När slutar man smyga in i sina barns rum på kvällskvisten? Lite för att kolla att de andas, trots att spädbarnsdöd i stort sett är tekniskt omöjligt, mest för att insupa deras förträfflighet. Stå en stund andäktigt vid sängkanten och le stolt och tänka att det där lilla trygga blonda trollbarnet, det är mitt, och jag ska lära det allt jag kan.
Ibland drabbas jag av en sorg där jag står. När jag tänker på att de ska bli stora och kanske hata mig omvartannat. När jag tänker på all skit de ska tvingas möta i den fula, fula världen. Alla as, alla som luras och bär sig åt, alla som ska svika, bedra och göra till åtlöje. All eventuell mobbing, alla nederlag, alla cp-fyllor. Och att jag inte kommer att vara med dem när allting händer. Att de kanske kommer bo i ett annat land än det jag bor i. Att de inte alltid ska vara mina små bäbisar. Att de en dag kanske eventuellt ska inse att jag inte är bäst och snyggast i hela vida världen.
Men det är bara när jag är på det humöret. Det där sura. För det mesta tänker jag bara att det där, det gjorde jag fan så bra och vi ska leva lyckliga i alla våra dagar, för det ska vi ju.
No comments:
Post a Comment