Att justera sitt humör

Det sägs att när man skaffar barn berikas man per automatik med ett oändligt tålamod. Utom när man är trött eller har fått nog så klart. Folk som avlar förändras, blir nya fina människor, som inte skäller, svär eller beter sig omoget. Pedagogiska, genomtänkta och förstående.

Jag har alltid tyckt att det är lite väl bullshit. Det finns ingen magisk kur som gör oss till bättre människor, att stöta ut en bäbis genom underlivet gör oss iallafall inte plötsligt till övermänniskor. Vi kanske blir lite mer ödmjuka inför livets storhet, inser eventuellt vad meningen med livet faktiskt är, men det gör oss inte till givna fantastiska föräldrar. De flesta fortsätter att vara de usla, missunsamma, irriterade, självupptagna personer de var. Åtminstone ibland hänfaller vi alla till att vara fullständiga idioter, även med barn omkring oss. Mänskligt osv.

Det går så klart att anstränga sig och vara just sådär härligt tålmodig och mysig. För anstränga sig måste man, det kommer inte av sig själv alltid. 

Lösningen är påklistrat tålamod, alltså tänk innan du talar, lägg tand för tunga, band på Tourettsen. När man är trött, när det tjatas, när allt känns vardagligt och trist, för det gör det ju emellanåt. Men det går att låtsas att man är glad och snäll, och det är iallafall bättre än att leva ut sin inneboende irritation.

Vredesutbrott är till för att stävjas. Jag försöker jobba med mig själv på detta område. Hade jag levt i en tid då det ställs diagnoser hade jag eventuellt fått en, men det gjorde jag alltså inte. Jag är bara konstig.

Ta mig som jag är, brukar det heta. Men gör inte det, är du inte nöjd med mig så gör ditt bästa att förändra mig.

Missförstå mig rätt, för det mesta är jag snäll och sävlig. Men ibland blir jag så arg att jag inte kan snörpa igen kakluckan, jag blir så där rabiat och vidrig, kastar dockor omkring mig och vrålar olämpliga ord. Mitt tålamod är inte oändligt, det är inte ens särskilt stort, förmodligen mindre än medelpellens. Det bästa med mig är dock att jag är medveten om min egen oförträfflighet, jag står inte och skryter om hur oerhört fantastisk jag är på barnuppfostran, jag håller en låg profil och gör så gott jag kan.