När min man kilade upp för trappan såg han något blått på marken utanför vårt hus, [vardagsspänningsmusik] och han gled ut och plockade upp en lysande spräckt Samsung-lur. På marken utanför vårt hus. Förmodligen nyss påkörd och massakrerad.
Vi blev genast detektiver. Vems är den? Rattade in och kikade genom den spräckta skärmen på ägarinnans fejsbok. Hittade.se hennes hemadress borta på Djingis. Radade snabbt upp bevis, i form av namnet på hennes man, bilder på hennes barn, senaste sms-konversationen med en dansk, tog reda på var hon jobbade, googlade, visste plötsligt allt.
Det sjukaste, tyckte vi som ju har smartfånar som förlängningar av våra armar, flera stycken och alltid på, att hon inte hade ringt till den, att hon inte saknat den. Senaste aktiviteten var liksom cirka 1830, nu var klockan efter 22. Vilken typ av människa gör så? Låg hon i själva verket nyattackerad och avsvimmad i busken? Borde vi göra något?
En annan märklig grej; hon hade inte ett enda meddelande, samtal eller mail från sin man under de veckor jag scrollade igenom. Är inte det märkligt? För det tänkte jag först, att vi ringer hennes man och berättar att vi hittat frugans leksak, men om hon inte haft telefonkontakt med honom på 20 dagar, vem är jag då att blanda in honom i hennes vardagsproblem?
Så nu har jag istället lagt den på laddning och tänker vänta tills någon hör av sig till den, alternativt trava upp till Iliongränden och lämna den i brevlådan imorgon som den hjälte jag är.
Tänk, att livet i en handvändning kan bli så spännande. Fick mig att känna mig alldeles James Bondig.
No comments:
Post a Comment