Åh, ibland blir jag så trött på att vara kvinna. För det mesta, i situationer där man slipper var naken, tycker jag att det gör varken från eller till, jag kan tycka att folk fokuserar alldeles för mycket på vem som är vad, alla kan gärna vara hen så vitt mig anbelangar, så länge det inte spelar roll, och det gör det som bekant inte utanför sängkammaren.
Det är knappast mitt fel att vi lever i ett sexistiskt, icke-jämställt samhälle. Jag har varken önskat mig upphållna dörrar eller gratis-date-middag. Jag har aldrig tyckt att karlarna ska ha sitt, att kvinnor gör bäst i att tiga i församlingen. Min utgångspunkt har alltid varit att alla människor är idioter tills de bevisar motsatsen, snippa som snoppa.
Det jag eventuellt har gemensamt med andra människor blir inte per automatik större för att den andre har liknande anatomi som jag. Det är väldigt sällan jag känner för att diskutera just anatomi och kroppsfunktioner med någon människa. Inte mer med kvinnor än med män. Det är samma sak med nakenhet, den vill jag inte dela med någon, varken med främmande män eller främmande kvinnor.
Så är det dock inte för andra, har jag noterat.
Andra kvinnor kan vräka fram stjärtremsor och strutpattar, bara resten av närvarande personer också är kvinnor. Som om det plötsligt var helt oanstötligt att vara spritt språngande hårig, valkig och fnasig. Som om kroppen i alla lägen var sexuell, därför skulle det genast bli liggövningar eller åtminstone tankar på sådana om snoppbärare var närvarande. Det är detta man ser prov på i TJEJERNAS omklädningsrum, ett av mina hatställen på jorden. Jag är förstås konstig som inte vill visa mig naken för någon (nåja), men jag vänder mig mot att människor uppvisar exakt samma beteende på badhuset som hemma i badrummet. Tappar du tvålen är det inga konstigheter att vända röven i vädret och plocka upp den samtidigt som du släpper en trött fjärt. Det är ju ändå bara kvinnor här!
Kvinnor har mens, det har inte män. Jag har dock inget behov av att informeras om att någon har en blodig binda i trosan, i något sammanhang. Din pms, din mensvärk - den är inte densamma som min. Bara för att vi båda har den, mensen, innebär inte det att vår upplevelse är samma eller att den bör diskuteras. Det där, att en annan kvinna, liksom lite viskande, förtroligt säger något om sin mens, även om man inte egentligen känner varandra så bra, har väl alla varit med om? Du kanske själv har varit den där mensande som glidit fram till en kollega på kontoret för att fråga om hon har tamponger, istället för att helt sonika löpa bort till Ica och tjacka ett paket? Oss kvinnor emellan!
Förlossningar ska vi inte tala om. Jag vet själv att det är en traumatisk upplevelse och sådana vill man gärna älta. Men kom igen, det måste finnas gränser även här! Det där att ligga uppfläkt som en gris och trycka ut soffor eller vad det är ur underlivet, det är ju så ytterst privat och ocharmigt, något bättre måste du väl ha att dra fram ur din rockärm som konversationsunderlag på dammiddagen? Inte skulle du berätta om ditt avslag, hur du sprack, för dina manliga bekanta? Vad är det då som får dig att tro att alla kvinnor vill höra? Kvinnor kan!
Nej, där har du en del i problematiken varför vi inte är jämställda. För att kvinnor och män strävar så förbannat att vara olika, och att finna gemenskap i sin egen snippgrupp, i så banala frågor som de gällande kroppsfunktioner och nakenhet. Allt detta tycker jag man kan hålla mer eller mindre privat, och istället hitta andra ämnen som kan förena människor, oavsett vad de har mellan benen.
I korthet: Klaga inte på att du lever i ett patriarkalt samhälle om du samtidigt vill bli behandlad som en prinsessa av en muskulös man, om du fnissar mens med dina väninnor och vägrar prutta inför din man av principen att fina flickor fiser inte, emedan han släpper mörka brakare så att soffan gråter. Sluta sitta där uppe på din höga häst i damsadel, kliv ner från din piedestal, ta av dig lösögonfransarna och sluta kokettera, så ska du nog se att det egentligen inte är någon skillnad.
Och där skapade vi ett jämställt samhälle, just i det läget då vi suddade ut de gränser vi byggt upp för att någon hade en snabel en annan en blomma, vi släpper de virtuella burkorna, på spärrarna och på de tradiga sociala strukturer som gör oss till kvinnor respektive män. Kvar finns bara människor, och i det enda sammanhang då det eventuellt spelar roll vilket könsorgan man har, det är när vi ska göra nya människor.
No comments:
Post a Comment