Jag frågade min mamma någon gång hur det kan komma sig att hon är så smart och vet så mycket, trots att hon har uppfostrat tre bångstyriga ungar. Hur har hon hunnit bli så allmänbildad, hur har hon haft koll på alla dessa författare, filosofer, historiska personer, alla dessa nyheter? Namedropparnas mästare, det är min mamma det, hon kan lite om allt. Själv sitter jag mest som ett levande frågetecken nu under det som kallas småbarnsåren. Jag hänger inte med i världsnyheterna, jag har inte läst någon nobelpristagare och jag har, tvärtom vad jag lovade min gymnasiefilosofilärare, glömt bort filosoferna.
Jag är visserligen på nivå 436 i Candy Crush och jag har en jävla koll på vad mina polare sysslar med, åtminstone om man får tro deras Facebook-logg. Men min intelligens rinner lite som sand mellan fingrarna; jag har noll koll.
Min mamma avslöjade att hennes hemlighet är att hon alltid läste. Medan vi barn lekte på golvet (och rispade grammofonskivorna med pennor, kletade snorkråkor under soffbordet, färglade bilderna i de då svartvita bilderböckerna) hade hon alltid en bok i allra högsta hugg i näven. Kanske brast hennes uppmärksamhet någon gång, kanske satt hon på stranden och läste medan jag och mina syskon skvätte vid vattenbrynet, kanske gav hon oss inte alltid 100% av sin koncentration och entusiasm i leken.
Känns det igen?
"Lägg ner den där jävla telefonen" -så inledde en bloggpappa debatten den här vändan. Om föräldrar som tittar på sin Smartphone istället för på sina barn som spelar hockey eller dansar.
"Lyssna på barnen!" predikar Aftonbladet. De känner sig nämligen osedda, försmådda och alls icke älskade för att du som förälder sitter där och Fejsbokar istället för att vara närvarande i leken.
Svenska Dagbladet fläskar på med en larmrapport: Barn till Smartphone-föräldrar löper risk att bli deprimerade, åtminstone mikrodeprimerade. Mobilanvändandet kallas djärvt för ett folkhälsoproblem och varningar för framtida skador vi ännu inte sett prov på kastas ut.
Computer Sweden ser något mer nyktert på saken, och tycker inte alls vi ska "lägga ner den där jävla mobilen", utan hävdar att vi använder den på ett smart sätt. Vi betalar räkningar från lekplatsen, bokar tandläkartid från sångstunden på öppna förskolan, handlar på Ica medan vi sitter på läktaren vid fotbollsplanen. I princip kan jag väl hålla med, men jag tror förstås att det mesta vi gör med våra mobiler medan vi vaktar våra barn är inte nyttorelaterat, utan ren förströelse. För att det finns ingen människa i vuxen ålder som vill leka 100% av sin fritid, de som hävdar det ljuger.
Vad Twitter tänker i frågan orkar jag inte ens forska i, det finns som vanligt lika många åsikter som det finns Twitter-konton, den ena fåraktigare än den andra.
Larmrapporter kommer till oss med jämna mellanrum; ibland är det livsfarligt att äta ett visst livsmedel, ibland är det TV-apparaten som riskerar att ta livet av oss eller åtminstone göra oss blinda, en annan gång är det alltså, som nu, mobilanvändandet som gör oss till dåliga människor och framför allt dåliga föräldrar. Det ständiga dåliga samvetet har aldrig varit sämre, än idag, när Familjelivsgänget jagar oss med blåslampa för allt vi gör eller inte gör.
Det finns finkultur och det finns populärkultur, där det senare inte anses socialt accepterat. Men det går ju i vågor vad som är högt och vad som är lågt, vad som är farligt och ofarligt. En sak är iallafall säker, och det är att allt som är nytt blir per automatik farligt. Ungdomar nu för tiden! Det var bättre förr! Har du hört den förut?
De larmrapporter som idag rör mobiler och surfplattor, har stöpts i exakt samma form som de varningar vi tidigare fått om datorer, tv-tittande, rockmusik, hasardspel, dryckjom, fettkonsumtion, dans och alla andra av livets glädjeämnen. Det är helt enkelt farligt att leva - man kan dö.
Vad allt detta farliga haft gemensamt är att de varit nya företeelser, och allt nytt vet man ingenting om, därför är det farligt. Att lära sig av historien och av andras erfarenhet är tydligen omöjligt. Det märker man ju t.ex. på att vissa än idag envisas med att vara djupt religiösa, trots att vi historiskt sett har provat och det var inget bra. Nytt är farligt, gammalt och beprövat tryggt. Var och en utgår från de egna förutsättningarna, den egna kulturen. Så funkar den enfaldiga människan.
Aldrig har vi väl curlat och brytt oss så mycket om våra barn som vi gör idag. Aldrig har pressen varit så stor att vi ska ge dem vår odelade uppmärksamhet. Jämt. Även om barnen tittar på Smurfarna, Pippi Långstrump, Fåret Shaun på teven (vilket de bara ska göra cirka 45 minuter om dagen så klart, annars blir det farligt) måste du aktivt vara med och titta och kommentera för att belönas med epitetet "bra förälder". Drar du fram mobilajan och hostar upp ett par snabba likes på Instagram har du missat en del av dina barns uppväxt. Stackars barn!
Jag tror att alla människor mår bra av någon form av förströelse - är du vuxen så har du kanske andra krav på underhållning än ett barn. Det där att vi inte är 100% med i alla lekar, det är varken något nytt eller något fel. Det är bara tiderna som förändras och utbudet av förströelse med den, och i enlighet med principen att det nya är fult och det gamla är fint, förfasas vi över smartphoneanvändandet och anser det vara fult.
Där min mamma satt med näsan i en bok, hökar jag över min Sony Xperia. När pappans finger scrollar i telefonen idag på lekplatsen, satt 70-talets förälder snarare på parkbänken med ett handarbete. Same same, but different. Med den skillnaden att man idag förväntas ha dåligt samvete över det.
En helt annan diskussion är den om att folk gör meningslösa saker i sina mobiler istället för att söka vettig information och förkovra sig, för det skulle man kunna göra. Men med hela världens samlade kunskap ett klick bort i en app nära dig, blir det oss övermäktigt, och istället hänfaller vi till det enkla, till vardagen på Facebook. Det kan jag se som ett någorlunda alarmerande problem. Men detta är inte vad larmrapporten handlar om, den handlar om att våra barn är försmådda för att vi går och glor i våra smartphones per se stup i kvarten. Jag hävdar dock att det där att vi ibland ignorerar våra barn för att ägna oss åt någon form av vuxenunderhållning, må det vara stickning, tidningsläsning eller mobilplattesurf, är alls inget nytt och ej heller ett beteende som är önskvärt att motarbeta.
No comments:
Post a Comment