Måttet är rågat. Så till den milda grad fyllt av ostmassa att jag funderar på att ge upp allt hopp om mänskligheten (som om jag inte redan gjort det).
Igår blev jag attackerad av en mellansvensk låglandskossa med ditmålade ögonbryn och illasittande tantkostym: "Nämen, är du...?" sa hon medan hon lade handen illustrativt på sin mage.
Jag fick riktigt jävla nog och sa till henne på skarpen att sådär säger man inte till folk, sjukt otrevligt att öppet fråga om folk är på smällen när de ser lite runda om magen ut. Jag orkar inte mer!
Och vet du vad hon sa efter jag hyvlat av henne rejält? Åh, den patetiska människan fick sån ångest kan du tro, hon försökte ta mig vänskapligt i armen, jag ryggade naturligtvis tillbaka utifallatt social cp-skada händelsevis skulle vara smittsamt. "Uppenbarligen är det något fel på min kropp" sa jag bittert, eftersom folk till höger och vänster drar slutsatsen att jag är gravid, och av alla som tror det är det väl ändå bara en bråkdel som är så idiotiska att de säger det högt. Och hon ba': "Nej! Du är så snygg, du är bland de snyggaste på hela företaget!" Men ändrade sig snabbt: "Du ÄR den snyggaste på hela företaget!". Smörj mig, gör det bara, men jag är fortfarande sur. Snygg och sur och ytterst ogravid.
Så nu har jag beställt tid hos en gynekolog för att kolla om jag har cancer eller nåt, för inte fan har jag någon bulle i ugnshelvetet iallafall.
No comments:
Post a Comment