsen, snippa som snoppa.

Det jag eventuellt har gemensamt med andra människor blir inte per automatik större för att den andre har liknande anatomi som jag. Det är väldigt sällan jag känner för att diskutera just anatomi och kroppsfunktioner med någon människa. Inte mer med kvinnor än med män. Det är samma sak med nakenhet, den vill jag inte dela med någon, varken med främmande män eller främmande kvinnor.

Så är det dock inte för andra, har jag noterat. 

Andra kvinnor kan vräka fram stjärtremsor och strutpattar, bara resten av närvarande personer också är kvinnor. Som om det plötsligt var helt oanstötligt att vara spritt språngande hårig, valkig och fnasig. Som om kroppen i alla lägen var sexuell, därför skulle det genast bli liggövningar eller åtminstone tankar på sådana om snoppbärare var närvarande. Det är detta man ser prov på i TJEJERNAS omklädningsrum, ett av mina hatställen på jorden. Jag är förstås konstig som inte vill visa mig naken för någon (nåja), men jag vänder mig mot att människor uppvisar exakt samma beteende på badhuset som hemma i badrummet. Tappar du tvålen är det inga konstigheter att vända röven i vädret och plocka upp den samtidigt som du släpper en trött fjärt. Det är ju ändå bara kvinnor här!

Kvinnor har mens, det har inte män. Jag har dock inget behov av att informeras om att någon har en blodig binda i trosan, i något sammanhang. Din pms, din mensvärk - den är inte densamma som min. Bara för att vi båda har den, mensen, innebär inte det att vår upplevelse är samma eller att den bör diskuteras. Det där, att en annan kvinna, liksom lite viskande, förtroligt säger något om sin mens, även om man inte egentligen känner varandra så bra, har väl alla varit med om? Du kanske själv har varit den där mensande som glidit fram till en kollega på kontoret för att fråga om hon har tamponger, istället för att helt sonika löpa bort till Ica och tjacka ett paket? Oss kvinnor emellan!

Förlossningar ska vi inte tala om. Jag vet själv att det är en traumatisk upplevelse och sådana vill man gärna älta. Men kom igen, det måste finnas gränser även här! Det där att ligga uppfläkt som en gris och trycka ut soffor eller vad det är ur underlivet, det är ju så ytterst privat och ocharmigt, något bättre måste du väl ha att dra fram ur din rockärm som konversationsunderlag på dammiddagen? Inte skulle du berätta om ditt avslag, hur du sprack, för dina manliga bekanta? Vad är det då som får dig att tro att alla kvinnor vill höra? Kvinnor kan!

Nej, där har du en del i problematiken varför vi inte är jämställda. För att kvinnor och män strävar så förbannat att vara olika, och att finna gemenskap i sin egen snippgrupp, i så banala frågor som de gällande kroppsfunktioner och nakenhet. Allt detta tycker jag man kan hålla mer eller mindre privat, och istället hitta andra ämnen som kan förena människor, oavsett vad de har mellan benen.

I korthet: Klaga inte på att du lever i ett patriarkalt samhälle om du samtidigt vill bli behandlad som en prinsessa av en muskulös man, om du fnissar mens med dina väninnor och vägrar prutta inför din man av principen att fina flickor fiser inte, emedan han släpper mörka brakare så att soffan gråter. Sluta sitta där uppe på din höga häst i damsadel, kliv ner från din piedestal, ta av dig lösögonfransarna och sluta kokettera, så ska du nog se att det egentligen inte är någon skillnad. 

Och där skapade vi ett jämställt samhälle, just i det läget då vi suddade ut de gränser vi byggt upp för att någon hade en snabel en annan en blomma, vi släpper de virtuella burkorna, på spärrarna och på de tradiga sociala strukturer som gör oss till kvinnor respektive män. Kvar finns bara människor, och i det enda sammanhang då det eventuellt spelar roll vilket könsorgan man har, det är när vi ska göra nya människor.

Ropar du slyna? Slyna kan du va själv

Måndagströttman ligger som ett sjok över mänskligheten, särskilt den delen av oss som varit ute och röjt i Sveriges framstjärt Götelabarj i helgen.

Så när jag säger godmorgon till en kollega, en norrländsk man i 55-årsåldern, och han replikerar:

Slyna!

som svar. Då blir jag lite chockad. Inte arg, mest förvånad:

Va, kallar du mig slyna?

