Tid att leka

Idag, i det soliga hösthärliga, var jag ute och och rastade mina barn på lekplatsen. Och jag noterade en sak som jag märkt många gånger förut. Att andra lekplatsfamiljer stannar bara en kort stund! Är det bara jag som är supermorsa, uthållig och eftergiven? Och är det bara mina barn som tokrskrattar mig rakt upp i ansiktet om jag säger att vi ska gå hem, vad jag än lockar med? De andra föräldrarna släntrar in vid gungorna, kör några varv i rutschkanan, gungar lite lojt, är sådär härligt pedagogiska och vänliga, inte en smartphone i sikte, och säger sedan efter tio minuter att nu är det dags att gå hem, pappa har lagat mat. Och ungen bara följer efter! Så chockerande! Så orättvist! Jag kan säga att pappa poppat popcorn, men det är fan ingen som följer mig hem ändå. Och efter bara tio minuters lek. Vad är det för barn? Är de ens barn? Mina kan lattja tills de vantlösa fingrarna är som iskalla morotsstavar, kan klara sig en hel dag utan föda bara de får gräva, åka och klättra. Det kallas barn, riktiga barn.

Jag var så klart rätt sugen på att gå hem efter typ en kvart, för let's face it, lekplatser är inte heaven on earth för en cirka 35-årig låglandskossa med visst krav på intellektuell stimulans, men den gubben kunde jag begrava. Inte förrän efter tredje lekplatsbesöket, när jag nästan grät av kissnödighet, fick jag med dem hem, lockade med varm choklad och Dora the Explorer.

Jag påtalade det mystiska i att andra föräldrar bara är på lekplatsen i en sekund jämfört med oss, vad är det för konstigheter, ville jag att oraklet från Brasilien skulle berätta. Och han avslöjade att det är för att jag var där. Eller inte just jag, utan någon, att Sven B vill vara ensam på lekplatsen med sina barn, annars måste man kanske prata med den där främlingen, den där andra morsan, och fy fan vad obehagligt och trist, tycker Sven. Och det kan nog ligga något i det. För den där morsan idag, hon som var där bara en liten stund, försökte jag konversera, trots att hon verkade ungefär en tiondel så ball som jag, men vad gör man inte för grannsämjan, och våra barn går faktiskt på samma dagis. Hon tyckte nog det var ytterst obehagligt att behöva prata med mig, så kan det vara.

Men det förklarar fortfarande inte varför hennes barn följde med hem på första kommandot. Det är fortfarande ofattbart hur det går till.