Och han ser själv lite chockad ut, säger:

Nej, tjena sa jag.

Tjena tjena mittbena.

Ja, man hör det man vill höra, eller hur var det nu?

Sedan gick jag en lång stund och skrattade för mig själv åt denna tokroliga felhörning och blev väl tagen för tokig av de som eventuellt såg mig fnissa. Åh, vilken sjuk hjärna.

Friday, October 25, 2013

Däggdjur föder levande ungar, det vet ju alla

Jag upphör aldrig att imponeras av mina flerspråkiga barns förträfflighet. Det är just så coolt som folk alltid säger när man berättar att man talar flera språk hemma.

Jag är själv inte helt oäven på portugisiska. Jag förstår mycket, kan många ord och klarar förståelsen av de flesta barnböcker. Men häromkvällen satt jag och tragglade en brasiliansk faktabok med Lolo och var väl lite lost på vissa ord, så kan man säga. Så jag hittade på vad saker kunde betyda, vad annat kan man göra. Ibland hade jag rätt, för jag är ju rätt smart.

Men när jag sa att på den här sidan är det djur som äter kött, för jag fattade fan inte vad mamífero betyder, och who cares, det kan mycket väl innebära att de är köttätare, även om carnívoros kanske ligger något närmare till hands, jag erkänner det nu i efterhand. Den lilla tvåspråkiga anade ugglor i mossen - inte fan är det utmärkande för kaniner, elefanter och katter att de äter kött, så hon ville veta vad det stod på portugisiska, och jag tvingades erkänna att det ju stod mamífero, inget annat.

Och hon ba', mästrande: Du, det betyder att de föder levande ungar!

Och jag ba': Åh just det, ett däggdjur.

Så sjukt smart och överkurs för en som inte ens är fem, kan jag tycka, men så är ju mina barn heller inga aper.

Just nu är hon dessutom helt inne på att börja snacka engelska. Och det visar sig hela tiden att hon förstår massor. "I speak English", säger hon stolt på svengelska, och det gör hon ju! Min lilla duktiga smarta apa.

Thursday, October 24, 2013

Att justera sitt humör

Det sägs att när man skaffar barn berikas man per automatik med ett oändligt tålamod. Utom när man är trött eller har fått nog så klart. Folk som avlar förändras, blir nya fina människor, som inte skäller, svär eller beter sig omoget. Pedagogiska, genomtänkta och förstående.

Jag har alltid tyckt att det är lite väl bullshit. Det finns ingen magisk kur som gör oss till bättre människor, att stöta ut en bäbis genom underlivet gör oss iallafall inte plötsligt till övermänniskor. Vi kanske blir lite mer ödmjuka inför livets storhet, inser eventuellt vad meningen med livet faktiskt är, men det gör oss inte till givna fantastiska föräldrar. De flesta fortsätter att vara de usla, missunsamma, irriterade, självupptagna personer de var. Åtminstone ibland hänfaller vi alla till att vara fullständiga idioter, även med barn omkring oss. Mänskligt osv.

Det går så klart att anstränga sig och vara just sådär härligt tålmodig och mysig. För anstränga sig måste man, det kommer inte av sig själv alltid. 

Lösningen är påklistrat tålamod, alltså tänk innan du talar, lägg tand för tunga, band på Tourettsen. När man är trött, när det tjatas, när allt känns vardagligt och trist, för det gör det ju emellanåt. Men det går att låtsas att man är glad och snäll, och det är iallafall bättre än att leva ut sin inneboende irritation.

Vredesutbrott är till för att stävjas. Jag försöker jobba med mig själv på detta område. Hade jag levt i en tid då det ställs diagnoser hade jag eventuellt fått en, men det gjorde jag alltså inte. Jag är bara konstig.

Ta mig som jag är, brukar det heta. Men gör inte det, är du inte nöjd med mig så gör ditt bästa att förändra mig.

Missförstå mig rätt, för det mesta är jag snäll och sävlig. Men ibland blir jag så arg att jag inte kan snörpa igen kakluckan, jag blir så där rabiat och vidrig, kastar dockor omkring mig och vrålar olämpliga ord. Mitt tålamod är inte oändligt, det är inte ens särskilt stort, förmodligen mindre än medelpellens. Det bästa med mig är dock att jag är medveten om min egen oförträfflighet, jag står inte och skryter om hur oerhört fantastisk jag är på barnuppfostran, jag håller en låg profil och gör så gott jag kan.